Sara och Monika räddade livet på Khadras son
Det är strålande solsken och Viskan flyter sakta och fridfullt genom centrala Borås när Khadra Bashir, 27, för första gången får möjlighet att träffa de båda kvinnor som i slutet av februari 2019 räddade livet på hennes barn.
Abdel höll på att drunkna i ån vid Sandwalls plats, mitt bland alla butiker och boråsbor på väg till och från jobbet. Det var en gråkall eftermiddag och bara några enstaka plusgrader i luften, vattnet forsade fram med hög fart och strömmen var stark.
När vi nu träffas på samma plats där dramat utspelade sig ler Khadra när hon återser sina båda hjältar Sara Rosenström, 31, och Monica Alfredsson, 56.
– Jag är så glad att jag äntligen får träffa Sara och Monica igen och riktigt tacka dem för vad de gjorde. Om inte de hade funnits där så hade min son kanske drunknat, säger hon och lämnar över blombuketter hon har tagit med sig.
Föll i vattnet
Med på mötet är också Abdels mormor Anab Nadif, 47, som också var på plats vid den dramatiska händelsen. Abdel själv kan däremot inte vara med på grund av magsjuka.
De är verkligen mina hjältar
– Jag såg inte när det hände. Jag var inne i en affär och handlade mat. När jag kom ut igen hade Sara redan fått upp Abdel ur vattnet och Monica försökte få honom varm i väntan på ambulansen, berättar Anab och fortsätter:
– De är verkligen mina hjältar också. De räddade livet på mitt barnbarn, säger hon och kramar om Sara och Monica.
Reagerade instinktivt
Sara ser lite generad ut och tycker att det hon gjorde egentligen inte är så märkvärdigt. Hon säger att hon handlade rent instinktivt.
– Men jag var nog lite chockad efteråt, säger hon.
Dramat utspelade sig i närheten av busstationen i centrala Borås. Det är en plats där det alltid rör sig mycket människor och det ligger flera butiker och restauranger i området.
Den här eftermiddagen var Khadra med sina tre barn, Abdel och hans småsyskon Jasmine, 4, och Jama, 1,5 år, i stan tillsammans med mormor Anab för att handla. De hade bland annat köpt en Ipad till Abdel som han stolt bar i sin lilla ryggsäck. Innan de skulle ta bussen tillbaka hem till stadsdelen Norrby skulle Anab gå in i en butik och handla mat. Khadra stannade utanför med sina barn. Minstingen Jama låg i sin vagn.
I ett obevakat ögonblick ställde sig Abdel vid trapporna som leder ner till ån Viskan. Av nyfikenhet tog han ett steg för mycket och hamnade plötsligt i det iskalla vattnet.
Skrek på hjälp
Khadra såg vad som var på väg att hända, men hann inte fram. Hon slets mellan viljan att rusa bort till trapporna och kasta sig ut i vattnet för att rädda sin son och rädslan för vad som skulle hända om hon lämnade sina andra båda barn obevakade.
Jag fick panik och det bara låste sig. Jag bara skrek rakt ut på hjälp
– Jag kan simma så det var inte det som avskräckte mig. Men jag fick panik och det bara låste sig. Jag bara skrek rakt ut på hjälp.
Lyckligtvis kom Sara förbi. Hon arbetar i en blomsterbutik i närheten och var på väg till busstationen. Hon hade lite bråttom eftersom hon skulle hämta sina barn på förskolan.
– Jag frös och gick ganska raskt mot busstationen. Samtidigt pillade jag med min telefon och tittade neråt, berättar hon. Plötsligt hörde hon en kvinna skrika.
– Jag tittade upp för att se vad som hände och fick då syn på den lille pojken som var på väg ut i ån.
Sara kan i efterhand inte redogöra för vad hon tänkte i det ögonblicket. Hon reagerade instinktivt och hon vet bara att allt hon ville var att förhindra att pojken sveptes med av vattnet.
Jag släppte allt jag hade i händerna och rusade ut i vattnet
– Jag släppte allt jag hade i händerna och rusade ut i vattnet för att försöka få tag i honom.
Pojken drogs ut i ån
Abdel var då ett par meter ut från kanten. Vattnet nådde honom till huvudet och den starka strömmen var på väg att dra den panikslagna pojken längre ut i ån. Utan att tveka tog Sara snabbt ett par kliv ut i Viskan och det iskalla vattnet nådde henne till naveln. Hon kände hur strömmen drog och slet i hennes kläder.
Det var väldigt högt vatten och strömt, minns hon. I sista stund fick hon ett rejält grepp om axeln på den lilla pojken och förhindrade att han drogs iväg med vattenmassorna.
Samtidigt var Monica redan på väg ner för trapporna för att försöka rädda pojken. Hon arbetar på en tandvårdsklinik i området och hade den här dagen varit och shoppat innan hon skulle åka hem till sin lägenhet i stadsdelen Hestra.
