Skådespelaren Maria Lundqvist: Min son kände sig sviken
Vid vårt möte är Maria och Anton Lundqvist, båda folkkära skådespelare, mysiga och gosiga med varandra.
Moderligt frågar Maria om inte Anton ändå ska ha en macka när vi slår oss ner i en av huvudstadens hotellobbys. De skrattar tillsammans och verkar ha en avundsvärd mor- och sonrelation.
Maria beskriver Anton som en fantastiskt nyfiken, inlyssnande och rolig unge som liten.
– Han har alltid varit väldigt följsam, orädd. Jag kan inte minnas några direkta trotsåldrar och i tonåren hade vi redan hunnit skapa så mycket lustfyllt förtroende för varandra att även den tiden bara kändes utmanande på ett härligt och bra sätt.
– Anton har alltid varit väldigt klok och eftertänksam och han hade, precis som de flesta barn, en gränslös fantasi och kreativitet som för mig var underbar att möta. Anton älskade sagan och äventyret och de båda beskriver hur de tillsammans gjorde möjligheter av alla omöjligheter i leken och fantasins värld.
Positiv och bejakande mamma
Maria menar också att hon inte var speciellt orolig som mamma utan lät Anton ta sina egna steg.
– Idag ser jag föräldrar som ser faror i allt och stoppar barnets utforskande alldeles för tidigt. Att under uppsikt låta barnen få lukta och känna och smaka, hoppa och klättra, tror jag stillar barnets trots.
– När barn blir frånhållna sin naturliga nyfikenhet och förbjudna att utforska sin värld, kan det ofta bero på att föräldern själv inte orkar hoppa eller springa eller att de faktiskt bara blottar sin egen rädsla. I det läget är det förstås enklare att sätta barnet framför en ipad och få ungen lugn. Jag har väldigt svårt att förstå det, menar Maria.
Se också: Efter 11 års barnlöshet - då födde bästa vännen Hannahs barn
Som mamma tillrättavisade Maria aldrig Anton högt offentligt. Det är något av det värsta hon vet, när föräldrar högljutt på offentliga platser och inför okända människor skäller ut sitt barn.
– Ville jag nå Anton tog jag honom åt sidan eller viskade i hans öra. Små barn vill inte i första hand jävlas, däremot agerar de ibland okunnigt, för att de inte förstår bättre, vilket kan uppfattas som väldigt bråkigt. Då behöver man som vuxen gå ner på knä och berätta det och lära dem hur man kan tänka och göra.
Anton nickar instämmande och beskriver sin mamma som väldigt tillåtande, omsorgsfull och engagerad.
– Hon var positiv till allt. Om jag till exempel ville göra om rummet, utbrast hon ”jaa!” och tillsammans kunde vi skissa på vilka förändringar vi skulle göra. Jag minns så väl när vi skulle måla om mitt golv i mitt rum och jag fick skissa upp mitt namn i stora bokstäver som ett emblem mitt på. Jag vet ingen kompis som skulle fått lov till det, utbrister Anton och båda skrattar högt.
Mycket principfast om datorn
Som 16-åring träffade Anton Laura som han nu varit tillsammans med i 11 år. Om endast ett par veckor ska Anton bli pappa. Han berättar om hur omgivningen och samhället skriker ut hur man bör och inte bör vara som förälder. Men han tycker det är skönt att ha en mall att falla tillbaka på.
– Precis som mina föräldrar vill jag vara en pappa som tillåter sig vara i mitt barns kreativitet. Jag vill låta mitt barn få utlopp för känslor, våga visa dem och få invagga dem i en stark förvissning om att inget är omöjligt.
När Anton var liten fanns inga smarta telefoner, däremot datorer. Och Maria var en mycket principfast mamma när det kom till skärmanvändandet. Anton tillägger ”mycket principfast”.
– Jag och min lillebror fick dela på en halvtimmes skärmtid om dagen. Maria nickar instämmande.
