Rektorns fru: Johan skadade sig själv efter Yaras död
Karin Johansson, maken Johan och döttrarna Cornelia och Amalia var som vilken familj som helst. Innan tillvaron förvandlades till en mardröm.
Livet före tragedin
Under ett samtal i Karins hemtrevliga hus i Ronneby i Blekinge berättar hon om livet före och efter den 20:e juni 2014. Hon beskriver en väldigt aktiv familj. Och sin man, som han var innan tragedin.
– Både Johan och jag jobbade i skolvärlden och mycket tid gick åt till våra tjejer och deras olika aktiviteter. Vi gick ofta på konserter och reste ibland.
– Och när vi köpte häst blev det även en hel del tid i stallet, säger Karin, 46.
En omtänksam pappa
Hon fortsätter:
– Johan var oerhört omhändertagande som pappa. Otroligt snäll, omtänksam och inkännande. I sin yrkesroll som rektor var han en duktig ledare och en förebild för många.
– Han var den typen av rektor som kunde namnen på alla barnen. Han var den mest stabila person man kan tänka sig.
Anmälde till socialen
Ibland kunde Johan förklara att det fanns barn på skolan som hade mer problem än andra. Tiden innan mordet på Yara hade han berättat för Karin om en liten tjej, utan att nämna Yaras namn.
– Johan sa att det fanns en flicka som kunde dyka upp sommarklädd mitt i vintern eller att det förekom snatteri i matbutiker. Sådana saker.
Yara hade blåmärken
8-åriga Yara kom ibland till skolan med blåmärken, och det var inte svårt att förstå att hon inte hade det bra hemma. Grannar flaggade tidigt till socialen att saker och ting inte stod rätt till med Yara. Flera anmälningar gjordes både av polisen och av Johan, Yaras rektor.
Polisen ringde Johan
På valborgsmässoafton 2014 befann sig Karin och Johan med döttrarna Cornelia och Amalia på en hästhopptävling i Karlskrona när telefonen ringde. Det var polisen.
– Jag såg på Johans ansiktsuttryck att något allvarligt hänt. Då hade Yara hittats livlös hemma hos sin morbror och hans fru, säger Karin och berättar hur Johan fick åka till polisstationen och berätta allt han visste om den lilla flickan.
Mordet på Yara
Mordet på Yara fick stora rubriker i svensk media och mitt i mediestormen fanns Johan. Han pekades ut som den som hade missat att något inte stod rätt till med flickan.
Men han hade larmat muntligt, enligt då rådande rutiner.
Såväl interna som externa utredningar visar att socialförvaltning, skola och polis brustit i sina rutiner kring flickans välmående.
– Men det var Johan som stängdes av från skolan och på tidningslöpen kunde man läsa: ”Nu stänger vi av rektorn på Yaras skola”. Det var inte svårt att googla för att få fram Johans namn. Allt fokus låg på honom.
Johan tog på sig skulden
Johan hamnade i skottgluggen och fick ensam ta ansvaret för bristerna i hanteringen.
– Efter Yaras död gick Johan ner sig allt mer. Han tog på sig all skuld för flickans död och blev deprimerad.
– Jag har läst hans dagbok där det med stora bokstäver står: ”HJÄLP, HJÄLP, HJÄLP!”, berättar Karin.
Dagarna gick och Johan frågade gång på gång: ”Vad kunde jag ha gjort annorlunda?”.
– Jag fick kolla av vad som skrevs om honom i media. Han blev misstänksam mot allt och alla, även mig.
Ville bara förvinna
Han tyckte att alla var emot honom. Han gick ner i vikt och såg sig själv som en belastning. Johan menade att det vore bättre om han försvann.
I sin dagbok skrev han ner fyra låtar han ville ha på sin begravning.
– Och han skrev saker som: ”Nu är det inte långt kvar till den stora katastrofen”. Inför våra döttrar kunde han dölja hur dåligt han mådde, men jag såg hur allt accelererade.
Hustrun vände sig till psykiatrin
Karin fick med Johan till psykiatrin och förklarade att han var på väg att ta sitt liv.
– Men han skickades tillbaka med orden: ”Att han berättar att han inte vill leva är ett rop på hjälp. Det är bra, då kommer han inte att genomföra det”.
”Pappa beter sig konstigt”
På midsommarafton den 20 juni, två dagar efter att de sökt hjälp, skulle hela familjen åka en sväng till hästarna och sedan vidare på fest och fira med vänner.
– När vi gör oss iordning ropar barnen plötsligt på mig att jag ska komma för att pappa beter sig konstigt.
– Jag kommer ner för trappan och ser att han hyperventilerar, håller sig om huvudet och går av och an och upprepar: ”Jag har inte gjort fel”.
