Läsarberättelse: Jag satte i system att komma för sent
Pappa var så hysterisk kring det här med punktlighet att han ständigt och jämt under min uppväxt stressade upp alla i sin omgivning. Varje gång familjen skulle göra något började förmaningarna hagla flera timmar innan det var dags för avfärd.
– Så, se nu till att bli färdiga! Få lite fart nu!
– Nu måste vi snart komma härifrån!
– Jag kommer inte stå här och vänta hela dagen!
Kommandona avlöste varandra och mamma, jag och min lillebror for nervöst omkring för att tillfredsställa pappas överdrivna precisionskrav. Var man bjuden till klockan 12, så kom man prick 12. Han var slav under klockan och sin neurotiska ångest över att komma för sent.
Det var förmodligen också därför jag blev hans raka motsats när jag kunde bestämma själv, det var väl någon form av revolt. Mig var det minsann ingen som skulle bestämma över längre, och jag var minsann inte slav under klockan.
Så jag kom när det passade mig, och det var konsekvent för sent. Om jag hade bestämt med någon klockan 12, så gled jag in en kvart över, eller kanske först halv ett, och om någon klagade hade jag alltid ett par bra ursäkter redo. Jag hade blivit av med nycklarna precis innan jag skulle utom dörren, telefonen hade ringt just när jag skulle gå, jag satt fast i trafiken … Det fanns ingen hejd på alla mina ursäkter.
Naturligtvis fick jag rykte om mig att vara tjejen som aldrig lärt sig klockan.
– Man ska bjuda in Pia en timme före alla andra, så blir det lagom, pikade familj och vänner.
Fast jag tog inte åt mig. Jag var som jag var. Om det var en av mina svagheter så må det vara hänt. De andra var väl inte heller perfekta?
Inkallad till chefen
På jobbet brukade jag dyka upp något sånär i tid. Jag kom hur som helst sällan mer än ett par minuter för sent. Det gjorde jag i gengäld varje dag och kollegorna vande sig vid det. Jag möttes ofta av ett höjt ögonbryn, en rynka i pannan och ett irriterat ögonkast, men det brydde jag mig inte om. Herregud, två minuter, vad spelade det för roll, liksom?
Det kunde väl heller inte vara hela världen att jag oftast smög in på mötena några minuter efter att de andra börjat. Jag hade ju något jag måste göra klart först. Jag måste gå på toaletten, jag var tvungen att hämta en penna, jag hade tappat min väska så att hela innehållet for ut …
– Pia, jag vill gärna se dig på mitt kontor efter mötet, sa min chef, Jacob, en dag när jag levererat ännu en kreativ förklaring till min sena ankomst.
– Du har för vana att komma för sent till allting, inledde Jacob när jag infann mig på hans kontor en timme senare.
– Jo, men det är för att …
– Pia, du behöver inte komma med några ursäkter. Du ska bara svara på en endaste fråga. Vill du jobba här eller vill du inte?
Se också: Är du trött? Beror det på kosten?
Det var som att få en örfil. Jag rodnade ända upp i hårfästet och kunde inte få fram ett ord. Det här hade jag inte väntat mig.
– Jag ska säga dig en sak, fortsatte Jacob när han såg att jag var svarslös.
– Ditt beteende att alltid komma för sent är ett hån mot oss andra. Det är som om du tycker att din tid är mer värd än vår. Du ägnar uppenbarligen inte en tanke åt att du slösar med andra människors tid när du tvingar dem att vänta på dig. Så jag frågar dig en gång till, vill du eller vill du inte fortsätta arbeta här?
Skamset fick jag svara att jag väldigt gärna ville behålla mitt jobb.
– Fint, sa Jacob, då räknar jag med att vi har en överenskommelse.
Från den dagen har jag sett till att aldrig komma för sent till något. Äntligen förstod jag att mitt agerande inte bara var en barnslig trotsreaktion mot min pappa, utan även ett arrogant slöseri med andras tid. Så nuförtiden kan jag klockan.
/Pia