När vi ringer på dörrklockan till den rullstolsanpassade lägenheten mitt inne i centrala Karlskrona i Blekinge är det en leende Matilda Strandberg-Lindberg, 27, som hälsar välkommen, till ackompanjemang av bebisskrik på hög volym.

Matildas dröm har gått i uppfyllelse – dubbelt upp. Tvåäggstvillingarna Agnes och Sixten föddes den sjätte december förra året. Det var tio veckor för tidigt och familjen fick tillbringa 94 dagar på sjukhus.

Bara en annan rullstolsburen som fött tvillingar

Matilda håller stolt upp tvillingarna på var sin arm. Det är två små mirakel.

– Vad jag vet är det bara jag och ytterligare en rullstolsburen kvinna i Sverige som fött tvillingar, säger Matilda, som är mäkta stolt och lycklig över att allting gått så bra.

När hon var lika gammal som tvillingarna är nu upptäckte föräldrarna att hon hade slutat röra på sina ben. De åkte in med henne till sjukhuset i Karlskrona. Bakom vänstra lungan satt en tumör, stor som en mans knytnäve. Tumören var en cancerform som kallas neuroblastom. Den opererades bort och hon fick cellgiftsbehandling. På den tiden hade forskningen kring sjukdomen inte kommit så långt och överlevnadsprocenten var inte särskilt hög.

– Men jag var tydligen stark och överlevde, säger Matilda.

Priset hon fick betala var förlamning från midjan och neråt.

– Jag har känsel i mina ben men jag kan inte stödja på dem, berättar hon.

Matilda: ”Inget hinder för att bli gravid”

Rullstolen har dock aldrig varit ett bekymmer.

– Jag har alltid haft många vänner och jag har aldrig känt att det har funnits saker som inte har varit möjliga att göra på grund av mitt handikapp. Mina föräldrar har alltid velat att jag ska vara som alla andra och har därför ställt krav på mig. Mamma tog med mig till simskolan när jag var liten, vilket jag avskydde. Nu är jag tacksam eftersom det aldrig har varit några problem att följa med kompisar och bada, berättar Matilda.

Hos Matilda har det alltid funnits en önskan om att få barn, vilket inte var en självklarhet. När hon fyllt 18 år åkte hon och hennes mamma till en läkare för att räta ut frågetecknen.

– Det fanns inget hinder för att bli gravid. Däremot fanns det tveksamheter till om jag skulle orka bära barnet och kunna föda fram det. Efter cancerbehandlingen fick jag skolios, och stålplattor opererades in i ryggen för att jag skulle kunna sitta rakt. Därmed var det inte säkert att jag hade tillräckligt med kraft för att trycka ut barnet.

Kärleken slog ner med kraft när hon träffade jämngamle Viktor strax efter att hon hade fyllt 20 år.

– Vi träffades genom en gemensam kompis. Först var jag inte alls intresserad eftersom Viktor var långtifrån min typ. Min tjejkompis förklarade att Viktor var en fin människa och det var han verkligen när jag lärde känna honom lite mer.

De flyttade ihop och började prata om ett liv tillsammans med familj och hela paketet. Matilda förklarade att det inte var säkert att hon kunde föda fram ett eget barn.

– ”Då kan vi adoptera”, sa Viktor.

Tre år senare friade han och den 22 april 2017 gifte de sig i Amiralitetskyrkan i Karlskrona. Bröllopsfesten hölls i Marinmuseets festlokal.

Matildas och Viktors fortsatta framtidsplan var att skaffa hus och därefter försöka skaffa barn. Den turordningen fick de emellertid snart rucka på.

Något år efter giftermålet uppsökte Matilda en specialistläkare för att höra hur stora möjligheterna var att hon skulle klara en graviditet.

– ”Bara gå hem och kör”, var svaret.

Så spiralen åkte ut.

– Jag tänkte att blir det något så blir det och då tar vi det därifrån.

Och det hann det inte gå mer än någon vecka innan det visade sig att hon var gravid.

– Jag blev chockad över att det gått så snabbt och för säkerhets skull åkte jag in till mödravården för att få det bekräftat.

Visst var hon gravid och ett första ultraljud gjordes i vecka åtta. Hon tittade på skärmen och såg hjärtljudet från ett foster. Då pekade barnmorskan och bad Matilda titta extra noggrant: det var inte bara ett foster utan två!

– Min första reaktion var att jag började gapskratta.

Hon och Viktor tittade lyckliga på varandra, men samtidigt kände sig Matilda orolig.

– Skulle min kropp klara att bära fram två barn när det tidigare varit osäkert om jag skulle klara ett barn?