– Japp! Jag införde ”skärmfria söndagar”. Ingen dator, tv eller film. Men istället för förbud såg jag det som möjligheternas dag. Till exempel kunde alla i familjen välja ut sina två bästa låtar som vi sedan satt och lyssnade på och pratade om vad de betydde för oss. Eller så gav vi oss ut i skogen där vi plockade svamp och gjorde upp eld, täljde grillpinnar och rullade pinnbröd. Söndagarna blev lekens dag.
Maria och Anton hjälper varandra att minnas hur de tillsammans brukade bygga dinosaurievärldar av frigolit och dockskåp av skokartonger som de hämtade i skoaffären. De skissade på stora fantasyland och byggde live-svärd, knåpade och sydde liverustningar.
Anton berättar hur han som barn tyckte att hans mamma var orättvis vad det gällde datortiden. Alla andra kompisar satt hemma och fick spela och kolla på datorn hur mycket de ville.
– Inga skjutspel var tillåtna hemma hos oss heller …! Men idag tycker jag att det var fantastiskt bra och i efterhand kan jag ju se att kompisarna hellre ville vara hemma hos mig och leka. Förmodligen för att vi gjorde mer kreativa lekar och inte bara satt framför skärmen. Vi hade en stor lek- och kreativitetsvåning nere i källaren.
Anton och Maria beskriver hur de också startade en teatergrupp där barnen i området och i klassen satte ihop föreställningar för grannar och föräldrar, något som uppskattades av både stora och små.
Älskar sin svärdotter
Mor och son är överens om att ett barn förändrar ens liv. Maria menar att man kan inte leva på som ”vanligt”.
– Man kan leva på helt fantastiskt, men inte som ”vanligt”, som om ingenting har hänt. Ett barn förändrar livet, öppnar upp nya dörrar och barnet bör ha föräldrar med sig på den resan som är beredda på att följa med på allt det nya det innebär.
Anton håller med och säger att det är av just den anledningen som de har väntat till nu med barn.
– Nu känner jag att jag är redo för det här nya livet. Vi har ingen aning om vad vi kan förvänta oss men vår längtan är så stor och vi är så förberedda som vi kan vara i att förstå att vi nog inte kan omfamna hela resan. Det får ta sin tid. Jag kommer att älska att få bli pappa och växa vidare med en ny människa vid min sida.
På frågan om hur Antons flickvän Laura synkar med Maria, något som är viktigt när hon snart ska bli farmor, svarar Maria att hon tycker att Laura är en fantastisk kvinna.
– Jag älskar henne! Kan inte tänka mig en bättre vän, syster eller svärdotter. Att Anton och Laura har bestämt sig för att bli föräldrar tycker jag är världens finaste, klokaste och vackraste beslut.
– Jag kommer ju vilja vara närvarande som den farmor jag blir och leka, dansa, bygga dinosaurievärldar och viska hemligheter i örat så mycket jag bara får.
Smärtsam skilsmässa
Det har nu gått tio år sedan Maria och Antons pappa skilde sig, en procedur som tog hårt på alla familjemedlemmar. Anton beskriver det som en tuff tid.
– En skilsmässa är en stor och smärtsam förändring i en familj, speciellt om man, som i våran familj, levt väldigt tätt, förtroligt och nära. Allt ställs på ända och man vet ju inte som barn vad som ska hända. Plötsligt rycktes tryggheten undan.
Maria minns också uppbrottet som väldigt jobbig.
– Jag trodde helt ärligt att jag skulle dö. Det trodde vi nog alla som var inblandade. Alla behövde skydda sig på sitt sätt och jag respekterade att Anton tog avstånd från mig och kröp in i sitt genom att flytta hemifrån. Visst gjorde det ont men innerst inne vågade jag till slut hoppas på att han skulle komma tillbaka.
Maria förklarar att det var viktigt att respektera Antons integritet. Hon menar att hon hade gjort likadant mot sin förälder i en liknande situation.
– Anton var besviken på mig och det förstår jag att han var. Och nu behövde han tid för sig själv. Såklart saknade jag att få prata och vara nära men man har ingen rätt att kräva något av någon människa som den inte kan förmå att ge. Det måste ges tid till läkning och egna tankar. Ger man varandra den tiden och hinner bearbeta det onda, så kan till och med en sorg bli en ny livskvalitet för båda.
