Ryggmärgsskadade Annika blev mamma mot alla odds

Annika Taesler blev gravid trots ryggmärgsskadan

Första gången vi ska träffa Annika Taesler, 37, är hon tvungen att lämna återbud. Hennes son Erik, 4, har skickats hem från förskolan på grund av magsjuka.

Nu följer några intensiva dagar för Annika och hennes man. Inte nog med att magsjuka alltid är en påfrestning för småbarnsföräldrar – för Annika är det dessutom extra jobbigt eftersom hon är förlamad från halsen och ner efter en olycka.

– För Erik har det ingen betydelse att jag inte kan röra mig. Han kunde inte bry sig mindre och jag har vant mig vid att be mina personliga assistenter om hjälp, men det var tufft den första tiden, säger Annika och minns tillbaka.

– Jag kände mig fruktansvärt otillräcklig när Erik var pytteliten och jag inte kunde trösta honom när han grät. Men så lärde jag mig att be mina assistenter lyfta upp honom och lägga honom i min famn.

Några dagar senare mår alla i familjen bra igen och vi träffas hemma hos Annika i Huddinge. Här bor hon i en villa tillsammans med sin man Martin, 40, som under de tuffa åren efter olyckan inte vek en tum från hennes sida.

Skjutsar sonen i rullstol

Erik är tillbaka på förskolan tillsammans med de andra barnen. Några timmar tidigare har Annika, liksom alla andra mammor och pappor, lämnat honom där. Enda skillnaden är att Annika kom dit i rullstol och i sällskap med en personlig assistent.

– När han var mindre ville Erik alltid sitta hos mig i rullstolen och bli skjutsad till förskolan. Det tyckte han var skönt eftersom han är ganska morgontrött. Det händer fortfarande trots att han egentligen börjar bli för stor för det, säger Annika med ett skratt.

Läs också: Vi fick barn mot alla odds

Annika har skrivit om den svåra ridolyckan hon drabbades av och den tuffa vägen tillbaka till ett lyckligt liv i boken Ända in i märgen som kom ut förra hösten.

När katastrofen skedde och hon bröt nacken var hon 24 år och hade precis tagit första steget mot att förverkliga sin dröm att bli professionell dressyrryttare. Under en ridtur tillsammans med en annan hästskötare på Strömsholms ridskola i Västmanland föll hennes häst i sken.

– Jag red en häst som var känd för att ha nerverna på utsidan, medan min kollega Kristina red en mer stabil häst. Vi brukade göra så för att hästarna skulle ha en lugnande inverkan på var- andra.

Det var en lördag och Annika kommer ihåg att det var ett fruktansvärt snöoväder.

– Jag minns bara fram till en halvtimme före olyckan. Sedan är allt svart tills jag vaknar upp i sjukhussängen två veckor senare. Men jag har fått berättat för mig att allt gick bra tills vi kom ut på ett fält. Där blev min häst skrämd av något.

Låg medvetslös på marken

Hästen med Annika på ryggen rusade rakt in i en liten skogsdunge. När den kom ut igen satt hon inte längre kvar.

– Min kollega sprang in i dungen och letade efter mig. Hon hittade mig medvetslös på marken. Hon kunde inte se några skador på mig, förutom lite blod i ena mungipan.

Kollegan larmade omedelbart 112, och meddelade sedan ridskolan vad som hänt och bad om hjälp.

– Ambulansen förde mig först till Västerås sjukhus. Där konstaterades att mina skador var så allvarliga att de beslutade att skicka mig vidare till Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Läs också: Robin, 23, var på väg hem till kärleken – klämdes fast mellan två lastbilar

Under tiden hade Annikas arbetskamrater ringt hennes mamma och berättat vad som hänt. Hon i sin tur ringde till Martin, som Annika var tillsammans med redan då, och tillsammans körde de till sjukhuset i Västerås.

– Medan de var på väg blev de uppringda av en läkare som berättade att jag var på väg till Uppsala och att de troligen skulle möta ambulansen. Han bad dem att inte försöka följa efter i samma hastighet på grund av snöovädret och de hala vägarna.

Efter röntgen på Akademiska sjukhuset konstaterades att Annika krossat kotorna 4, 5 och 6 i nacken. Om även tredje kotan hade skadats hade hon med största sannolikhet aldrig kunnat andas själv utan blivit fjättrad vid en respirator för resten av livet.

– Jag hade även antydningar till blödning i hjärnan. I dag är jag evinnerligt tacksam för att det gick så bra som det trots allt gjorde.

Minns inget

Men det tog lång tid innan hon kunde känna någon glädje över huvud taget efter olyckan. När hon vaknade upp efter att ha legat nersövd i två veckor hade hon inget minne av vad hon varit med om.

– Jag hade verkligen ingen aning om var jag var. Det allra första jag såg när jag slog upp ögonen var att allt var vitt. När jag tittade ner på min kropp och såg alla slangar som jag var kopplad till tyckte jag den såg ut som en nåldyna.

Nästa minnesbild från de första veckorna på sjukhus är att hela hennes familj står runt hennes säng tillsammans med Martin och några av hennes bästa vänner. Men hon kunde inte säga något till dem eftersom hon fortfarande var kopplad till en respirator.

– Där var också en äldre man i vit rock som jag förstod var läkare. Han sa som det var, att jag var totalförlamad. Just då hade jag svårt att acceptera det, även om jag märkte att jag inte kunde röra mig.

Först efter fem veckor kopplades respiratorn bort. I början fick hon panikkänslor när hon plötsligt skulle andas utan hjälp.

– Jag hade glömt bort hur man andas och fick lära mig det på nytt. Tack och lov gick det.

