Sjuksköterskan Emma darrar med iPaden när coronasjuka tvingas ta farväl över skype

Detta reportage har vi gjort tillsammans med våra systertidningar MåBra och Femina. För att göra så bra journalistik som möjligt nu under corona-krisen har vi utökat vårt samarbete och har tillsammans startat en gemensam corona-redaktion.

Har jag drömt allt eller händer verkligen detta? Så har Emma Gustavsson, 30, tänkt flera morgnar när hon vaknat den sista tiden. Hon är sjuksköterska på ett sjukhus i Stockholm som tar hand om äldre och multisjuka patienter som smittats av covid-19.

Men det är ingen dröm. Allt händer i verkligheten.

– Jag får alltid en klump i bröstet när jag inser att det är så, säger Emma.

Patienterna på avdelningen har ett ständigt behov av både omvårdnad och uppassning med medicin. Stora personalbortfall gör att skiften blir många och långa, varje vecka. Risken att Emma och hennes kollegor själva ska bli smittade av viruset gör att hygienrutinerna utförs minutiöst. Arbetet går oändligt mycket långsammare än vanligt.

ekonomiMathilda hakade på chansen – snabbutbildades mitt i kaoset

– Allt tar så himla mycket längre tid. Man ska klä på och klä av, tvätta och sprita mellan varje moment och måste alltid tänka på vart man sätter sina händer. Man måste planera sitt arbete i minsta detalj för när man väl tar på sig all skyddsutrustning och går in i rummet med patienterna finns ingen chans att “bara” gå ut för att hämta något man glömt.

Hur är skyddskläderna att jobba i?

– Det är varmt. Munskydd skaver och lämnar märken i ansiktet som tillslut kan bli blåmärke, och visiren immar lätt igen och skymmer sikten. Man undviker också dricka för mycket för att spara på utrustningen. Tar jag av mitt munskydd får jag inte sätta på det igen eftersom det då är kontaminerat och jag måste ta ett nytt. Därför dricker man endast vid lunch.

Hamnar i svåra dilemman

Emma känner mycket empati för patienterna och för många blir hon och kollegorna den enda mänskliga kontakten de har. Men skyddskläderna och det faktum att patienterna bär på en smittsam sjukdom gör det ibland svårt. Ofta känner hon sig otillräcklig.

– När vi kommer in så står vi om vi kan en bit ifrån sängarna eller så kommer vi i full utrustning och liknar närmst en astronaut. Många patienter uttrycker att de känner sig som pesten själv och att alla som kan flyr fältet.

Att veta att mängden virus man utsätts för, enligt forskning, kan påverka hur sjuk man riskerar att bli sätter Emma i svåra dilemman.

– Jag försöker visa att jag vågar och vill vara nära och att jag inte är rädd men det stämmer inte helt. Även om jag är ung och frisk riskerar jag min egen hälsa och mitt egna liv för att rädda andra, eftersom det finns den här aspekten av att mer exponering gör sjukdomen farligare. Så ja, självklart är jag också orolig för min egen hälsas skull eller det faktum att jag när jag går hem riskerar att smitta någon annan.

“Jag undrade varför bilden skakade men insåg att det var min egen arm”

Den etiska stressen, som Emma kallar det, finns också i andra delar av jobbet. Flera av hennes patienter är så dåliga att hon och kollegorna förstår att de inte kommer klara sig. Om en patient vårdas i slutskedet av livet görs undantag från besöksförbudet och anhöriga släpps in på avdelningen. Men då uppstår frågan om prioriteringen av skyddskläder.

Nu hoppas hon att hennes upplevelser ska kunna lugna andra blivande mammor.

relationerGravida Sandra smittades av corona: ”Jag fick panik”

För visir, förkläden, handskar och munskydd ligger redan som det är inlåsta på avdelningen som det vore det mest värdefulla och bristfälliga man kan tänka sig, förklarar hon.

