Rita: Jag var tre år och överlevde sex dygn i skogen

Skogspromenader är inte bara rogivande och härliga. För Rita Vinblad, 72, är de alldeles speciella. Doften av skogens myrar väcker kroppsminnen från tidig barndom. Rita reagerar starkt på doften, och undviker att gå in i okända skogar.

Rita, som bor i Västerås, är 72 år. När hon var tre år gammal försvann hon spårlöst i de djupa och snåriga skogarna utanför byn Lainio i nordligaste Norrbotten. I sex dagar och nätter letade polisen, hemvärnet och byborna efter den lilla flickan och för varje dag som gick blev det allt svårare att behålla hoppet om att hitta lilla Rita vid liv. Terrängen var oländig med bottenlösa myrar och tät björkvegetation och nätterna var mörka, kyliga och frostnupna.

Rita bläddrar bland tidningsklippen som berättar om hennes försvinnande. ”Två bärplockare borta vid Lainio. Spågumma ger tips.” ”4-åringen lever, trots 6 dygn i ödemark”. Rita har fått pussla ihop sitt barndomsminne genom tidningarnas rapportering och de vuxnas berättelser.

– Men mamma pratade aldrig om det med mig. Man pratade inte med barn på det sättet förr och hon var inte av den känslosamma sorten, säger Rita, vars mirakulösa räddning kom att kallas undret i Lainio.

– Än idag talas det om händelsen i bygden. När jag hälsar på i Lainio pratar alla om det här med mig och de kallar mig Metsä-Rita. Det betyder Skog-Rita.

Larmade polisen

Rita var enda barnet till Marja – en finsk kvinna som arbetade som piga i en av gårdarna i byn Lainio. Hon kom ursprungligen från en del av finska Karelen som blev ryskt efter kriget och som familjen tvingades lämna.

Rita vet inte vem hennes pappa var, men hon vet att mamman i unga år jobbade som kocka åt tyskarna och att hon senare sökte sig över till den svenska sidan för att skaffa sig en försörjning.

– Mamma ville aldrig säga vem min pappa var. Hon var en stark och envis kvinna som bestämt sig för att själv ta hand om det barn hon satt till världen. Det var fattiga tider i Finland, men i svenska Lainio fick hon jobb som piga.

Det var på gården, hos familjen Pudas, som Marja och Rita bodde när Marja en septemberdag bestämde sig för att göra lite ärenden. Rita fick stanna hos gårdens äldsta familjemedlem Johanna, som var 70 år och brukade passa den lilla ibland. Johanna hade börjat bli dement och hade kanske inte det bästa omdömet när hon den här dagen bestämde sig för att ta med lilla Rita ut i bärskogen, trots att det var en riktig ovädersdag.

– Bara ett par timmar senare slog mamma larm. Vi var försvunna! Några bybor gav sig omedelbart ut för att gå skallgång, men de hittade inte oss. Dagarna som följde måste ha inneburit ett förskräckligt trauma för mamma. Jag var ju spårlöst försvunnen i nästan en vecka! Jag har själv fyra barn och minns en gång när jag tappade kontrollen på min femåring på centralstationen. Hon var bara borta en kvart men det var hemskt och då tänkte jag på hur mamma måste ha känt, säger Rita.

Gick skallgång

Människor strömmade till från grannbyarna för att hjälpa till med letandet och till slut var de hundratals som, tillsammans med polis, hemvärn och spårhundar, genomsökte skogarna. På den femte dagen hittade spårhunden en strumpa på en trädgren och strax därefter fann man 70-åringens döda kropp på myren. Men det fanns inga spår efter lilla Rita.

När sökområdet vidgades gjordes nya fynd. 1,5 kilometer längre bort låg den äldre kvinnans gabardinrock utbredd på marken, intill en bärhink. Man fann också ett hårspänne och hårband, men ingen liten flicka!

En av mannarna som letade efter Rita har berättat att han inte fick någon nattro den natten. Han steg upp i mörkret i ottan och gav sig ut för att leta med hjälp av en kraftig batterilampa och då fick han syn på något! Den lilla flickan, klädd i vitt och rött, kom gående mot honom och mannen har berättat att hon huttrade och hade tårränder längs kinderna. Men hon levde!

– Det har berättats att både jag och han grät och att jag sveptes in i filtar och fick välling att dricka, säger Rita som tror att hon hittades för att hon grät. Hon har hört talas om att soldaterna till en början trodde att det var en räv som lät så olycklig.

Rita fördes till sjukstugan, där man konstaterade att hon hade feber och fick penicillin. Först misstänkte doktorn lunginflammation, men det handlade om vätskebrist. Rita berättade att hon var väldigt törstig för att det var så dåligt vatten i skogens diken.

Räddningen blev en nyhet

Nyheten om det räddade flickebarnet kablades ut över hela landet och alla ville se bilder på Rita och höra berättelsen om hur hon räddats.

– Jag minns ju själv ingenting av dramat och alla dygnen i skogen, men jag minns alla leksaker, dockor och dockvagnar som jag överöstes av från människor som hört min berättelse. Jag hade inte haft några leksaker alls och nu fick jag så många presenter, säger Rita och berättar att det kom paket från när och fjärran och att några tanter från Kalmar skickade pengar och Afton-Tidningen gav henne en bankbok med 200 kronor.

Strax efter att Rita hittades fyllde hon fyra år och en månad senare gifte sig hennes mamma med gårdens son, Isak Andersson. Men bara två år senare dog mannen i tbc och mor och dotter lämnade Lainio. Marja fick ett nytt pigjobb i en by utanför Luleå och här bodde Rita tills hon som 15-åring reste till Stockholm för att jobba i storkök. Strax därefter träffade Rita sin blivande man Bertil, 81, som hon lever med än idag. Parets fyra barn Karin, 51, Erika, 49, John, 47 och Johanna, 34, har alla fått leka med leksakerna som finns kvar från Ritas barndom. De har också fått höra berättelsen om den lilla flic-kan som försvann i de djupa skogarna och räddades som genom ett under.

– Jag är betydligt öppnare och pratsammare än vad min mamma var, säger Rita och berättar att mamman bodde kvar resten av sitt liv i byn utanför Luleå. Men när hon blev cancersjuk fick hon flytta hem till Ritas familj och vårdades av sin dotter fram till sin död, vid 72 års ålder.

– Under de där månaderna kom jag och mamma närmare varandra än någonsin förr, men nej – vi pratade aldrig om de där dramatiska dagarna i hennes liv då hon trodde att hon mist sin dotter. Däremot har två av gubbar- na som var med och räddade mig ringt för några år sedan. Jag har träffat dem och de har hjälpt till med att fylla i luckorna kring vad som egent- ligen hände.

Skyddsänglar

Ritas liv har varit fyllt av familjeliv och mycket arbete. Hon utbildade sig tidigt till materialingenjör och har alltid älskat sitt yrke. Än idag jobbar hon flera dagar i veckan – både på Veteranskrafts kontor och med bokföring för olika företag.

Även om det är många år sedan hon var med om skogsdramat så händer det ibland att hon tänker tillbaka på hur det kunde ha gått om inte hon hade haft skyddsänglarna med sig de där dagarna för nästan 70 år sedan.

– Så här efteråt tänker jag det är helt otroligt att jag som treåring kunde klara mig i skogen under sex dygn. Jag måste ha ätit bär och druckit av dikesvattnet. Jag är så tacksam för alla som letade efter mig. De gjorde ett otroligt jobb och det räddade mitt liv.

Av Birgitta Lindvall Wiik