– Jag såg hur den lille pojken åkte ut i vattnet och jag hörde en kvinna skrika, berättar hon.
Se också: Lilla Alice föddes med leukemi
Larmade ambulans
Hon var just på väg att ta av sig jackan och vada ut i ån när Sara sprang om henne och kastade sig ut i det iskalla vattnet. Hon stannade på land och ringde och larmade en ambulans innan hon hjälpte Sara och Khadra att få upp hennes son ur vattnet.
– Pojken var genomblöt och genomfrusen. Han var blå om läpparna, berättar Monica, som tog av sig sin vinterjacka och svepte in den lille pojken.
Men hon förstod att det inte skulle räcka.
– Jag stoppade en förbipasserande och sa till henne att ta av sig sin jacka så att vi kunde värma pojken med den.
Varken Sara eller Monica kan minnas att Abdel skrek under själva dramat. De tror att han var så chockad och rädd att han inte fick ett ljud ur sig.
Däremot minns de båda starkt hans mammas panikslagna skrik.
Chockad och genomblöt
Saras enda tanke när hon själv kom upp ur vattnet var att hon snabbt måste ta sig därifrån för att hämta sina egna barn på förskolan. Hon var redan försenad och mitt i allt tumult oroade hon sig för vad som skulle hända om hon inte hämtade dem.
– Jag bara lämnade över pojken. Jag var nog lite i chock själv. Min arbetsgivare körde mig hem eftersom jag var genomblöt.
– Först hade jag tänkt att vi skulle hämta barnen först, men sedan insåg jag att jag var tvungen att byta kläder.
Innan Sara försvann från platsen fick hon ögonkontakt med den skärrade mamman.
– Jag minns att du tittade på mig och sa tack, säger hon till Khadra.
Pratade lugnande med Abdel
Monica var kvar på platsen till ambulansen kom och försökte hålla Abdel varm samtidigt som hon pratade lugnande med honom. Under tiden hade Anab kommit ut ur affären. Hon blev chockad när hon förstod vad som hänt.
– Jag försökte lugna Khadra och tog hand om mina andra barnbarn, berättar hon.
När ambulansen kom följde Anab med sitt barnbarn till sjukhuset medan Khadra åkte hem med sina två minsta barn.
– Jag var fortfarande chockad och kunde inte tänka klart förrän mamma kom hem från sjukhuset med Abdel, berättar hon.
Sedan han väl fått upp värmen igen och efter en grundlig läkarundersökning kunde Abdel och hans mormor lämna sjukhuset.
Rädd för vatten
Tack vare Saras och Monicas rådiga ingripande fick han inga fysiska skador efter dramat.
– Men han har tyvärr varit rädd för vatten en lång tid efteråt. När vi är i stan vill han inte gå i närheten av Viskan, berättar Khadra.
De fyra kvinnorna tror att de alla hamnade i ett chocktillstånd efter den dramatiska händelsen. Delvis eftersom hela händelseförloppet gick så snabbt, men även för att de sedan inte fick tillfälle att tillsammans bearbeta det som hänt.
Jag kunde inte sova natten efter att det hänt.
– Jag kunde inte sova natten efter att det hänt. Efter att ambulansen åkt iväg med pojken och hans mormor visste jag inte hur det gått. Det fick jag veta först ett par veckor senare när Khadra ringde och tackade, berättar Monica.
Sara och Monica kände inte varandra före den dramatiska dagen, men eftersom Monica visste att Sara jobbade i blomsteraffären sökte hon upp henne. De kände båda ett behov av att prata med varandra om vad som hänt.
– Det var verkligen skönt att få prata igenom det. Det var en form av bearbetning för oss, säger Sara.
Prisades av Svenska Livräddningssällskapet
Tre månader efter dramat blev Sara och Monica positivt överraskade när de kontaktades av Svenska Livräddningssällskapet och fick veta att de skulle prisas för sin insats. Vid en ceremoni i början av juni fick de ta emot varsin plakett och en blombukett av ordförande Jan-Ivar Johansson.
– Det var hedrande. Men också oväntat. Jag tyckte som sagt inte att det jag gjorde var så märkvärdigt utan bara vad alla borde ha gjort i en sådan situation, säger Sara.
Men för Khadra och hennes mamma Anab – och inte minst för Abdel – är Sara Rosenström och Monica Alfredsson riktiga hjältar som är värda alla blombuketter och medaljer som de kan få.
Känner sig trygga
Därför är Khadra och Anab tacksamma för att de nu för första gången sedan dramat får träffa Sara och Monica och verkligen tacka dem.
– Sedan vi kom till Sverige från Somalia för tolv år sedan har vi bott i Borås halva tiden. Vi känner oss trygga här och människorna är verkligen snälla, som Sara och Monica, säger Khadra.