Moa syr figurer för att stärka döttrarna: ”Vill att de ska förstå hur fina de är”

När Moa Byréns kärlek Dominic Owie efter många turer fick uppehållstillstånd i Sverige kunde de äntligen börja leva och planera sin framtid som alla andra.

– Pusselbitarna föll på plats, vi kände att nu var vi fria. Vårt liv tillsammans kunde börja och det var OK om jag blev gravid – och det blev jag. På en gång, ler Moa, 38.

Hon och Dominic, 33, träffades via en dejtingsajt på internet. Till en början fastnade Moa för Dominics profil eftersom han skrev på engelska.

– Jag hade nyligen kommit hem efter att ha varit barnflicka hos min bror i Texas i USA under några månader. Jag hade kommit över blygseln att prata engelska och fått ett bra flyt i språket, det ville jag hålla vid liv. Dominic var nyanländ till Sverige från Nigeria och kommunicerade på engelska, berättar Moa.

Att han både var fin att se på, rolig och trevlig att prata med bidrog också till att kärlek uppstod. Problemet var att Dominic var asylsökande, och det var osäkert om han skulle få stanna i Sverige.

– Vi flyttade ihop nästan direkt för att se om vi trivdes ihop och vart vår relation skulle leda. Allt kändes rätt men Dominic hade ett utvisningshot hängande över sig, vilket förstås var jobbigt, förklarar Moa.

Moa och Dominic bestämde att det klokaste var att acceptera utvisningen och att Dominic skulle söka uppehållstillstånd från Nigeria, med hänvisning till deras relation.

Tuff väntan

När de skildes åt skulle det dröja 20 månader innan Dominic fick komma hem till Sverige igen.

– Jag ringde Migrationsverket otaliga gånger, och skickade in bevis i form av bilder, telefonlistor och chattar för att övertyga dem om att vi hade en relation på riktigt. Det var verkligen en nervpärs. Väntan var lång och plågsam och det värsta var att inte veta vilket beslut vi skulle få, säger Moa.

Paret träffades en enda gång under den långa väntetiden. Moa reste till Ghana, där Dominic bodde just då.

– Det var härligt att ses men det var en annorlunda upplevelse för mig att som vit person vara i minoritet. Alla andra var svarta och barnen ville känna på min hud och mitt hår. Jag var annorlunda och det kändes märkligt att de såg upp till mig på grund av min hudfärg, minns Moa.

Moa säger att hon har haft anledning att reflektera över vithetsnormen redan under sin tid i Texas, där hon var mycket ljusare än de flesta och uppfattades som annorlunda och exotisk. Men efter att hon och Dominic blev ett par, och särskilt sedan hon blivit mamma till två mixade flickor, blev det extra tydligt hur exkluderande vithetsnormen är.

– Jag är vit och Dominic är svart och så fort vi rörde oss ute i samhället blev vi uttittade. Sedan fick vi vår första dotter Wenzel, vars färger påminner mest om Dominics. Två år senare kom Devina som till en början var en kopia av sin syster. Men färgerna ändrades och nu är Devina betydligt ljusare i både hudton och hårfärg, hon får helt blonda slingor i håret på sommaren, säger Moa.

Reaktionerna blev en ögonöppnare

Omgivningens reaktioner blev en ögonöppnare för Moa. Vid flera tillfällen stannade nyfikna människor upp vid barnvagnen för att beundra den nyfödda bebisen.

–”Åh så ljus och fin hon är.” Första gången kanske jag inte tänkte så mycket på kommentaren, men när den upprepade sig reagerade jag, säger Moa och berättar att vad som var värre var att Wenzel började presentera sin lillasyster med samma ord.

Hon hade snappat upp att ljus var detsamma som fin och upprepade ofta orden ”Hon är så ljus och fin.” Wenzel började dessutom säga att hon också ville ha vit hy och vitt hår.

– Då skar det ordentligt i mammahjärtat. Att vara fin blev plötsligt synonymt med att vara ljus i hyn. När Wenzel dessutom fick höra att hon inte fick vara med och gunga för att hon är brun kändes det hemskt. Men hon har jättefina pedagoger på förskolan. De tar tag i sådana kommentarer direkt och lär ut att alla människor är fina och har samma färg på hjärtat, säger Moa.

Efter reklamen: Se videon: Yenie om rasismen under barndomen: "Grät mig till sömns"

Sedan blev det jul och det fanns inte en enda juldekoration som var annat än vit. Moa letade överallt, i affärerna och på nätet, efter en brun ängel, lucia eller tomte, men det fanns ingenstans utom i amerikanska nätbutiker.

Moa luftade problemet med sin väninna Emelie som också har barn med en man som har västafrikanskt ursprung. Hon upplevde samma sak. Vännerna googlade men ingenstans, varken i bilderböcker eller bland leksakerna i handeln, fanns barn eller dockor som liknade deras döttrar. Ingenstans fick de känna sig inkluderade och det blev en allt viktigare fråga för de båda mammorna.

– Wenzel sa ofta att ”daddy är mörk, men jag vill inte vara brun. Jag vill ha vitt hår som du”. Oj, vad jag har gråtit många gånger för det här. Till Wenzel har jag förklarat att daddy, farmor och farfar också är bruna och att hon är en blandning av mig och daddy och att det är fint. Alla barn är fina.

