Rita: Jag glömmer aldrig min första kärlek
Jag hade just konfirmerats och gått ut den sjuåriga folkskolan när jag erbjöds sommarjobb som barnflicka. Jag skulle även få följa med familjen på deras semesterresa till Norrland och Norge, allt kändes mycket lockande.
Familjen bodde i ett närliggande samhälle, men det var ändå helt annorlunda mot min hembygd där det fanns totalt fem hus, inbäddade i gran- och tallskog, bara med äldre människor.
En helt ny värld
Nu stod jag inför något helt nytt, som att komma till en helt ny värld! I stället för tät granskog kantades det gamla brukssamhället av gröna lummiga lövträd och det fanns gator och gatubelysning, livsmedelsbutik, damfrisering, kiosk, biograf, bensinmack, värdshus och mycket mer.
Familjen jag skulle jobba hos bodde i ett av de moderna hyreshusen, i tre rum och kök med källare och vindsförråd. Jag fick 50 kronor i månaden i lön samt mat och husrum. Husrummet fick jag dela med den femåriga sonen, den två år yngre dottern sov inne hos herrn och frun.
Jag skulle vara ledig lördagar och söndagar men upptäckte ganska snart att om jag stannade kvar över helgen, så fick jag jobba då också. Jag lagade frukost, middag och kvällsmat, diskade, städade, skrubbade lakan och handdukar och kalsonger mot tvättbrädan över badkaret. Men jag stod ut med detta, för när kvällen kom så kunde jag gå ut i det upplysta samhället.
Samling vid kiosken
Ungdomarnas samlingsplats var kiosken och dit drogs jag. Jag hade alltid haft lätt att få kompisar och plötsligt hade jag blivit bekant med flera av tjejerna, varav jag räknade ett par av dem som bästisar. Vi gick armkrok och pratade killar, Elvis och filmer och jobb.
Naturligtvis samlades också killarna runt kiosken, med sina moppar. Det fanns en kille som alla tjejerna tittade efter. Han hette Classe och ägde en blå moped. Den var trimmad och hördes lång väg. Han hade Elvisfrisyr med tjusarlocken hängande i pannan, jeans och en svart skinnpaj med namnet ingraverat på jackryggen. Han var stentuff. Alla tjejer var intresserade av honom men ingen ville låtsas om det.
Körde mig hem
En kväll mitt i veckan, när jag var på väg hem, så hörde jag det välbekanta ljudet av Classes moppe. Han bromsade in bredvid mig och erbjöd mig skjuts hem. Mitt hjärta slog dubbla slag, jag satte mig gränsle bakom honom och höll armarna om hans midja. Han åkte förstås inte hem med mig, utan körde åt andra hållet, ut på en skogsväg. Där lutade han moppen mot ett träd och kramade om mig, drog ner mig i mossan och kysste mig. Det kändes helt underbart!
Det var mitt första möte med kärleken, eller förälskelsen kanske man ska säga, men vad visste jag då? Ingenting! Jag kände bara detta underbara som genomströmmade min kropp och visste att något liknande hade jag aldrig upplevt tidigare. Vi hånglade, kramades, kysstes igen.
Kaos i en bubbla
Tiden som följde var kaotisk. Jag levde som i en bubbla, kunde inte tänka på något annat än Classe. Vågade inte berätta för mina tjejkompisar vad som hänt, alla var ju kära i honom.
Däremot så kunde jag inte komma undan familjens semesterresa till Norrland och Norge, den som jag tidigare sett så fram emot. Det enda jag tänkte på var Classe! Inte ens den hisnande Trollstigen i Norge fick mig att reagera, jag ville bara hem igen.
När vi äntligen kom hem så låg där ett brev till mig från mamma som berättade att min älskade farfar, som alltid hade bott hemma hos oss, hade dött. Frun i huset var vänlig och tröstande och gav mig ledigt för begravningen.
Han väntade på mig
Det tog lång tid innan jag såg Classe igen den sommaren, men han väntade på mig. Undrade var jag varit så länge. Veckorna som följde var underbara! Vi var på bryggan nere vid sjön. Han var en hejare på att dyka, när han kom upp ur vattnet så kastade han sig över mig och jag skrek, han var ju dyblöt. Samtidigt var jag tvungen att hålla ordning på barnen, det var ju med dem jag var ner till badet.
Det stod som ett rosa skimmer mellan oss! Bara han rörde vid mig blev jag alldeles matt. Just då var jag nog helt säker på att det var Classe jag skulle gifta mig med och att vi skulle få minst ett dussin barn tillsammans.
Jag var tokkär och det fanns bara han! Att jag var bara 14 år och att det var alldeles för tidigt att binda sig, hade jag inte en tanke på! Sommaren var ung, varm och het och helt underbar, där jag svävade runt i min prickiga kjol med ståltråd i fållen och massor med skumgummiunderkjolar.
Kunde livet bli bättre?
Ibland lånade Classe sin pappas båt och vi rodde ut på en fisketur. Jag väntade bara på att han skulle lägga ifrån sig metspöet och lägga armen om mig. Vi gick på bio men hånglade oss mest genom filmen. Hade ingen aning om handlingen. Samtidigt kunde jag höra skvaller om att Classe var tillsammans med en tjej på Värdshuset. Jag slog bort det. Det var ju vi som var ihop.
Men hösten kom obevekligt och jag var tvungen att åka hem till min planerade termin i skolköket. Det gick rykten om att Classe hade sällskap med någon som hette Maj-Britt. Om jag tänker efter, så var han nog inte speciellt ledsen över att jag åkte hem. Sista kvällen åkte vi åkte runt som vanligt på hans moped, han släppte av mig utanför porten och sa bara: ”Vi syns!”
Gammal kärlek rostar aldrig
Det dröjde 33 år innan vi sågs. Classe gifte sig redan året därpå, med en flicka från bruket och de är fortfarande gifta. De övertog så småningom kiosken på orten. Det vet jag för att när han fyllde 50 år fanns det ett reportage om honom i vår lokaltidning.
Det var då jag åkte dit, köpte en glass och när jag betalat så var jag bara tvungen att fråga om han kände igen mig? Jag berättade att jag hade bott där sommaren 1958 och jobbade hos familjen som hade taxistationen.
– Jaaa, sa Classe! Jag känner igen dig. När du steg ur bilen, så klack det till i mig!
Det kändes så underbart att bli bekräftat av min allra första kärlek! Även om det gått 33 år.
Känslan går aldrig ur
Sommaren 1958 hände en hel del i mitt unga liv, jag fick mitt första jobb, min älskade farfar gick bort och jag blev förälskad. Visserligen i helt fel man, men…
Han var den som väckte känslorna inom mig, som startade något och sedan dess har jag sökt efter just den känslan när jag träffat någon man. Är sedan många år lyckligt gift och har barn och barnbarn, men Classe glömmer jag aldrig.
/ Rita