Det blev kontroller tre gånger i veckan och till att börja med visste de inte om det var en- eller tvåäggstvillingar. Snart visade det sig att det var två ägg – och dessutom ett av varje kön.

– Det var ju det jag hade drömt om, säger Matilda.

Hade det varit enbart ett barn skulle hon kunna föda vaginalt men två barn innebar större risk, därför var kejsarsnitt ett säkrare alternativ. Läkarna befarade också att de skulle behöva göra det redan i vecka 25, eftersom det skulle bli trångt inne i hennes korta kropp med tvillingar.

– Då fick jag panik, jag visste ju att det var alldeles för tidigt. Tänk om de inte skulle leva när de kom ut.

Men bebisarna kunde trots allt stanna kvar i magen även efter vecka 25. Däremot drabbades Matilda av havandeskapsförgiftning och hon kunde inte behålla maten. Därmed minskade näringstillförseln till de båda liv som bodde i hennes mage.

Den tredje december förra året åkte hon och Viktor in till sjukhuset i Karlskrona. Undersökningarna visade att det fanns risk för att barnen inte skulle klara sig om inte Matilda förlöstes de närmaste dagarna. Det fanns inte resurser för detta i Karlskrona och därför fick paret ta en taxi till Ryhovs sjukhus i Jönköping.

– Jag kom dit klockan två på onsdagsnatten och de planerade in förlossningen till klockan elva på torsdagsförmiddagen. Eftersom mina stålplattor gör att jag inte kan ta ryggmärgsbedövning var de tvungna att söva mig och plocka ut barnen.

När Matilda vaknade och kände att det var över fylldes hon med ångest och oro.

– Min första fråga var om de levde, och Viktor svarade leende att det gjorde de.

En stund senare fick hon se de pyttesmå liven, som låg i en kuvös, omgärdade av utrustning. Agnes hade kommit först, vägde 1 450 gram och var 39 centimeter. Sixten vägde blott 975 gram och var 36 centimeter lång.

Läget var stabilt till att börja med, men när de skulle åka till hemsjukhuset i Karlskrona för vidare vård så drabbades Agnes av en tarminfektion och fick i stället åka till specialistsjukhuset i Lund.

– Det var en fruktansvärd tid eftersom hon låg där och Sixten i Karlskrona. Jag fick pendla mellan sjukhusen och vara hos Agnes på förmiddagen och hos Sixten på kvällen.

Strax innan nyår kunde Agnes flyttas till sjukhuset i Karlskrona och dessbättre hade hon klarat av tarminfektionen utan att någon operation behövde göras. Även Sixten hade det tufft eftersom han drabbats av en kronisk lungsjukdom, något som är vanligt bland för tidigt födda barn. Men tack och lov kommer det att växa bort med tiden.

Den nionde april i år fick familjen äntligen komma hem. Sedan dess flyter vardagslunken på. Om dagarna är Matilda ensam med tvillingarna eftersom Viktor arbetar.

– Jag stiger upp klockan sex på morgonen och ger dem mat. Sedan somnar vi om och stiger upp när klockan är runt halv tio, då gör vi oss i ordning och ger oss ut en runda med vagnen om det är bra väder. Vid tvåtiden brukar Viktor komma hem, berättar hon samtidigt som Agnes och Sixten signalerar att de är hungriga.

Matilda värmer mat och medan Agnes får sin del somnar Sixten i den stora fåtöljen.

Att sköta om två små tvillingbebisar är ingen barnlek om man är rullstolsburen och begränsad i sitt rörelsemönster.

– Men det går bra, säger Matilda och ger en nyvaken Sixten sitt efterlängtade mål mat.

Inkomster ger även utgifter och snart får Matilda bege sig med Agnes till badrummet och skötbordet.

– Det är i samma höjd som ett kontorsbord för att jag ska kunna byta blöjor. Tvillingvagnen har vi försett med handbroms i stället för fotbroms. I övrigt är det inga direkta specialanpassningar, säger hon.

Hon vet att hon snart kommer att sättas på helt andra prov när de börjar krypa, för att sedan vilja resa sig upp och lära sig gå.

– När den tiden kommer måste jag ha hjälp när Viktor är på jobbet. Men annars ser jag inga andra större problem framöver. Några fler barn blir det dock inte.

– Nej, nu har jag fått två friska barn av varje kön. Däremot skulle jag kunna tänka mig att ta hand om fosterbarn. Jag vill gärna göra en insats för barn som inte har det så bra, säger hon medan Agnes och Sixten somnar sött jämte varandra i fåtöljen.

Av Mikael Svensson

Foto: Mikael Svensson och privat

Fotnot: Du kan följa Matilda och hennes liv med tvillingarna på Instagram: @matildastrandberg, samt via hennes blogg: matildastrandberg.vimedbarn.se