På frågan om de förlåtit varandra, menar Anton att det egentligen inte handlar om förlåtelse utan mer om förståelse.
– Jag kan säga att jag idag har förstått mamma och jag respekterar de val hon gjort. Hon gjorde rätt val som människa och som kvinna. Jag vet idag att hon aldrig ville skilja sig från mig. Hon har aldrig medvetet försökt göra någon illa, säger Anton som idag kan se vad hans mamma ville förändra, förstår varför och tycker att hon tog rätt beslut.
Kan prata om allt
Styrkan i Maria och Antons mor- och sonrelation är öppenheten och deras samtal.
– Mamma och jag har under uppväxten kunnat prata om allt, hon känner mig så väl och då blir samtalen väldigt innerliga.
Maria håller med.
– Jag tror på att prata. Inte att prata sönder eller dissekera i oändlighet, men att vara inlyssnande med varandra innebär att man måste våga konfrontera med ord när det behövs. Jag har aldrig varit rädd för att ställa obekväma frågor eller kärleksfullt våga uttrycka min åsikt om när jag tyckt att någon gått över gränsen med sig själv eller andra.
– Självklart är det viktigt att förstå att min gränsdragning är min och bygger på vad jag tycker. Alltså måste jag hela tiden hålla mig i samtal med ungarna så jag förstår hur de tänker och tycker. Jag måste vara beredd att ändra min uppfattning till deras. Det finns ingen jag lär mig så mycket av som av mina barn.
Kärleken mellan mor och son går inte att dölja och de höjer upp varandra under samtalets gång.
– Mamma har en förmåga att knyta människor till sig. Hon är otroligt tillåtande i samtal och får alltid människor att våga öppna upp. Alltid har hon tid och hon är ständigt tillgänglig. Jag vet att hon finns tätt intill och aldrig skulle tveka på att hjälpa.
Anton betonar även hur extremt tongivande Maria varit i hans liv.
– Mammas medvetna val, hennes lust till samtal och hennes oändliga tro på mig, som ju är helt unik och fantastisk, har puttat mig framåt.
Anton fortsätter att beskriva hur Maria alltid fått honom att känna att allt är möjligt, vilket är en stor bidragande orsak till att han är så lycklig och fri som människa idag.
– Jag ser också hur mycket hon betyder för mina syskon, mina syskons respektive, för sin Kristoffer och alla andra hon har i sin omgivning. Hon finns väldigt närvarande för alla. Jag önskar att jag blir en sådan förälder.
Kusligt lika varandra
Anton har för Maria alltid varit den som hon velat och kunnat luta sig mot.
– Anton har alltid varit ett naturligt nav för hela familjen. Hans förmåga att samla vänner och småsyskonen i sina olika lekar, uppdrag och berättelser är helt otrolig. Där Anton är där vill man liksom vara.
– Det är en gåva att leva nära Anton. Som son är han otroligt omtänksam, pussig och kärleksfullt stöttande och en otroligt bra sanningssägare.
Maria kan se att Anton och hon har ett släktskap i hur de närmar sig skådespeleriet.
– Ibland är vi kusligt lika. Men Anton har utvecklat ett större självförtroende i hela sitt instrument. Han sjunger och dansar och agerar med en sån briljans att jag blir matt och varm om vartannat.
– Hela tiden agerar han med ovanlig närvaro och sorgen och komiken tätt under huden. Anton kommer att bli lika fantastisk i sin kommande roll, papparollen. En nyfiken, oändligt lekfull, busigt närvarande, pussig och otroligt omfamnande pappa!
Fakta Maria Lundqvist
Ålder: 56 år.
Familj: Min blivande man Kristoffer samt fyra barn.
Bor: Bromma.
Yrke: Skådespelare.
Aktuell med: Miniserien ”Bröllop, begravning och dop” samt den egna föreställningen ”Om att våga flyga”.
Fakta Anton Lundqvist
Ålder: 30 år.
Familj: Flickvännen Laura.
Bor: I Vasastan.
Yrke: Skådespelare.
Aktuell med: ”Att bli pappa, den viktigaste roll jag någonsin kommer ha!”
Foto: Frida Funemyr, TT
