Sara och Jacob förlorade sina partners – möttes i sorgen och flyttade ihop
Det kan vara svårt att hitta en lugn stund att sitta ner hemma hos Sara Björlemyr, 40, och Jacob Arvidsson, 38, i radhuset i Garphyttan så här mitt under skolterminerna.
Sara har fullt upp som musiklärare med lektioner även på kvällstid, Jacob jobbar som undersköterska på ögonmottagningen i Örebro och deras barn Iris, 12, Filip, 11, och tvillingarna Ester och Greta, 8, har sina fritidsaktiviteter.
– Ofta känner vi oss som ett logistikföretag när vi kör barnen till och från olika aktiviteter, säger Sara med ett stort leende.
Men samtidigt som de sällan får en lugn stund är det precis vad både hon och Jacob alltid drömt om – det lyckliga hemmet med många barn – men som de inte vågade tro på innan de träffades.
Både Sara och Jacob har mist sina tidigare partners genom tragiska händelser, och det var sorgen efter dem och deras gemensamma erfarenheter som förde dem samman.
– När jag lämnades ensam med döttrarna efter att min hustru Stina avlidit såg jag framför mig hur jag skulle vara ensam resten av mitt liv, säger Jacob.
Sara kände likadant. Hon hade förlikat sig med tanken på att hon skulle bo tillsammans med sonen Filip tills han flyttade hemifrån, och sedan leva ensam.
Tog sitt liv efter en tid med psykisk sjukdom
Men ödet ville annorlunda. Och eftersom både Sara och Jacob är frikyrkligt aktiva är de övertygade om att Gud förde dem samman.
– När jag träffade Jacob första gången kändes det som vi alltid känt varandra. Vi kunde växla mellan skratt, skämt och djupa samtal om känslor på ett sätt som alltid tilltalat mig.
Sara miste sin sons pappa Christian genom självmord 2012.
– Jag och Christian hade känt varandra sedan vi började i sjuan. Vi blev bästa vänner i åttan och tillsammans i nian. Efter några år på olika håll hamnade vi till slut i Stockholm, berättar Sara.
Hon beskriver sin ungdomskärlek som en konstnärssjäl som hade lite svårt att anpassa sig till en vanlig vardag med ett 9-till-5-jobb. Men hon såg aldrig några tecken på psykisk ohälsa.
– I efterhand önskar jag att jag hade haft kunskap om bipolär sjukdom. Då hade jag kanske förstått mer vad som pågick.
När hon var gravid bröt sjukdomen ut på allvar hos Christian. Hans personlighet förändrades och Sara kunde till sin stora sorg inte längre bo tillsammans med honom.
Efter det andra misslyckade självmordsförsöket blev han inlagd på sjukhus.
– Vi träffades inte varje dag, men vi var fortfarande ett par och pratade med varandra varje dag i telefon.
Avled efter plötsligt hjärtstopp
Sara hoppades in i det sista att han skulle få hjälp av vården, men Christian tog sitt liv innan han fått den slutgiltiga diagnosen. Sonen Filip var då två år.
– Läkaren berättade för mig att allt tydde på att Christian var bipolär, och i efterhand har jag förstått att han måste ha varit det. De sista tre åren växlade han mellan djupa depressioner och euforisk lycka.
Sara kastades inte bara ner i djup sorg. Hon hade dessutom inte råd att bo kvar i Stockholm som ensamstående mamma utan flyttade till Örebro för att studera.
– Där kom jag via Immanuelskyrkan i kontakt med flera personer som blev ett viktigt stöd för mig.
Se också: Axelina älskar två män – alla sover i samma säng
En av dem var Jacobs syster Sofia och hennes familj.
– Vi blev mycket goda vänner. Jag var ofta hemma hos Sofia och hennes man. De hjälpte mig också om det behövde skjuts till olika aktiviteter eftersom jag inte hade någon bil, berättar Sara.
Men 2015 drabbades väninnans familj av svår sorg när brodern Jacob miste sin hustru Stina. Hon var bara 29 år när hon oförklarligt drabbades av plötsligt hjärtstopp.
När jag kom fram såg jag hur ett läkarteam arbetade hårt för att rädda min hustrus liv
– Jag var på jobbet på ögonmottagningen på Sunderby sjukhus i Luleå när det hände. Det var en vanlig grå vardag när en läkare ringde mig och sa att de hade min hustru på akuten, berättar Jacob.
Tog sig igenom akut fas av sorg
Hans hustru hade hittats livlös hemma i deras hus av dottern Iris som då bara var fem år. I huset fanns också tvillingdöttrarna Ester och Greta som var 2,5 år.
– Jag minns att jag kastade mig ner för trapporna till akuten som låg på våningen under ögonmottagningen och rusade genom den långa grå korridoren. När jag kom fram såg jag hur ett läkarteam arbetade hårt för att rädda min hustrus liv, men de avslutade återupplivningsförsöken en stund efter att jag kommit dit.
Jacob beskriver det som att han hamnade i en bubbla. Han blev handlingsförlamad och kunde inte se att det fanns någon framtid för honom.
– Det blev en blockering. Det var en total sorg och jag fick panik och trodde inte att jag skulle kunna ta hand om våra döttrar
Tack vare stort stöd från föräldrar och släktingar kunde han ta sig igenom den mest akuta fasen av sorgen, men länge identifierade han sig själv enbart som ”han-som-sörjer”.
– Jag fick irrationella känslor, som att jag kunde föreställa mig flera år framåt i tiden att det bara var jag som skulle vara på min dotters student, medan alla andra hade båda sina föräldrar och släktingar som väntade på dem.
