Sanna: Jag var ensamstående mamma och fattig
Min son Benjamin ringde en eftermiddag och frågade om jag var hemma. Han, Rebecka, Sara och Mathias ville komma och bjuda mig på middag. De skulle ta med sig både mat och vin och komma om en timme. Jag behövde inte göra någonting.
Medan jag väntade på dem tänkte jag tillbaka på tiden när jag var ensamstående mamma till Benjamin och Rebecka.
Sjukskriven och arbetslös
Jag var under lång tid arbetslös eller sjukskriven så vi hade verkligen inte gott om pengar. De räckte till det allra nödvändigaste; mat, kläder och tak över huvudet.
Så var det inte för min halvsyster. Hon var också ensamstående mamma, men hon hade bara ett barn och dessutom ett välbetalt jobb.
Lisa hade en lön som för mig var en förmögenhet och hennes dotter Ulrika behövde aldrig sakna något. Hon var minst sagt bortskämd.
Lisa älskade att resa och de två åkte på exotiska semestrar till New York, Bali, Thailand och Vietnam medan jag och mina barn inte kom längre än till stranden här hemma. Ibland hade vi råd att att unna oss varsin glass.
Lite avundsjuk på systern
Avundsjuk? Ja, visst var jag det emellanåt. Men om jag hade haft lika mycket pengar som Lisa tror jag inte att jag hade använt dem till det överflöd av prylar och kläder som fanns i hennes hem. Sådant var inte viktigt för mig.
Det jag avundades Lisa var att hon inte behövde vända på slantarna och den frihet som det innebar att ha pengar.
Skillnaden på hur vi och Lisa hade det var faktiskt inget vi brukade diskutera hemma. Tro det eller ej, men mina barn har inte en endaste gång beklagat sig över att vi inte kunde göra samma saker som Lisa och Ulrika.
De visste att vi inte hade samma möjligheter så det var inte lönt att prata om det.
Men trots att jag var fattig ville jag att mina barn skulle få en bra barndom. Jag fick ta fantasin till hjälp.
Hellre pannkakor än gröt
När det regnade hade vi picknick på golvet i vardagsrummet och tittade på en bra film. På somrarna tältade vi i trädgården. Och när det var riktigt tomt i börsen blev det hellre pannkakor än gröt till middag.
Vi hade höns och katter och senare skaffade vi hund. Alla djuren lärde Benjamin och Rebecka att ta ansvar och känna kärleken mellan djur och människa.
Jag hyrde ett gammalt hus och hyresvärden lät oss göra vad vi ville, både i huset och trädgården, bara det inte kostade honom något.
När våra köksskåp började se riktigt slitna ut bestämde jag mig för att måla dem.
– Kan vi inte måla blommor på dem? undrade Rebecka.
Visst kunde vi det. Först målade vi skåpen vita och sedan en bård med blåklint, vallmo och nyckelpigor.
Det blev så fint och det kändes nästan som att vi fick ett nytt kök.
Barnen fick hjälpa till mycket
Benjamin som var äldst började som tidningsbud när han var 13 år. Rebecka hjälpte till i mataffären hemmavid och fick sedan ett extrajobb som diskare på en pizzeria.
Hemma hade de också sysslor. Varsin dag i veckan lagade de middag, dessutom skulle de ta hand om djuren och dammsuga.
Det hände att de protesterade för att de inte orkade eller för att de tyckte att det var sååå orättvist att de alltid skulle slita och släpa när ingen av deras kompisar behövde göra det.
Men trots en del tjafs tycker jag att deras pubertet var ganska smärtfri. I alla fall jämfört med vad jag hörde från en del andra tonårsföräldrar hade vi inga större problem.
Alkohol skulle de förstås testa och det blev väl för mycket några gånger, men tack och lov höll de sig borta från droger.
Jag vet att några killar i Rebeckas klass rökte hasch och sedan fortsatte med tyngre droger.
Bra trots brist på pengar
Kanske låter det som att barnens uppväxt var en dans på rosor trots bristen på pengar. Men vi hade såklart problem, vi som alla andra.