Johan kastade sig ur bilen
I bilen på väg till stallet är Johan tyst. Han öppnar plötsligt bildörren och försöker kasta sig ut i farten, men Karin lyckas dra in honom igen.
Väl vid stallet ser Karin att han mår mycket dåligt. Han går inte att lugna och Karin säger att hon ska ringa efter hjälp. Men då rycker han nycklarna ifrån henne, kastar sig in i bilen och drar i väg med en rivstart och gasen i botten.
Karin ringer larmnumret, men vid det här laget har Johan kört rakt ut i skogen.
Fick svåra hjärnskador
Tårarna rinner nerför Karins kinder när hon berättar. Johans ansikte blev helt demolerat vid frontalkrocken med ett träd, och en fot slets av. Han hamnade på intensiven där man konstaterade att han även fått svåra hjärnskador.
– Den bilden, när jag fick se min man första gången efter olyckan, vill jag inte ens att min värsta fiende ska få uppleva.
Efter tre veckor slog Johan upp ögonen för första gången sedan olyckan.
– När han först fick syn på mig kom en tår från hans öga, berättar Karin.
Fyra år sedan olyckan
Nu har det gått lite drygt fyra år sedan olyckan och livet i familjen Johanssons hus är på många sätt som det var tidigare, med skola, jobb och barnens aktiviteter. Samtidigt är allt helt annorlunda.
Efter 370 dagar på sjukhus flyttade man Johan till en lägenhet i Ronneby centrum där han har assistenter som hjälper honom dygnets alla timmar.
– Jag bestämde rätt tidigt att vi inte kunde ha Johan kvar hemma. Jag vill att tjejerna ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt utan att ständigt ha assistenter omkring sig.
– Dessutom behöver Johan mycket vila och tysthet, vilket hade gjort att tjejerna och deras kompisar skulle behöva tassa på tå.
Låg medvetandegrad
Karin berättar att man inte vet hur medveten hennes man är och det är svårt att veta hur han tänker och känner.
– Läkarna säger att han har låg medvetandegrad. Han kan inte göra något alls själv. Han blir sondmatad och får hjälp med sin personliga hygien och alla andra behov.
Har anlitat en personlig tränare
Karin kämpar för sin mans rättigheter och det är ett heltidsjobb att rodda allt kring Johan för att han ska få den bästa hjälpen.
– Jag vill att Johan ska ha den bästa vård som finns, det tar både kraft och energi, säger Karin som bland annat anlitat en personlig tränare, som är proffs på den här typen av rehabilitering.
En stödfond för rektor Johan
Men allt kostar och just därför har Karins granne och Johans vän, Bengt-Åke Claesson, startat en särskild stödfond för Johans väg tillbaka. Pengarna som kommer in bekostar Johans rehabilitering.
– Fonden har fått enormt gensvar och man kan se att fallet och Johan har engagerat många.
Klassas som en arbetsskada
Ett positivt besked kom i början av augusti. Familjen fick då veta att Försäkringskassan har beslutat att klassa hans fall som en arbetsskada.
– Detta är den form av upprättelse som jag kan hjälpa Johan med. I beslutet står det att Försäkringskassan klassar hans mående som en arbetsskada som uppkommit den 12 maj 2014. Det var den dagen som Johan stängdes av offentligt inför svenska folket, säger Karin.
En helt annan pappa
Hela tiden har Karin varit ärlig mot sina döttrar om deras pappas mående. Cornelia är i dag 12 år och Amalia 16.
– I början frågade de ofta om Johan skulle överleva och jag svarade att jag inte visste. Men från början sa jag till dem att vi skulle vara ”de tre musketörerna” och tillsammans skulle vi fixa detta.
– Deras pappa är en annan pappa i dag. De kände inte heller igen honom efter olyckan och var chockade första gången de såg honom med rakat huvud, kroppen i ett paket och järnstänger som skulle hålla hans ena fot på plats.
Gråter tillsammans med döttrarna
Karin och döttrarna har ofta gråtit tillsammans och de pratar mycket.
– Cornelia och Amalia har alltid varit väldigt tajta systrar, men efter olyckan har de varit oskiljaktiga. Hela första året tog de vår dubbelsäng i beslag och sov där tillsammans.
Eftersom familjens tragedi blev uppmärksammad i medierna har Amalia och Cornelia sluppit att själva förklara så mycket om händelsen.
– Efter sommarlovet följde jag med till tjejernas klasser och berättade att deras pappa varit med om en olycka. Hade någon frågor fick de ta det med mig eller deras fröknar, tjejerna behövde få lugn och ro.
Karin erkänner att hon blivit en tigrinna som vakar över sina döttrar.
