Emma Broomé från Sommaren 85 träffade kärleken i Norrland

Vår nya folkkära skådespelare, Emma Broomé, har tagit tv-tittarna med storm. Som den kärlekssökande, ensamstående mamma Åsa i Sommaren 1985 har hon fått många mammor och döttrar att känna igen sig. Och som den ganska lata, men ändå streetsmarta, ”Nettan” i Camilla Läckbergs Lyckoviken är hon en skön och uppkäftig kontrast till det annars så tillrättalagda och förnäma kustsamhället som serien utspelar sig i.

Men privat är hon inte alltid lika tuff.

– Jag är väldigt rädd och blyg och väldigt lättpåverkad. Jag är känslostyrd, en riktigt lipsill!

När jag får en pratstund med Emma Broomé har hon just avslutat en repetition med Riksteaterns föreställning Medea. Och alldeles strax ska hon in i nästa arbetspass. Det är full fart för Emma Broomés karriär, trots pandemin. Men hon känns ändå väldigt jordnära och ostressad och försöker svara så ärligt hon någonsin kan på varje fråga.

– Jag håller med i det som Lisa Ekdal sjunger, att vi aldrig är starkare än vår svagaste punkt. Jag är både djärv och modig och rädd och blyg samtidigt, vilket förvånar många.

Se också: 5 Fakta om serien Lyckoviken

Efter reklamen: 5 fakta om serien Lyckoviken

”Jag har fantastiska föräldrar”

Modet och grundtryggheten kommer från Bollnäs i Hälsingland där hon växte upp, lekte och levde tills hon gick ut gymnasiet.

– Jag kommer från en trygg tillvaro och ett hem med kärlek. Jag har fantastiska föräldrar som tror på mig och stöttar mig och vänner som jag samlat som en flock runt omkring mig.

Mamma Agneta har varit lärare och pappa Staffan är pensionerad revisor.

– Nu när jag har aktiebolag så är pappa min revisor. Tack och lov. Utan honom hade jag fan inte klarat det!

– Både känsligheten och en pondus och auktoritet har jag nog fått från min far. Jag backar ju bilen precis som han gör, och räcker upp handen på olika möten. Ibland låtsas jag att jag är pappa i sådana situationer, då vågar jag stå på mig mer.

Barndomens bästisar Sofie, Terese och Maja är lika närvarande i dag som när hon var barn.

– De ger mig fortfarande en sådan stark och ovillkorlig vänskap, som har varit en frizon, både genom glädje och sorg i livet. De kommer och tittar på mina föreställningar och håller mig i handen när jag behöver.

nöjeAllt om Disa Östrand som spelar Johanna i Lyckoviken

– Som när jag fick skäll av någon lärare för att jag ”var för mycket”, på högstadiet. Eller när jag mådde fruktansvärt dåligt under en produktion på Dramaten, då kom min vän Sofie och närmast bar mig genom den tiden. Utan min familj och min flock så är jag ingenting.

Vad är det som har varit tufft?

– När man står på scen eller syns i tv, så är man så utlämnad. Det är klart att jag också har blivit kantad och fått min beskärda del av skäll och har blivit kommenterad, som person. Det är klart att jag också har fått höra att jag borde inrätta mig i normen eller se ut på ett visst sätt.

Hon tycker att det är upprörande att det fortfarande finns en allmän syn på kvinnokroppen som en slags förbättringsyta.

– Hela den här massiva industrin som hela tiden påminner kvinnor om att vi kan bli lite läckrare. Jag dealar såklart med det, som alla andra. Det där pågår ju ständigt, att man förminskar sig själv och får komplex.

– Men det borde väl för sjutton räcka att vi vaknar på morgonen! Eller att vi skrattar, och det är nog.

Fotboll och teater

Redan som liten var teatern en stor del av Emmas liv. Tillsammans med kompisen Sofie, som har varit hennes bästa vän i 35 år gick hon på teaterlek och teaterverkstan. Men sporten var också viktigt, hon spelade både fotboll, innebandy och tennis. Det tror hon har präglat henne väldigt starkt.

– Att snöra på sig fotbollsskorna och våga ta plats, bara den grejen, liksom. Att våga kliva ut på en fotbollsplan och ta för sig. Och att vi kunde hjälpas åt och synliggöra varandra, det tror jag stärkte oss och gjorde oss ännu tajtare. Vi gjorde ju allt tillsammans, vi tränade ihop, kämpade ihop och kunde driva mot ett mål tillsammans.

– Rent fysiskt så förstod jag att jag var stark, och att jag hade en kropp som jag kunde använda. Som dessutom fungerade. Den insikten, att min kropp inte bara ska se snygg ut för någon annans skull, den har jag fått genom idrotten.

Vilka förebilder har du haft?

– Alltså, det har ju varit allt ifrån min storebror till Celine Dion! I skolan minns jag att det kom extralärare som hoppade in ibland som extra resurser. Tuffa tjejer, med balla frisyrer som tuggade tuggummi och hade behå! Det fanns någon coolness över det. Sådana människor runt omkring mig har jag också inspirerats av, på ett intuitivt plan.