Moa blev allt mer medveten om känslan av utanförskap som bristen på identifikation bidrar till.

– För den som har barn som ser som Emil i Lönneberga är det inga problem, barnen känner igen sig i allt. Men om Wenzel ser på Pippi Långstrump så är det ju inte hon. Jag frågade efter bruna dockor i leksaksaffären, men det fanns inte ens på lagret.

Tog saken i egna händer

När julen kom kände Moa att hon absolut inte kunde pynta granen och hemmet med bara vita julfigurer. Hon bestämde sig för att ta saken i egna händer och tillverka eget julpynt. Hon köpte filttyg i bruna färger och klippte ut änglafigurer som hon sydde ihop.

– När Wenzel fick se de två änglarna jag sytt blev hon så glad att hon strålade. Hon sa att de var fina, och att de såg ut precis som hon och hade samma hår som hon. Wenzel kramade ängeln om och om igen och det var ett känslosamt ögonblick. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, säger Moa som skickade en av änglarna till sin kompis Emelie i Göteborg, vännen som också har afrosvenska barn.

Reaktionen blev likadan hos Emelie och hennes barn. Då kände Moa och hennes väninna att de ville att fler barn skulle få känna sig inkluderade.

– Vi kände att vi måste göra något mer, att vi måste sprida den här goda känslan. ”Den ser ut som jag” blev meningen som drev oss framåt. Jag sydde fler änglar, och jag sydde tomtar och andra figurer som vi säljer till självkostnadspris. Min kompis tar emot och hanterar beställningarna och jag designar och producerar figurerna. Vi lägger ut bilder på vårt Instagramkonto allt eftersom jag har sytt nya änglar och tomtar.

Skrev inlägg på Facebook

Duon har inte marknadsfört sina bruna änglar, men Moa skrev ett känslosamt inlägg på Facebook. Därefter spred sig nyheten om hennes handsydda figurer för inkludering:

”Mitt hjärta går sönder när min 3,5-åring är ledsen och säger att hon inte vill vara brun, att hon vill vara vit, och vill ha vitt hår. För hon lever i ett samhälle som fortfarande är fruktansvärt dåligt på att representera henne, och jag gör allt jag kan för att hon ska förstå hur fin hon är, och för att leta kläder, böcker, leksaker och så vidare med barn och bilder som ser ut som hon gör. Men sedan kommer julen. Tomtar och änglar finns precis överallt – men ALLA är vita. Det finns knappt bruna tomtar, och inga bruna änglar (i Sverige). Jag vet, jag har letat som en galning. Så då bestämde jag mig för att sy egna. Och när Wenzel höll i den första ängeln jag hade sytt, kramade den, och sa att hon tycker om den så mycket, den är så fin, den har så fint hår FÖR DEN HAR SAMMA HÅR SOM HON HAR så är det ju precis detta det handlar om. Jag vet att de flesta av er inte kan relatera till just detta med hudfärg, men vet även att de flesta av er kan relatera till att ni, och era barn någon gång känt sig annorlunda på grund av utseende, sätt att prata, läggning och diagnoser etcetera. Och då kanske ni ändå kan förstå hur stort det kändes för mig att få ge detta till mitt barn, att ge henne den känslan.”

När Moa blev medveten om vithetsnormen blev hon också övertygad om att det krävs representation, i form av figurer i allt ifrån bilderböcker och filmer till dockor och dekorationer med andra som ser ut som dem, för att barnen ska känna sig inkluderade i samhället. Därför kallas hennes handsydda figurer för ”reppisar”, som står för representation.

Reppisar för olika högtider

Moa säger att det är hennes ansvar, som mamma till afrosvenska barn, att se att fylla hemmet med representation. Det går framåt i samhället. Nu har hon exempelvis hittat en pekbok till Devina med en brun tomte.

– Jag får leta och utbudet i Sverige är litet, men det finns – och det blir bättre, säger Moa och påpekar att reklamfilmer är mer inkluderande idag och att barn som ser ut som hennes barn också syns i klädannonser, vilket är guld värt, och hjälper till med deras självkänsla.

Men fortfarande är det svårt att hitta inkluderande juldekorationer – och dekorationer för den delen. Den luckan försöker Moa fylla med sina reppisar.

– Vi har gjort reppisar för olika högtider. Från stora dagar som påsk, alla hjärtans dag, eller internationella kvinnodagen, till små dagar som semmeldagen eller punchrullens dag.

Tomtarna städas bort efter julen, men de andra kan finnas framme året runt. De kan vara en skyddsängel över sängen, hänga i barnvagnen, i backspegeln på bilen, på tekannan, i fönstret, eller bara helt enkelt på väggen hemma.

– Att höra sitt barn utbrista ”Titta, den ser ut precis som jag!” är något av det finaste som man kan vara med om som förälder till ett brunt barn. Mina änglar kan bidra till den känslan hos svarta och bruna barn, egna eller adopterade. Det är också fint när helvita familjer beställer mina änglar. Den dagen när det är självklart att bruna och vita änglar hänger sida vid sida i allas granar, och bruna dockor inte bara blir ett udda och exotiskt inslag i leksaksaffären, har vi nått inkludering på riktigt. För det är ju precis som pedagogerna lär ut till barnen på förskolan: alla människor har samma färg på hjärtat!