– Jag beskyddar dem och känner att de aldrig ska behöva stå till svars för vad deras pappa gått igenom.
Karins högsta önskan är att Johan en dag ska kunna kommunicera igen, så att deras barn kan få tillbaka sin pappa som en del av familjen:
– Jag hoppas att de ska kunna föra en dialog om vad som händer i deras liv. Just nu är det en monolog.
Besöker Johan regelbundet
Hon åker till Johan två gånger i veckan och sitter hos honom någon timme. Hon berättar vad som hänt i familjens liv och ibland läser hon högt ur en bok så att han kanske kan känna igen henne röst.
– Det är hemskt att inte få någon respons eller bekräftelse alls. Det är svårt att se honom, det är ju inte min Johan.
– Det jag saknar mest är hans röst och någon att dela mina tankar och ansvar med. Det är svårt att ensam ta alla beslut som rör barnen.
Har gjort framsteg
– Vid något tillfälle har Johan gjort tummen upp, det var ett stort framsteg. Någonstans kan jag se att han kan tillgodogöra sig mer i dag än för fyra år sedan, men man får inte stressa, rehabiliteringen sker långsamt.
Jag önskar ju att Johan ska komma tillbaka. Att han ska vara Johan igen. Men jag tror att jag får förlika mig med att han för alltid kommer att vara annorlunda.
Vill involvera Johan
Karin försöker ändå göra Johan så involverad i familjelivet som möjligt. Hon tar hem honom på födelsedagar och vid andra tillfällen.
Emellanåt tar hon med sig gemensamma vänner och har tacokväll i hans lägenhet. Och i somras då det var fotbolls VM hade de vänner över för en fotbollskväll.
Men samtidigt erkänner Karin att hon har känt att det varit lättare om Johan inte överlevt.
– Ja, både för oss andra och honom själv. Han lider och all respekt för hans duktiga assistenter, men varje dag är ett stort lidande för honom, att vara så utlämnad till andra.
Varken levande eller död
– Nu känns det som han varken är levande eller död. Jag kan känna mig halv när jag umgås med par eller går på föräldramöten till exempel. Men jag kan samtidigt se att jag har förändrats som människa. Jag är mer handlingskraftig och vågar ta mer plats.
– Kanske har händelsen utvecklat mig, både på gott och ont. Saker som tidigare var viktiga är i dag bagateller. Men med det sagt, det går inte att jämföra varandras problem, man måste hålla sig ödmjuk.
Kämpar vidare
Döttrarna är det som ger Karin livsglädje och ork att gå vidare.
– Men även stallet. Hästarna får ut både mig och tjejerna. Även vännerna, närmsta familjen har varit fantastiska och jobbet gör mig glad. Jag kan inte ge upp mitt liv nu strax efter 40!
– Jag och tjejerna har pratat mycket om att självmord aldrig är en lösning. Deras friska pappa hade aldrig tagit sitt liv. Skulden gjorde honom sjuk och det är den sjuka pappan som försökte ta sitt liv.
Den tragedi som de upplevt och fortfarande lever i är inget de ska skämmas över, poängterar Karin. I stället är det något som familjen lärt sig leva med.
Blickar framåt
– Jag kommer aldrig att acceptera vad som hänt, men jag måste lära mig att hantera situationen. Jag fortsätter leva på rena rama viljan, att allt bara kan bli bättre.
– Det känns som jag slagit i botten flera gången men alltid lyckats hålla näsan över vattenytan. Från och med nu tänker jag hålla hela huvudet över ytan.
Karin är sjukskriven sedan olyckan
Karin arbetar som lärare, men är sjukskriven på deltid sedan olyckan.
– Fram tills nu har jag lagt all tid på Johan, tjejerna, hemmet och jobbet. Jag är medveten om att det nu är dags för egentid, mer fokus på mig själv. Mitt liv måste fortgå.
– Just nu letar jag efter något som jag ska lägga tid på, tid som bara är för mig.
Fortfarande Johans hustru
– Jag är fortfarande Johans fru, hans och mitt liv tillsammans kommer aldrig bli detsamma men jag försöker hitta ett sätt som vi kan gå vidare på. Jag och barnen har på något märkligt sätt funnit oss tillrätta och insett att det är en ny Johan vi nu lär känna.
Vill skriva en bok
Karin drömmer nu om att skriva en bok och utgå från Johans dagboksanteckningar.
– Jag skulle vilja ge honom den röst som han aldrig fått. Att känna skuld är inte samma sak som att vara skyldig.
Av: Frida Funemyr
Foto: Frida Funemyr, privatbild, IBL
Här kan du läsa mer om stödfonden för rektor Johan.