Förebilderna har blivit fler ju äldre hon har blivit, kamrater i branschen som inspirerar eller eldsjälar hon mött i olika demonstrationståg eller parader. Hon nämner kolleger som Therese Brunnander och Jonas Malmsjö.

Fotbollen och förmågan att ta plats tog hon med sig in på Dramaten.

– Dramaten och Stadsteatern har haft sådana här årliga jätterivaliserande fotbollsmatcher, och då, när jag kom till Dramaten och fick nys om det klev jag direkt in som lagkapten och började styra upp träningarna inför match. Varje måndag klockan två! Och alla var med på det, på Dramaten, både killarna och tjejerna. För mig blev det ett skönt sätt att umgås utanför repsalen.

Hur gick det då, vann ni?

– Jajamän. Dramaten har vunnit alla de åren jag har varit lagkapten!

Hon skrattar nöjt.

– Men det finaste var att både Stadsteaterns skådespelare och Dramaten-gänget hängde med och drack öl på puben efteråt och hade väldigt roligt. Förut har det varit en sådan rivalitet, så jag till och med hade hotat att sparka hälsenan av Peter Gardiner, haha. Men sedan lade vi ner den attityden. Nästa år satt vi i varandras knä och drack öl.

Konstant orolig för världen

Det senaste året har varit tufft för många, under pandemin, även för Emma Broomé, även om hon hela tiden har haft gott om arbete.

– Det är en märkligt påfrestande tid att vara konstant orolig för världen och människor runt omkring sig. Jag försöker stå stadig och tacksam och finnas där för människor i min närhet och trösta de som behöver det. Samtidigt känner jag att jag har en skyldighet att vara närvarande i det jag gör. Eftersom jag syns och hörs.

Viktfixering och förhållandet till kroppen är inget som kan lösas med pengar.

nöjeCamilla Läckberg: ”Folk blir glada när jag ser hemsk ut”

– För jag tror att teatern, filmen, all skapande kraft, konsten, musiken, är livsviktig för ett samhälle och för människan. Sedan får jag gå in och gråta på min kammare i hemlighet när jag har jobbat klart.

Du har sagt att du vill leva hårt och innerligt och fly livet samtidigt.

– Jag vill älska som om det vore för evigt. Det där kan väl vara problematiskt om man, som min vän Emily säger, känner lite för mycket, älskar lite för mycket och gråter lite för mycket.

– Men jag ser inget alternativ. Jag kan inte leva på halvfart. Jag vill ha tillgång till alla mina tårar och alla mina skratt. Jag har alltid tagit i, oavsett vad det gäller. Om jag ska bre en smörgås, så går smörkniven av. Eller om jag sitter i utvisningsbåset på innebandyn, då sitter jag där och gråter för att det är så mycket känslor på samma gång. Men det kostar på att leva så intensivt, jag kan bli riktigt trött på mig själv.

Då behövs en viss eskapism, som genom skådespelaryrket, för att palla, tror Emma och summerar för- och nackdelarna med känslolivet genom att citera Iggy Pop:

– ”I’m quite happy to be me.” För det är rätt kul att vara jag. Även om jag inte spelar speciellt bra fotboll, så kan jag ändå gå in på fotbollsplan och satsa och kämpa som om jag var världsbäst.

Träffade kärleken i Vitsaniemi

Sommaren 1985 handlar mycket villkorslös kärlek. Något som även Emma också tycks ha hittat.

– Jag har en käresta som heter Linus, säger hon försiktigt.

Linus heter Öhrn i efternamn och är musiker. Han har korpsvart långt hår, är dödsmetallrockare och ser fullkomligt livsfarlig ut.

– Han är en av de snällaste människor jag mött, säger Emma.

De båda träffades i Vitsaniemi, långt uppe i norra Sverige.

– Men det visade sig snabbt att vi bodde grannar i Stockholm!

Emma och Linus är fortfarande ”grann-bor” i Mälarhöjden i södra Stockholm. Lägenheten, alldeles vid vattnet, delar Emma sedan länge med artisten och scenkonstnären Sara Parkman.

– Men jag och Linus håller på att spara ihop till ett slott i Frankrike, säger hon med ett bubblande skratt.

Så driven som Emma tycks vara, så låter det inte som en omöjlighet. Även i Mälarhöjdens lilla Hemköp blir hon igenkänd nuförtiden.

– En mamma och hennes dotter kom fram och berättar att de tittade på Sommaren 1985 tillsammans. Och att de har känt igen sig och blivit så berörda, och skrattat och känt tröst. Det är så himla fint. När jag får höra sånt, känner jag att det finns ett värde i allt arbete och all själ som jag har lagt ner. Det ger det mig kraft att våga ännu mer.

Till sist, Emma, vad skulle du säga om du mötte dig själv, som den där tonåringen som kanske fick skäll av någon lärare för att hon ”var för mycket”?

– Fortsätt yla. Du kommer hitta din vargflock. Det skulle jag säga.