Sarita: Min pappa bytte bort mig mot en pojke
Hemma hos Sarita Skagnes, 49, i Hagfors i Värmland bjuds det på indisk buffé. I hennes trivsamma kök dukar hon upp med husmanskost från delstaten Punjab. I kryddhyllan trängs curry, spiskummin, ingefära och koriander med kardemumma och kanel.
Sarita var familjens tredje dotter. När hon föddes blev hennes far så besviken att han genast ville ta hennes liv. Men då ingrep Saritas farmor och lyckades med hjälp av barnmorskan smussla ut flickebarnet ur huset.
Läs också: Maria utsattes för en syraattack av sin svartsjuke man
Det fanns också risk för Saritas mammas liv, hon ansågs nämligen värdelös som för tredje gången i rad gav sin man en dotter.
– Jag föddes i Punjab i norra Indien och var ett försyndelsens barn, en flicka som ingen hade beställt. Pappa hade bett i templet om att få en son, en välsignad pojke, och så kom jag, säger Sarita.
Pappan hade dödat både mor och barn om inte släkten gripit in.
– Det här handlingssättet förekommer tyvärr fortfarande i Hariana och Punjab strax norr om Delhi där jag föddes, konstaterar Sarita.
– I vissa byar är det skev könsfördelning i befolkningen på grund av att flickor väljs bort. Flickfoster aborteras, nyfödda flickor dödas eller ges till barnmorskan som får göra sig kvitt barnet på ett eller annat sätt.
Det är dock viktigt att poängtera att positiva förändringar är på gång för att skydda indiska flickor. Myndigheterna gör en hel del och privata hjälporganisationer för flickors rättigheter skapar möjligheter.
Sarita arbetar bland annat med det framgångsrika projektet ”Låt flickor leva, låt flickor studera”.
Misshandlad som litet barn
När Sarita var två år gammal emigrerade hennes familj till Norge, pappan hade fått jobb på en fabrik. Sarita lämnades kvar hos en faster och onkel i grannbyn. Hon var inte ens registrerad och saknade födelseattest.
Ganska omgående bestämdes det att Sarita skulle bytas ut mot fasterns son, och att han skulle få följa med till Norge i stället.
– Min faster såg det som en investering för framtiden, att hennes son skulle växa upp i ett rikt land, förklarar Sarita.
Redan som fyraåring började hon arbeta under slavliknande förhållanden. Fastern slog och sparkade henne dagligen.
– Min faster brukade säga att hon hade offrat sin son till min familj, och nu skulle jag få betala priset. Jag var så ensam, det enda jag hade i huvudet var att jag skulle överleva, säger Sarita.
Läs också: Maryam blev bortgift som 12-åring
Under uppväxten fick hon inget veta om sin egen familj. Hon hade ingen aning om varifrån hon kom. Det enda hon fick höra var att hennes familj inte ville ha henne. Men så en dag kom hennes mamma och pappa på besök.
– Jag var tio år när jag fick möta dem för första gången sedan de lämnat bort mig. De kom till Indien för att visa upp sin nyfödde son, som de äntligen hade fått, säger Sarita.
Det var inget kärleksfullt möte. Lilla Sarita fick ingen kram, och när de hade gett sig av hem till Norge igen fortsatte livet som vanligt med jobb och stryk.
När hennes pappa skrev ett brev till sin syster och berättade att hennes son var svår att uppfostra, att han umgicks med norska flickor och hade börjat klä sig i europeiska kläder, då bestämde sig fastern för att straffa Sarita.
– Hon brände mig under fötterna och hotade med att elda upp mig helt och hållet. Så har många flickor det i Indien även i dag, säger Sarita.
Skickades till Norge
Som 13-åring flyttades hon hem till sina farföräldrar som hade börjat bli gamla. Hennes pappa bestämde att det var dags för Sarita att ta hand om dem.
Men nu hade Sarita kommit in i puberteten, hon var arg och förtvivlad. Hennes skolgång var bristfällig. Bara någon enstaka dag i veckan fick hon möjlighet att gå i skolan och hon kunde knappt läsa eller skriva.
Då började hon rymma hemifrån, och för varje gång det hände blev bestraffningen allt värre. Pappan kom på besök allt oftare eftersom han byggde sig ett hus i hemlandet.
När han fick höra talas om dotterns rymningar slog han henne så besinningslöst att hennes onkel fick gripa in för att rädda hennes liv.
– Släkten började skriva brev till Norge där de berättade att jag var en börda för dem. Farmor tog till sist beslut om att nu skulle jag skickas till min familj i Oslo. Min onkel tog mig till flygplatsen och lämnade mig där med en biljett i handen, säger Sarita.
