Sandra var mytoman: ”Inser nu hur sjuk jag var”
Sandra tar upp sin ettårige son i famnen och ger honom nappen. Han somnar och hon lägger honom i sängen i sovrummet intill. Därefter pustar Sandra ut i soffan och berättar att hon är tacksam över att ha fått en andra chans, mot alla odds. Hon skäms och önskar att hon fått insikt om sin mytomani långt tidigare.
– Det är skamligt och nästan tabubelagt att erkänna att man varit mytoman. Ens förtroendekapital är förbrukat – kan man lita på allt jag säger? Men jag vet att man kan komma ur sitt ljugande och få ett nytt liv. Det är därför jag vill återge min historia, säger Sandra och börjar berätta om sin uppväxt.
Pappan var mytoman
Föräldrarna skildes när hon var liten och hennes mamma träffade snabbt en ny man.
– Han var elak och hittade på saker för att skrämma mig. Det tog många år innan jag förstod att mycket han sagt var lögn.
Utåt sett tycktes de vara den perfekta familjen – men verkligheten var en annan. Sandra blev misshandlad och sexuellt utnyttjad av sin styvpappa.
– Vi levde under ett sådant förtryck att vi knappt hade mat för dagen. Jag snodde mat från skolan för att kunna ge min bror. Jag stal kläder för att han inte skulle frysa.
Hennes mamma var frånvarande, psykiskt och fysiskt misshandlad. Sandra tillägger snabbt att hon inte vill skylla sitt systematiska ljugande på barndomen, men tror att det som hände då påverkat henne att senare bli mytoman.
Hon polisanmälde styvpappan och flyttade till sin biologiska pappa när hon var 14. Hur otroligt det än låter var även han mytoman berättar Sandra, som tror att hennes mamma kanske drogs till sådana män.
Ljög för att väcka reaktioner
Oavsett stod Sandra inte ut med sin fars lögner och att han genom dessa lurat sina egna föräldrar på pengar. När hon var 18 år flyttade hon hemifrån och begav sig till en annan stad i Sverige.
– Det var inte så att jag bestämde mig för att ljuga, men när farmor begick självmord, bland annat på grund av att min far skuldsatt henne, förändrades allt. Hon betydde mycket för mig och när hon dog försvann min enda trygghet. Jag kände mig osäker och vilse i tillvaron.
I början tyckte Sandra att det var spännande att ljuga för att se folks reaktioner. Hon ville verka intressant och väcka omgivningens medlidande. Idag kan hon se att ljugandet var ett rop på hjälp. Men det förstod hon inte då.
Sa att hon var dödligt sjuk
Lögnerna blev allt värre. Så sa Sandra till sin dåvarande pojkvän och sina vänner att hon var dödligt sjuk i cancer.
– Jag fick sådan ångest direkt efteråt. Jag var rädd för att det inte fanns någon återvändo och att jag nu var fast i mina påhittade historier. Och det var en jobbig känsla.
Ljugandet stressade Sandra och yttrade sig som håravfall och huvudvärk. Ångesten var ibland så kraftig att hon önskade att någon kom på henne.
– Nu måste jag ta mig ur det här en gång för alla tänkte jag, så jag låtsades att läkaren berättat att jag fått fel resultat och att min cancer gick att bota.
Sandra berättade att hon nu fick cellgifter och strålning. Vännerna och pojkvännen köpte lögnerna ännu en gång och Sandra kunde andas ut. Hon ansträngde sig för att det skulle se ut som om hon var sjuk och tejpade fast saker som liknade kanyler på sina armar och lindade in dem i bandage.
– Ju längre tiden gick desto mer funderade jag på hur jag skulle få stopp på allt. Det kändes så meningslöst alltihop, men jag kunde inte sluta ljuga.
Mådde fysiskt illa av alla lögner
Inombords mådde hon allt sämre. Ibland blev hon till och med fysiskt illamående av situationen.
– En natt mådde jag så illa att jag inte hann till toaletten, utan spydde på golvet i vardagsrummet och skyllde på cellgifterna. Min pojkvän torkade upp efter mig medan jag gick och la mig. Det är en händelse jag skäms över än idag, säger hon.
Sandra fick en chans att börja om när hon flyttade med pojkvännen till en annan ort och kom ifrån vännerna som trodde hon hade cancer. Pojkvännen hade fått jobb och hon hade kommit in på en utbildning. De bodde tillsammans i en lägenhet och livet kändes bra.
Men istället för att sluta ljuga drog Sandra in allt fler i sina lögner och berättade för sina nya klasskamrater att hon behandlades för cancer. 2012 minns hon som ett år då lögnerna trasslades ihop till ett stort garnnystan och att det började bli allt svårare att hålla isär vad hon sagt till vem.
Samtidigt började det knaka i fogarna med pojkvännen. Förhållandet tog slut, bland annat på grund av Sandras historier som pojkvännen börjat ifrågasätta allt mer.
– Jag mådde verkligen inte bra och kände att jag förstörde relationer med mina invecklade lögner. Det var den jobbigaste tiden i mitt liv.
Allt brast
Hon träffade så småningom en ny man. Sandra berättade om sin cancer för honom och att hon vid ett tillfälle fått flera nålstick på sin arm vid en läkarundersökning.
