Siri: Min sambo blev deprimerad när vi fick barn
Men något hände med Hampus. Han blev trött och fick humörsvängningar.
Vad var det som pågick?
Vi hade precis fått vårt första barn. Sanna var frisk och ljuvlig och allt var omtumlande och underbart. Jag hade nog aldrig varit lyckligare eller mer förälskad i Hampus.
Nu hade jag dessutom ännu en liten människa att älska, summan av oss två och vår kärlek till varandra. Kunde det bli bättre?
Vi hade fantiserat och planerat så mycket för den där tiden och eftersom allt hade gått så bra tog jag för givet att vardagen skulle göra detsamma. Men efter bara några veckor började Hampus förändras.
Först trodde jag att han dragit på sig något virus eller bara var lite överväldigad, men han blev allt tröttare. Ibland såg han så håglös ut att det stack till i hjärtat. Han hade väl inte ångrat detta? Han nekade ihärdigt, men jag kunde inte helt slå ifrån mig rädslan för att han inte var lycklig längre.
Humörsvängningarna kom allt oftare
Jag försökte slappna av och inte göra någon grej av det – allt skulle säkert snart bli bättre. Vi behövde bara landa och komma in i nya rutiner.
Efter någon månad tvingades jag inse att den strategin inte hade fungerat. Hampus hade varken blivit piggare eller gladare. Tvärtom fick han humörsvängningar där han på ett ögonblick tycktes kunna rusa ner i källaren utan synbar anledning.
Det var inte så att jag trodde att han skulle skada Sanna, men jag började känna mig obekväm med att lämna honom ensam med henne.
En lördag när jag hade packat hennes väska för att vi skulle åka hem till hans mamma försvann han plötsligt in i sovrummet. När jag gick dit låg han på sängen och såg helt slut ut.
– Åk du, sa han. Jag tror jag måste sova en stund.
Jag visste inte vad jag skulle göra så jag körde hem till min svärmor med hjärtat någonstans nere vid fotknölarna. Något var fel. Men vad? Och vad kunde göras åt det?
Min sambo fick förlossningsdepression
Jag ville inte säga något till min svärmor och oroa henne i onödan, men jag behövde prata med någon om detta så jag vände mig till kuratorn på BVC.
I efterhand önskar jag att jag hade gjort det tidigare. Det visade sig att det faktiskt händer att män drabbas av vad man skulle kunna kalla ”förlossningsdepression”.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
När man kommit hem med barnet ramlar plötsligt insikten över en om vilket ansvar man tagit på sig och vilken radikal livsstilsförändring detta innebär. Även om man tror sig vara förberedd är det inte alltid så enkelt – speciellt om detta triggar en inre osäkerhet som gör att man ifrågasätter sin egen kapacitet.
Dessutom kan män sakna den tid då de själva var den viktigaste personen i kvinnans liv; med en hjälplös bebis i hushållet blir ju prioriteringen helt naturligt en annan. Mannen får konkurrens om uppmärksamheten och kan känna sig undanskuffad och mindre uppskattad – hur ologiskt det än kan låta. Sammantaget kan situationen upplevas som överväldigande.
Hade inte haft någon trygg fadersgestalt
Hampus var först inte särskilt villig att prata om detta. Jag tror att han skämdes och upplevde att han inte räckte till. Men efter några dagar gick han ändå med på att träffa terapeuten. Han ville ju inte heller ha det så där, och det kändes sorgligt att han inte kunde njuta av den där tiden fullt ut.
Det visade sig att roten till problemet låg i relationen till hans far. Hampus pappa hade inte varit någon trygg och pålitlig fadersgestalt.
De första gångerna jag träffade honom hade jag tillfälligt imponerats av hans personlighet, men det intrycket falnade snabbt. Numera gillade jag honom inte alls och det berodde främst på hans enorma egoism som ofta gick ut över Hampus.
Min svärfar tänkte alltid på sig själv i första hand. Han var en riktig narcissist som krävde massor av uppmärksamhet och bekräftelse. Genom åren hade han lämnat familjen flera gånger för andra kvinnor innan föräldrarna till slut skildes när Hampus var 13 år.
Efter det hade han sett ännu mindre av sin pappa och knappt bott hos honom alls. Fadern hade kort och gott varit ett uselt föredöme och inom Hampus fanns en rädsla för att gå i hans fotspår och upprepa hans misstag, och för att vårt familjeliv skulle sluta i misslyckande och kaos, precis så som det blivit i hans egen uppväxtfamilj.
Är sig själv igen – en underbar pappa och sambo
Men Hampus var verkligen inte som sin far och under månaderna som följde kom han att inte bara inse utan också tro på detta.
Självförtroendet läkte, orken och humöret kom tillbaka. Nu har vi fått vårt andra barn och inget av problemen har upprepats. Hampus är sig själv igen: en underbar och pålitlig pappa och sambo.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]