Läsarberättelse: Singelklubben hjälpte mig att komma vidare efter skilsmässan
Jag blev frånskild när jag var 49. Det var inte mitt val, utan min man hade träffat en annan, och så var äktenskapet över.
Det första året ägnade jag åt att slicka såren. Jag var då säker på att jag aldrig mer ville ge mig in i något kärleksförhållande.
Men sakta men säkert började längtan efter närhet, sex och kamratskap infinna sig igen. Frågan var bara hur jag skulle gå till väga. Det fanns inte en massa singelmän i mitt nätverk och jag var inte typen som rände ute på stan.
Min dotter föreslog att jag skulle prova någon av de dejtingsajter som hon själv använt flera gånger. Så hade hon faktiskt också mött kärleken. Men ändå … jag var tveksam. Vid det här laget var jag 51 och jag hade aldrig tidigare dejtat på det viset.
Männen såg inte ut som på sina bilder
Efter lite övertalning kom jag ändå igång och la upp en profil. Men det blev aldrig något som jag var bekväm med. Jag tyckte att det kändes både jobbigt och konstlat att träffas på det sättet – lite som en anställningsintervju, fast värre. Hela situationen gjorde mig generad och det blev ofta pinsamma tystnader.
Ofta såg männen heller inte ut som på sina bilder, och en dök inte upp överhuvudtaget.
Redan efter en månad gav jag upp och la jag ner det hela.
Mitt famlande försök att hitta kärleken hade dock öppnat dörren till en massa känslor, och nu kunde jag inte återgå till att sitta hemma och älta min skilsmässa. Det var jag färdig med. Samtidigt hade jag svårt att se hur jag skulle träffa män i min egen ålder.
Så föreslog min kusin en förening där man kunde träffa andra singlar och hitta på olika saker ihop. Min spontana reaktion var skepsis, för var jag inte för gammal för det? Men sedan måste jag ändå medge att hemsidan såg lockande ut.
Min första kväll med singelklubben
Singelklubben ordnade allt från middags- och matlagningsevenemang till promenader och danskvällar. Av bilderna att döma verkade de flesta vara från mitten av 40-årsåldern och uppåt, vilket lugnade mig.
Jag tvekade ett par veckor innan jag anmälde mig till mitt första evenemang, det var en restaurangkväll.
När jag väl slagit mig ned vid bordet med de andra slog det mig att den här dejtingformen passade mig mycket bättre. Här uppstod inga pinsamma tystnader, för här fanns många som kunde hålla samtalet flytande.
Samtidigt kändes det inte heller så desperat, för precis som hemsidan sa så handlade det minst lika mycket om att bara umgås och roa sig tillsammans med andra singlar.
Träffade en frånskild man
Alltså fortsatte jag att anmäla mig till olika aktiviteter. Restaurangkvällarna var fortfarande min favorit, men jag testade också danskvällar och en kanottur.
Efter några månader träffade jag faktiskt en trevlig man som jag blev tillsammans med. Även han var frånskild utan att det var hans val, och vi hade flera bra samtal om hur man kommer vidare efter en sådant dråpslag.
Det var skönt att ha någon att vakna upp med, eller gå långa promenader med när det var vackert väder. Jag kände hur jag sakta men säkert helades inombords.
Förhållandet häll inte, men det blev fyra fina månader och vi har fortfarande kontakt. Jag har också fått ett par nya väninnor i singelklubben som jag även träffar utanför föreningen. De är coola kvinnor som är bra på att njuta av livet och som drar i väg mig på olika upplevelser.
Min dotter säger att jag ser mycket piggare ut nu och att jag fått färg på kinderna igen.
Har fått tillbaka tron på kärleken
I dag är jag glad över att jag lyssnade på mina närmaste när jag ville komma vidare efter skilsmässan. Även om dejting-appar inte var något för mig så lärde jag mig något av det. Och i singelföreningen har jag träffat så många trevliga människor.
Något av det bästa har faktiskt varit att jag kunnat spegla mig i andra som är i samma livssituation som jag.
Jag har fått tillbaka tron på att kärleken finns där ute och väntar på mig i framtiden. Men just nu njuter jag bara av livet och kamratskapet med de andra.
/Marie