– Han tyckte det var konstigt att det inte syntes och jag svarade att jag nog hade bra läkekött. Men jag märkte att han inte trodde mig. Och jag fick ångest över att ha ljugit för honom.
Morgonen efter var pojkvännen borta. Sandra ringde flera gånger till hans mobil och när han till slut svarade hörde hon på hans röst att något var fel.
– Jag fick panik. När jag väntade på honom i lägenheten var jag nervös för att bli konfronterad som lögnare, utbrister Sandra.
Hon får gåshud när hon tänker tillbaka. Den 11 januari 2014 kommer hon aldrig att glömma.
Pojkvännen påstod att han varit runt hos varenda läkare i stan, men att ingen kunde bekräfta att Sandra fanns i deras register. Hon insåg att pojkvännen inte kunnat få ut någon information om henne, utan sa det för att avslöja henne.
Hon sa inget, men kände att allt brast inombords.
– Jag förstår att han ballade ur. Han hade ju rätt – det jag gjort var så fel. Och när jag satt där på sängkanten tänkte jag ”vad i hela världen har jag ställt till med?”. Jag var i chock och stirrade på väggen i säkert en timme.
Övervägde självmord
Sandra var förtvivlad och skämdes.
– Jag övervägde självmord för att slippa allt. Det kändes som om ingen skulle vilja ha med mig att göra mer.
Pojkvännen hörde av sig någon dag senare och när de träffades ställde han henne mot väggen.
– Om jag erkände att jag ljugit lovade han förlåta mig och hjälpa mig. Jag vägrade först. När han pressat mig en lång stund förstod jag allvaret och sa som det var.
För första gången insåg Sandra på allvar att hon var mytoman och att hon behövde hjälp. Hon berättade även för sin mamma att hon ljugit i flera år.
– Mamma var chockad över att hon inte fått veta, hon hade ju kunnat hjälpa mig om hon visste. ”Du kommer alltid vara mitt barn oavsett vad du gör”, sa hon.
Förhållandet med pojkvännen som avslöjat henne som mytoman var slut. De kunde inte leva ihop efter alla Sandras lögner och de skildes åt som vänner.
Trots allt som hänt tedde sig framtiden ljus. Sandra fick ett nytt jobb, där hon träffade en ny pojkvän.
– Han tog mig med storm. Jag berättade inte direkt för honom om min historia, men när vi började bli mer seriösa kom jag ut med allt och berättade att jag var mytoman.
Plågas av dåligt samvete
Sambon vände henne inte ryggen, utan blev vändpunkten. Hans tålamod fick Sandra att ändra sig.
– Jag trodde inte jag förtjänade ett bra liv eller att vara lycklig. Men han fick mig att inse mitt värde. När jag befann mig i en pressad situation och snabbt ville ta mig ur den så drog jag en vit lögn. Men då konfronterade han mig och sa att jag skulle tänka om. Det gick inte att ljuga för honom och han fick mig att ändra mitt beteende.
Sandra förstod att hon måste gå i terapi för att komma tillrätta med sitt tvångsmässiga ljugande en gång för alla. Genom psykologen och sambons stöd slutade hon ljuga. Det var en enorm lättnad och ångesten som plågat henne försvann.
Det som tär idag är det dåliga samvetet. Sandra har kontakt med några barndomskamrater. Några har varit förlåtande, andra ser henne fortfarande som mytoman. Många undrade vad hon vann på att ljuga, men svaret är inte enkelt menar Sandra.
– Jag vet många som tänjer på sanningen. Men jag led av en sjuklig lögnaktighet. Jag hade inte förmågan att berätta hur jag egentligen mådde och valde lögnerna för att må bättre för stunden, förklarar hon.
Ljus framtid
Nu vill hon lämna det förflutna bakom sig och leva svenssonliv med villa, fler barn, hund och bil. Hon är i 30-årsåldern och är hoppfull.
– Jag vägrar bygga mitt liv på lögner och vill inte att mina barn ska känna samma besvikelse som jag gjorde när jag insåg att min pappa ljög om allt.
Om Sandra skulle hamna i en djup kris igen kommer hon inte ljuga för att hantera sin inre smärta.
– Jag skulle aldrig sätta den lycka som jag har idag på spel, utan jag skulle be om hjälp. Det finns en väg ut ur ljugandet, även om många inte tror det.
Vad är mytomani
En mytoman ljuger tvångsmässigt. Det kan bero på en djup emotionell otrygghet som gör att man måste sätta sig själv i centrum för att känna sig betydelsefull. Det kan också grunda sig i en rädsla för att bli ensam och att inte vara tillräckligt intressant som man är.
Mytomani är inte en diagnos i sig, utan oftast ett av symtomen i en personlighetsstörning.
Mytomaner är svåra att behandla. Oftast har personen inte någon sjukdomsinsikt och vill inte bli behandlad. Därför är det viktigt att anhöriga är ärliga och konfronterar mytomanen – respekterar personens friska sida, samtidigt som man tydligt visar att man inte accepterar lögnerna. Förhoppningsvis kommer personen till insikt och kan då behandlas med terapi.
Källa: Mytoman.se,
Berättat för Therése Weber Cedergren