Fick direktkontakt på Messenger
Jacob pratade mycket om sina känslor och rädslor med sin syster Sofia i Örebro. Hon i sin tur frågade ofta Sara vad hon kände när hon förlorade Christian.
– På så sätt hade vi indirekt kontakt med varandra långt innan vi träffades, berättar Sara.
Höstlovet 2016 var Jacob och hans tre döttrar bjudna hem till hans syster i Örebro. Han minns att hans svåger Daniel skojade med honom om att han borde träffa Sara.
– Jag tyckte bara han var knäpp, minns Jacob med ett skratt.
Men det ledde i alla fall till att systern och svågern startade ett gruppsamtal på Messenger där Sara och Jacob fick direktkontakt med varandra för första gången. De tyckte att de hade mycket gemensamt och fortsatte skriva till varandra långt efter att systern och svågern lämnat konversationen.
– På söndagskvällen, dagen innan vi skulle åka tillbaka hem till Luleå, tyckte min svåger att jag inte kunde åka utan att jag åtminstone träffat Sara. Han skjutsade hem mig till henne trots att klockan var över elva på kvällen, och jag var både nervös och tyckte det var en fantastisk dålig idé.
Tystnaden därefter var plågsam
Sara hade bytt om till pyjamas och förberedde sig för att gå och lägga sig, men tog ändå emot Jacob och hans svåger.
– Jag blev förälskad i Sara direkt. Jag tyckte hon var en fantastisk kvinna och vi kunde prata om allt. Dessutom var hon ju också mycket vacker.
Bjöd in till nyårsfirande
Hemfärden till Luleå blev försenad en vecka eftersom Jacobs dotter Ester blev sjuk på natten och inlagd på sjukhus. Under den följande veckan träffades Jacob och Sara flera gånger och de åkte bland annat till ett lekland tillsammans med sina barn.
– När jag sedan återvände till Luleå fortsatte vi att skriva till varandra varje dag och vi pratade om att försöka ses igen vid något tillfälle, säger Jacob.
Även Sara hade blivit intresserad av Jacob, även om hon inte var himlastormande blixtförälskad.
– Jag minns att jag vid ett tillfälle tänkte att ”honom skulle jag kunna tänka mig att gifta mig med”. Men jag är mer pragmatisk. Jag tänkte på att det skilde nästan hundra mil mellan oss och att vi båda hade små barn.
Men inför nyårshelgen tog Jacob initiativet att bjuda upp Sara och Filip för att fira tillsammans med dem i Luleå. Hans systers familj från Örebro var också bjudna.
– ”Ja, vad roligt”, svarade jag direkt, spontan som jag är. Men sedan ingenting mer, eftersom han även skrev att han betalade flygbiljetterna. Om jag hade accepterat det kunde det kanske innebära att han trodde att vi var ett par, säger Sara.
– Tystnaden därefter var plågsam, säger Jacob. Jag erbjöd mig bara att betala flygbiljetterna eftersom jag visste att Sara som pluggade inte hade haft råd annars.
Romantisk första kyss i månskenet
Efter några veckors betänketid svarade Sara att de skulle komma. Helgen blev mycket lyckad och på nyårsafton satt de kvar och pratade långt efter att de andra gått och lagt sig.
– Jag hade hoppats på ett tillfälle att få ge Sara en nyårspuss, så jag hade borstat tänderna så ofta på kvällen att de nästan var sönderpolerade. Men sedan vågade jag ändå inte, berättar Jacob med ett skratt.
Vid sextiden på nyårsdagens morgon gick de till slut och la sig. Innan Sara somnade skrev hon ett sms till Jacob: ”Vi kunde ju ha stödkysst varandra”.
– ”DET SÄGER DU NU”, skrev jag tillbaka med versaler, säger Jacob och ler.
De möttes sedan på halva vägen i vardagsrummet där de kysste varandra.
– Det var faktiskt riktigt romantiskt. Det var mysigt i vardagsrummet och månen lyste in genom fönstren.
Flyttade ihop efter långt distansförhållande
Men det var först några veckor senare när de tillbringade en helg tillsammans i Stockholm utan barnen som de bestämde sig för att försöka satsa på ett förhållande.
– Vi träffades sedan så ofta vi kunde, men avståndet ställde till problem. Jag körde så många gånger mellan Luleå och Örebro att jag visste att det var exakt 99,8 mil, berättar Jacob.
Varannan gång träffades de ensamma och varannan gång med barnen. Alla skollov tillbringade de tillsammans och de upptäckte till sin glädje att barnen accepterade varandra direkt.
– Mina döttrar var avundsjuka när bara jag och Sara skulle träffas och sa att de ville träffa sin bror i Örebro.
Efter att de haft ett distansförhållande i två och ett halvt år var det faktiskt till slut barnen som ville att de skulle flytta ihop.
– Det var de som sa till oss att de ville att vi skulle bo tillsammans alla sex, och att det var dags att vi bestämde oss för var vi ville bo.
Sommaren 2019 flyttade de in i radhuset i Garphyttan som Sara hade hittat. Jacobs döttrar stortrivs och hans föräldrar och syskon bor alla i södra Sverige. I somras gifte de sig i Vintrosa kyrka utanför Örebro, vigselförrättare var Jacobs far som är pingstpastor.
– Vi har pratat om att skaffa ett gemensamt barn, men landat i att vi har fyra barn tillsammans som ser varandra som syskon, och vi är mer än nöjda med det, säger Sara.