– Jag tycker att alla ska ha en chans att ta avsked av en nära anhörig och ingen ska dö ensam men hur ska man hantera att anhöriga behöver skyddsutrustning för att ta farväl av någon, när den knappt räcker till för vårdpersonal? Det blir en svår situation.

– Mina farhågor är att skyddsmaterial ska sina och arbetsförhållandena ska bli ännu mer utmanade än vad de redan är.

Det händer att anhöriga som Emma pratar med gråter i telefon – och ibland väljer de att ta sitt sista farväl av sin sjuka familjemedlem via telefon och Skype.

I vad som för många hör till livets mest känsliga stunder – då personer som älskar varandra ska ta avsked inför döden – blir Emma den som kopplar ihop dem.

– Jag blir en länk mellan patienterna och deras anhöriga. Genom mig passerar alla deras rädsla och oro, det finns ingen plats för min egen.

– Vid ett tillfälle höll jag upp en iPad med Skype där en familj satt hemma och skulle ta avsked av sin mamma och, för barnen, mormor. Jag undrade varför bilden skakade men insåg att det var min egen hand, att jag spände mig så hårt i ett försök att att hålla ihop mig själv för att inte själv vara den som bryter ihop. Jag minns att jag tog ett djupt andetag genom andningsmasken så att visiret immade igen, samtidigt som armen slutade darra.

För ett tag sen la Emma upp ett Facebookinlägg som i skrivande stund delats över 8000 gånger. I inlägget beskrev hon hur den första dagen på avdelningen varit och skrev bland annat:

Jag är ingen superhjälte som alla påstår. Jag är en helt vanlig tjej som med mina två armar försöker göra allt jag kan för att du inte ska dö. Jag har spänningshuvudvärk efter mitt visir och munskyddet har gett mig trycksår på näsan. Kära lilla sköra patient. Jag vet att du inte kommer stå pall det här. Och jag ser i dina ögon att du också vet det.

Inte en tid att vara egoistisk

Emma är rörd över medmänskligheten som visat sig i samhället under coronapandemin. Hon säger att hon allra helst skulle vilja att allt var en mardröm som bara tog slut. Därför betyder varje extra liten uppmuntran som riktas till vårdpersonalen från det övriga samhället mycket.

– Fortsätt att överösa oss med kärlek, säger hon.

– Vi kommer behöva det nu. Minsta lilla gest kan betyda så otroligt mycket och få vardagen att kännas lite lättare.

I krisen blir också relationen till kollegorna ovärderlig. På grund av risken för smittspridning kommer Emma inte kunna träffa sin familj på väldigt länge, och det gör ont i henne.

Profilen Ann Söderlund har tillsammans med Nordic Choice hotel startat en stiftelse som erbjuder skydd.

samhälleHer House hjälper kvinnor och barn som utsätts för våld i hemmet

– Vi kollegor ställer om möjligt upp ännu mer för varandra än vi gjorde förr. Och då det är många, inklusive mig själv, som inte kan eller vågar träffa sin familj. Så just nu blir vi ännu viktigare för varandra.

– Det jag skulle vilja just nu är att detta bara tar slut. Att vakna upp till en helt vanlig dag, utan pandemi, kraschad världsekonomi och ett kaosartat samhälle så att jag kan åka hem och krama om mina nära och kära igen.

På frågan om vad hon skulle vilja säga till alla som väljer att inte följa myndigheternas rekommendationer är hon tydlig.

– Detta är inte en stund att vara egoistisk. Även om du själv inte är rädd för att drabbas av viruset så kommer du ta upp en vårdplats om du blir sjuk. Prioriteringar sker redan om vilka som ska få tillgång till intensivvård och inte. Det är beslut som kommer följa dem personerna för resten av livet. Så snälla alla, ta ert ansvar och stanna hemma och håll er borta från vården om ni kan. Vi går redan på knäna.

Foto: Privat, TT