Renoveringshetsen förstörde vår vänskap
Jag kommer aldrig att glömma hur glad och tacksam jag blev när våra nya grannar ringde på vår dörr redan den förs ta helgen som Markus och jag bodde i vårt nya fina hus. Tina och Jörgen hade med sig en gryta som fortfarande var rykande varm och en flaska vin. De ville absolut inte tränga sig på, de skulle bara lämna över ”flyttgröten” och sedan skulle vi få äta i lugn och ro.
Men vi hade hunnit komma i ordning skapligt och ville gärna lära känna dem, så vi bjöd dem att dela grytan med oss. Både Tina och Jörgen är härliga sällskapsmänniskor, och det blev en fantastisk kväll. I fortsättningen umgicks vi ofta. Tina och jag gjorde sällskap och storhandlade, vi fikade någon gång i veckan och så gott som varje helg åt vi middag tillsammans. Vi kunde inte ha önskat oss bättre vänner.
Så småningom fick Tina och Jörgen sitt första barn, Amanda. Markus och jag blev gudföräldrar och efter några månader var jag också gravid. När vår Signe föddes hade Tina och Jörgen börjat skola in Amanda på dagis. Tina skulle jobba halvtid under Amandas första år på dagis, och var hemma på eftermiddagarna. För mig var det skönt att ha någon att prata småbarn med.
Gled isär
Markus och jag ville att Signe skulle vara hemma tills hon fyllde två, men när flickan fyllt ett var jag gravid igen. Då hade Tina börjat jobba heltid och vi träffades inte lika ofta. När Karl föddes fick vi fullt upp. Två blöjbarn är ganska tufft. När Signe äntligen nattats var det dags att vanka runt med Karl för att få honom att somna. Han hade kolik och många nätter turades Markus och jag om att stå och dra barnvagnen fram och tillbaka över en tröskel, medan Karl skrek tröstlöst.
Tina kom gärna över på kvällarna för en fika och en pratstund. Men nu började det märkas att vi glidit isär. Jag hade fullt upp med barnen, Tina hade massor med tid när Amanda somnat. Nu planerade hon en renovering av huset. De skulle börja med köket.
Kändes inte som förr
Tina kunde sitta i timmar och prata om olika lösningar, men jag kunde knappt hålla mig vaken.
När de hade renoverat sitt kök blev vi bjudna på middag för att inviga underverket. Det var nytt blankt golv, nytt kakel och helt ny inredning med lackblanka luckor. Även möblerna var nya. Det kändes inte som förr vid matbordet. Jag fick hjärtat i halsgropen när Karl tog skeden och började hamra i det nya fina bordet.
Efter köksrenoveringen följde badrum och toalett, vardagsrummet gjordes om till en stilren och fridfull miljö där varje sak hade sin bestämda plats. Sedan var det dags för sovrummen. Markus och jag kände oss alltmer obekväma i deras hem. Våra barn var vana vid att få leka och pyssla var de ville. Hemma hos Amanda fick de vara inne på hennes rum. Ibland kunde det hända att Tina bredde ut en vaxduk över köksbordet och då kunde de sitta där och rita och måla.
Vänskapen rann ut i sanden
Men det värsta var att det var svårt att låta bli att se vårt hem genom Tinas ögon. Tina kom fortfarande över till mig ibland på kvällarna, och jag såg hur hon tittade på den nötta plastmattan i vårt kök, på tapeterna i hallen och på vår älskade mjuka soffa som var ordentligt urblekt och sliten.
När hon en dag berättade att de skulle flytta kändes det som en lättnad. Vi lovade varandra att aldrig förlora kontakten, men redan efter ett par besök rann vår vänskap ut i sanden.
Det var inte någon mening att berätta för Tina att Markus och jag också ska renovera. Varken Markus eller jag är intresserad av heminredning, vi vill bara ha det praktiskt och någorlunda snyggt och trivsamt. Vi ska börja med barnens rum. De har länge klagat på tapeterna med nallar och söta blommor. Så småningom ska vi ta itu med köket. Skåpluckorna börjar bli slitna och en del går inte att stänga ordentligt. Kanske målar vi om och byter golv i köket. Men det är ingen brådska. Troligtvis behöver vi pusta ut några år redan efter barnens rum…
/ ”Mia”