Benjamin bytte skola två gånger eftersom han inte trivdes. Det var inte lätt, det kostade blod, svett och tårar att se att han mådde dåligt.
En gång bröt en av våra katter benet och jag hade inte råd med en dyr operation så vi fick avliva katten. Rebecka var helt otröstlig och själv var jag olycklig över att det fick sådana konsekvenser att vara fattig. Det var hjärtskärande att se hennes sorg som satt i länge.
Det var trassel med deras pappa, som rätt ofta lovade saker som han sedan inte höll. Det var tufft att försöka trösta två ledsna barn som inte kunde förstå varför deras pappa inte ville träffa dem.
Öppnade mitt hem för deras vänner
Efter högstadiet fortsatte de på gymnasiet inne i stan. Det var då Sara och Mathias kom in i bilden.
Rebecka blev bästis med Sara som var mycket hemma hos oss.
De två var olika som natt och dag . Rebecka var precis som jag en riktig slarva som inte brydde sig om sitt utseende, medan Sara var ordentlig och alltid hade nya, fina kläder.
Men trots detta älskade de varandra och fortsatte träffas efter de slutat gymnasiet.
Mathias var en av Benjamins nya vänner. Han var en snäll och väluppfostrad kille, vars största problem var att han inte kunde säga nej. Det utnyttjade dessvärre Benjamin som fick honom att göra hans hemuppgifter.
Jag försökte få Mathias att förstå att han inte skulle finna sig i det, men så här tio år senare vet jag inte riktigt om jag lyckades. Mathias är alldeles för snäll, det är både hans styrka och svaghet.
Jag tror att mitt förhållande till barnen och deras vänner påverkades av att jag var ensamstående. Det var lättare för mig att öppna mitt hem för alla som kom till oss under årens lopp eftersom vi inte var en traditionell familj.
Jag kunde vara mer flexibel eftersom jag skötte mig själv och inte behövde stå till svars för någon annan.
De anförtrodde sig åt mig
De sista åren barnen bodde hemma var huset ofta fullt med kompisar och flick- och pojkvänner – och för många av dem var jag en vuxen de kunde prata med.
Jag fick höra mycket från ungdomarna som anförtrodde sig åt mig; om tjejer som skar sig, brist på självkänsla, stränga föräldrar och osäkerhet när det gällde det motsatta könet. De hade så mycket att berätta och jag var djupt tacksam över att få deras förtroende.
Några av dem försvann ur våra liv, men många har stannat kvar. Bland annat Sara och Mathias som jag har firat både jul och födelsedagar med.
Sara kom från ett hem med mycket problem och för henne var vårt hem i många år en fristad. Mathias föräldrar var ofta frånvarande eftersom de reste mycket och sedan flyttade de till spanska solkusten.
Blev varm om hjärtat
En bil tutade utanför och så kom Benjamin, Rebecka, Sara och Mathias fullastade med matkassar. Vi kramades och de satte igång i köket.
Jag placerades i en stol, fick ett glas vin och vi pratade om vad som hade hänt sedan sist.
De närmade sig 30 allihop nu och var klara med sina utbildningar och hade fått jobb.
Sara skulle gifta sig och Mathias skulle bli pappa om ett halvår.
Jag frågade om jag skulle hjälpa till med något, men ungdomarna sa att jag skulle ta det lugnt och njuta.
Jag blev varm om hjärtat. Jag höll så mycket av mina ungdomar och de tyckte så mycket om mig. Det gjorde mig ödmjuk.
– Vilken gåva det är att känna er, sa jag.
– Det är en gåva att känna dig, sa Mathias.
Gav av min tid
Då fick jag tårar i ögonen. Jag tyckte ju inte själv att jag hade gjort något speciellt de där åren när mitt hem var en blandning av hotell och kriscentrum.
Men innerst inne vet jag att det betydde mycket. Jag hade tid och jag fanns där.
Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg i vår tid när det materiella är så viktigt för så många.
Även om man inte har råd att ge sina barn det senaste modet och dyra semesterresor så kan man ge dem något som betyder väldigt mycket mer – att finnas där för dem.
Sanna