Efter reklamen: Se också: Zanna brinner för rullstolsdans: ”Man glömmer smärtan”

Förlamad på en bråkdel av en sekund. Vem kan föreställa sig det?

Det kunde inte Annika Mørk Jensen, 48, när hon för fem år sedan levde ett helt annat liv än hon gör i dag. Hon var mamma till två tonårsbarn, gift med Michael och levde ett hektiskt liv med att pendla till jobbet i Århus och ett eget företag som webbutvecklare vid sidan om.

Annika älskade sin vardag, och om någon hade sagt till henne att hon skulle förlora den på ett ögonblick hade hon inte trott på det. Det gjorde hon inte heller under en lång tid efter olyckan. För hon hoppades, insisterade och vägrade släppa tron på att hon skulle få tillbaka sitt gamla liv.

Ett felsteg som förändrade allt

Men en söndag i september, för fyra år sedan, förändrades allt. Ett felsteg och sedan fanns det ingen väg tillbaka. Familjens hus i Gislev i Danmark var under renovering på grund av råttor. Allt bohag förvarades i en stor container i trädgården på framsidan, och familjen sov i en stuga bredvid.

Så här hade familjen levt ett tag, och just den eftermiddagen hade Annika gett sig ut på jakt i containern för att hitta en sak hon lånat av en kompis som nu behövde ha den tillbaka. Hon hittade den, men när hon klev ut ur containern gled hennes ena fot på kanten av järnramen och vred sig runt medan hon försökte hitta balansen med den andra foten, som tyvärr landade i ett hål i gräsmattan, och även den snurrade runt.

I ett sista försök att undvika ett fall sträckte hon sig efter en bokhylla, vilket slutade med att hon ramlade in i järnramen på själva containern och slog i axeln. Hon hörde benen splittras samtidigt som hon kände en obeskrivlig smärta, och hon såg hur både Michael och hennes då 13-årige son frenetiskt försökte hjälpa henne.

– Jag kunde inte gråta alls för det gjorde så ont, jag kunde bara koncentrera mig på andningen. Jag visste att något hade gått väldigt fel, minns Annika.

I dag sitter hon i elrullstol, har hemtjänst och assistenter på heltid och har förtidspensionerats. För det som läkarna först trodde var ett par vanliga benbrott visade sig vara brutna fotleder som aldrig, aldrig kommer att kunna bära Annika igen.

Har byggt om huset

Ett halvår efter olyckan släckte en överläkare på allvar det hopp som Annika burit på, men som vid den tiden var så svagt att hon innerst inne redan visste att det var kört. Hon skulle aldrig kunna gå igen, för varje gång som gipset togs bort bröt hon benen igen.

– Jag har varit arg, ledsen och frustrerad. Jag har varit bitter och tyckt synd om mig själv. Jag har gått igenom alla känslor, tror jag. Men någon gång måste man göra ett val, och i mitt fall var det en hemsköterska som sa till mig att jag antingen kunde ligga kvar i min säng och tycka synd om mig själv, eller så kunde jag ta mig upp i rullstolen och leva det liv jag nu hade. Jag blev riktigt arg på henne, men var tvungen att erkänna att hon hade rätt.
Dagen efter satte jag mig i rullstolen, säger Annika.

Det låter kanske enkelt, men det har kommit många gupp på vägen för att nå dit familjen är i dag. Det har krävts en stor ombyggnad av deras hus för att göra det rullstolsanpassat. Familjen har fått vänja sig vid att ha assistenter i hemmet som hjälper med bad och påklädning, och sedan har det även krävts ansträngningar att bli en del av ”systemet”, där varje beslut tar tid, och som inte alltid känns vettigt eller verkar rimligt.

Men Annika har hela tiden haft som mål att få tillbaka i alla fall lite av sitt tidigare liv.

Sökte tips på nätet

När huset fick ramper, nytt kök och toalett blev det åter möjligt för henne att använda det. När hon beviljades en färdtjänst blev det möjligt för henne att komma ut och uppleva saker, och när hon blev beviljad full assistans blev det möjligt för Annika och Michael att behålla den viktiga relationen som man och hustru.

– Jag har varit väldigt medveten om att jag var tvungen att skapa ett nytt liv. Det räckte inte för mig att sitta och vänta på att hemtjänsten skulle komma. Jag var tvungen att göra något själv. Jag var tvungen att komma ut, säger Annika som så småningom upptäckte att naturen har stor positiv inverkan på henne.

Annika fick sinnesro, och det tog bort fokus på den starka, kroniska smärta hon lider av som gör henne utmattad och trött. När hon mådde bättre mentalt började hon undersöka var hon kunde ta sig fram som rullstolsburen, men upptäckte snabbt att Google-sökningar var värdelösa. Hon hittade alla möjliga inlägg på nätet om platser som var dåliga och inte fungerade för rullstolsburna, men hon kunde inte hitta inlägg om vart hon kunde åka om hon ville ut i skogen, till stranden, till affärer, vattenparker eller sommarland.

Därför bestämde hon sig för att förmedla sina egna erfarenheter av att vara ute i naturen, och skapade både en Instagramprofil och bloggen Livet som funktionshindrad. Och det har visat sig att det finns en efterfrågan på hennes budskap.

relationerJosefine och Jonathan vet vad kärleken kan övervinna: "Vi var redo att bilda familj – då slog olyckan till …"

Ordnar naturpromenader

Annika har nära 1500 följare på Instagram, och företag har även börjat höra av sig om samarbeten och att testa olika hjälpmedel. Hon har också blivit en föregångare för projektet ”Natur för alla”, där hon hittar leder i naturen och bland annat rapporterar om parkeringsmöjligheter, toalettförhållanden och terrängen i övrigt.

Dessutom har Annika skapat ett nätverk där hon en gång i månaden anordnar en promenad i naturen på olika platser i Nyborg och på Fyn tillsammans med andra funktionshindrade och kroniskt sjuka. Det gör henne glad, och ger henne också en paus från att vara sjuk och handikappad.

Nu senast har hon hittat ett sätt att anmäla sig till Royal Run i Nyborg. Det är en sträcka på fem kilometer som hon ska försöka köra så mycket som möjligt av utan rullstolens hjälpmotor. Hon vet inte hur långt hon kommer kunna ta sig fram.

– Det beror på mina resurser den dagen, säger hon, och konstaterar att det inte alls handlar om att slå något rekord.

Hon har hört sig för i sociala medier om andra vill vara med och hittills är de 17 deltagare med någon form av funktionsnedsättning.

– Tanken är att vi ska stötta varandra och nå våra egna små mål, som är gigantiska för oss, säger hon, medan Michael ler och tillägger att hans fru är lika aktiv som hon var tidigare. Nu är det bara på ett annat sätt.

– Det är samma Annika nu som innan olyckan. Skillnaden är att benen inte fungerar. Men det är bara övning. Jag älskar min fru lika mycket som när vi blev tillsammans för 15 år sedan. Vi kan lätt bli arga på varandra och bråka, men det gjorde vi även innan hon blev skadad. Sannolikheten för att något ska lyckas är att båda parter vill det, och det är oavsett hur relationen är. Som tur är tycker vi båda om varandra, säger Michael.

Svensk bearb: Redaktionen