Annika vårdades en månad på intensivvårdsavdelning där hon även sondmatades under flera veckor. Hon fördes sedan över till ryggmärgskliniken där hennes rehabilitering fortsatte med bland annat sjukgymnastik.

– I samband med sjukgymnastiken började den stora mentala processen att börja om mitt liv i rullstol. Den handlade om min egen självbild och om min relation till andra människor.

Under den här perioden ifrågasatte Annika sig själv, vilket värde hon hade och andra människors syn på henne. Hon trodde inte att pojkvännen Martin ville ha henne längre.

– Därför var det på alla sätt livsviktigt med alla besök på sjukhuset som jag fick av min familj, mina vänner och inte minst av Martin. Det fick mig att känna att den gamla Annika fortfarande fanns kvar. Hon hade inte ätits upp av ryggmärgsskadan.

– Men ibland kunde jag vara rädd att Martin inte insett att jag aldrig skulle bli bra igen, att han inte fattade att jag alltid skulle vara förlamad. Men han insåg nog mer än jag själv förstod, säger Annika med ett leende.

Ny tillvaro

Efter drygt ett halvår på sjukhus fick Annika komma hem. Under hennes sjukhusvistelse hade Martin skaffat en ny handikapp- anpassad lägenhet.

– Det absolut jobbigaste var att börja leva med personliga assistenter dygnet runt. Jag har alltid haft ett stort behov av att få vara ensam ibland, men det var det slut med nu.

I början fick Martin ibland rycka in och hjälpa Annika med toalettbesök och att tvätta sig. Det ledde till ytterligare en allvarlig knäck i hennes självkänsla.

– Hur många 25-åriga tjejer bajsar ner sin kille och hur attraktivt är det att tvätta sin flickvän efter ett toalettbesök? Jag tyckte inte att jag var värd Martin, han förtjänade något bättre.

Läs också: Kärleken till Jenny hjälpte mig att lämna drogerna

Men en natt efter att han tvättat henne ren i duschen rullade han in henne i vardagsrummet. Där gick han sedan ner på knä på parkettgolvet framför Annika och frågade om hon ville gifta sig med honom.

– I just det ögonblicket blev jag bara glad, men min depression höll på att eskalera och veckorna efter hans frieri hoppa- des jag i stället att han skulle lämna mig, att han inte skulle känna sig tvungen att gifta sig med en förlamad tjej.

Det gick så långt att Annika bad Martin hjälpa henne att avsluta sitt liv.

– Jag kunde ju inte själv ta livet av mig. Han blev förtvivlad och vädjade till mig att släppa sådana tankar.

Det slutade med att Annika blev inlagd tre veckor på sin gamla avdelning. Stora doser antidepressiv medicin och kontakterna med psykologen och sjukgymnasten blev hennes räddning. När hon kom hem igen började hon planera för bröllopet.

Möttes av fördomar

Då möttes hon av omgivningens fördomar mot ryggmärgsskadade.

– I en butik som jag och mina väninnor besökte för att välja brudklänning blev vi snorkigt behandlade av en expedit som uppenbarligen inte tyckte att deras fina brudklänningar passade någon som satt i rullstol, berättar Annika.

Det är inte första gången och tyvärr inte heller den sista som hon mötts av en nedlåtande attityd. Andra exempel är en busschaufför som öppet hånat henne och butikspersonal som pratat över huvudet på henne och i stället vänt sig till hennes personliga assistenter.

– Jag skulle kunna skriva en hel bok bara om det, säger Annika och suckar. Därför är det så skönt med Erik och hans jämnåriga kamrater. Barn har inga fördomar. Det är vi vuxna som har det.

Den 15 juli 2006 gifte sig Annika och Martin i Öregrunds kyrka i Roslagen. Bröllopsresan gick till Nya Zeeland.

– Martin är den mest underbara make man kan tänka sig. Han har alltid funnits vid min sida. I nöd och lust. Det är det man kallar äkta kärlek.

Efter några år tillsammans kände Annika att hon ville ha barn. Att bli mamma var en dröm hon ville förverkliga trots ryggmärgsskadan.

– Jag tvivlade aldrig på att jag kunde bli mamma, men många i omgivningen reagerade och tänkte: Herregud, hur ska det här gå?

Men Annika och Martin trotsade oddsen – hennes förlossningsläkare berättade att hon är en av få i Sverige med så hög skada som fött barn – och omgivningens syn på hur en mamma ska vara.

– Vi har en massa bilder av hur det ska vara, men det går att göra saker annorlunda. Vi gör det bara på ett annat sätt, säger Annika.

Stor lycka

Den 26 februari 2013 förverkligades hennes dröm när Erik förlöstes med kejsarsnitt.

– Det går inte att beskriva med ord vilken lycka jag kände när jag fick honom till mitt bröst. Det var också skönt att få vara på sjukhus av en helt naturlig anledning. Och min graviditet och förlossning avvek inte på något sätt från andra mammors.

– Under graviditeten kände jag stolthet över min kropp. Den kan i alla fall skapa ett liv.

Men i början kände sig Annika som sagt otillräcklig som mamma när hon inte själv kunde lyfta upp och trösta sin gråtande son och hennes självkänsla fick sig en törn. Nu har det blivit naturligt att be assistenterna om hjälp.

– För Erik är det ingen skillnad. Han kan säga ”mamma, hjälp mig att knyta skorna” fast han vet att det är någon av assistenterna som kommer att göra det.

Efter olyckan utbildade Annika sig till journalist. När hon skrev sin bok Ända in i märgen fick hon smak för författarskapet.

– Jag tycker om att skriva längre berättelser och har en ny bok på gång. Men den här gången blir det en roman.

Text: Per- Ola Ohlsson

Bild: Privat

Läs också: Elin blev gravid – efter cancerbehandlingen