Läs också: 15-åriga Ruba flydde från krigets Syrien: Jag blev tvingad att bevittna en avrättning
Iklädd slöja och med ett 15 kilo tungt bagage bestående av kryddor och tyger som hennes farmor skickat med, skulle hon på egen hand hitta till rätt gate. Hon som knappt ens kunde läsa på skyltarna, och engelska kunde hon inte alls.
Genom att visa sin biljett lyckades hon få hjälp både på flygplatsen i New Delhi och på flygplatsen i Moskva där hon skulle byta plan.
– Min pappa hämtade mig på Oslos flygplats Gardermoen och jag fick åka i hans bil hem till deras hus. Jag hade aldrig suttit i en bil förut.
– Efter fem dagar i det nya landet fick jag börja arbeta med att plocka grönsaker och bär, säger Sarita.
Kärleken dök upp
Nya arbeten avlöste varandra i rask takt. Det var när Sarita städade hemma hos folk i grannskapet som hon förstod att det kanske fanns en möjlighet för henne att ta del av ett mer normalt liv.
– De som jag städade hos var snälla och hjälpte mig. Jag fick mat, pengar och kläder. Därhemma gjorde jag uppror mot pappa, och talade om för honom att han inte hade lov att slå mig. I Norge fanns det ju lagar som förbjöd sådant, säger Sarita.
Upproret ledde till att hon blev slagen ännu mer, men nu fick hon i alla fall börja i skolan. Sarita fick fina betyg och lyckades ta sig in på en hushållskola.
I familjens bekantskapskrets fanns en kvinna som arbetade som administratör på en skola. Hon hade hjälpt pappan med att skaffa ett arbete. Hennes son var en vän till familjen.
När Sarita la ögonen på den 15 år äldre norrmannen uppstod kärlek. Saritas båda äldre systrar hade blivit bortgifta med indiska män som pappan hade sett ut. När Sarita gifte sig med mannen hon älskade innebar det att all kontakt med familjen bröts.
Läs också: Som 19-åring blev Arkan bortgift mot sin vilja
I dag har Sarita och hennes man varit gifta i drygt 30 år och hans familj har blivit en viktig del i hennes liv.
– För 15 år sedan tog min yngsta syster plötsligt kontakt med mig. Hon var då frånskild, hade psykiska problem och mådde inte bra, berättar Sarita.
Skrev bok om sitt liv
Att prata om sin barndom tillsammans med sin ett och ett halvt år yngre syster rev upp gamla minnen.
Systern uppmuntrade Sarita att börja skriva om sitt liv och menade att Sarita var den tuffaste av dem. Hon om någon borde berätta om den kultur som än i dag förstör livet för unga flickor om de ens överlever.
Hemma i byrålådan i huset i Värmland låg redan ett färdigt manuskript till boken Bara en dotter. Ett norskt förlag nappade genast och berättelsen om Saritas liv blev en succé.
– Men det sorgliga var att när boken kom ut hade min syster hunnit ta livet av sig. Hon orkade inte med den identitetslöshet hon upplevde. Alla mina syskon har blivit tvångsgifta, säger Sarita.
Läs också: Victoria skrev avskedsbrev: Jag trodde barnen skulle få det bättre utan mig
Sarita, som sedan många år arbetar som arbetsledare för markpersonal inom flyget, har skrivit sju böcker. Hon föreläser om flickors utsatta situation i Indien och driver privat en fond för att fattiga flickor ska få möjlighet att studera.
Hon har även arbetat som politisk rådgivare vid Stortinget i Oslo och sommarpratat i Sveriges Radio. För sitt välgörenhetsarbete har hon fått ta emot flera priser.
– Jag och min man valde att inte skaffa egna barn, i stället har vi 20 döttrar, fadderbarn i Indien, säger Sarita.
Skänker alla pengar
Vartannat år beger hon sig till hemlandet för att föreläsa om flickors situation. Hon arbetar inom organisationerna Världens Barn, Children’s Future India, Casp och Plan International.
Läs också: Natalia bodde på barnhem – nu hjälper hon andra som har det svårt
Allt som Sarita tjänar på sina böcker och föreläsningar går oavkortat till ovan nämnda organisationer och till blindcentret Swadhar, som stöttar flickor och kvinnor, samt till barnhemmet Aple Ghar med plats för 200 barn.
– Ordet ”swadhar” betyder självständighet på hindu. Det är precis det som jag vill ge Indiens flickor och kvinnor, en möjlighet till självständighet genom utbildning och kunskap, säger Sarita.
Inte utan stolthet i rösten berättar Sarita att hon har skänkt inte mindre än en miljon kronor genom åren.
– Fattiga flickor har fått stipendier från min fond för att få gå i skolan. Som liten fick jag ingen kärlek, jag var en värdelös flicka, men mina livserfarenheter har ändå lärt mig att älska, avslutar hon.
Text: Kersti Hilding Hansen
Foto: Stefan Lindblom och privata bilder