Rebecka: En gift man tog tre år av mitt liv
Jag träffade Jens på en skidresa i Österike. Han var tio år äldre och så vacker med ljust blå ögon och blont tjockt hår. Vi började prata med varandra i baren och sedan var vi oskiljaktiga resten av veckan.
Han bodde i Göteborg och jag i Kalmar så jag räknade inte med att träffa honom mer. Men Jens ville träffas. Han ringde och ville komma över helgen.
Jag gjorde ingen hemlighet av att jag bara var intresserad av ett fast förhållande. Jag ville ha familj och det var inget han protesterade emot.
Första gången han besökte mig tog han mitt huvud mellan sina händer och viskade att han inte kunde sluta tänka på mig. När han reste hem var det likadant för mig.
Vi hade haft det fantastiskt och jag kunde knappt vänta på att få träffa honom igen. Vi sågs på helgerna hos mig och efter ett par månader hade jag fortfarande inte varit hemma hos honom.
Varje gång jag påpekade det kom han med en ny undanflykt. Men så en dag erkände han att han var gift.
Den gifta mannen skulle inte bryta med sin fru
Han förklarade att äktenskapet var stendött och hans fru och han hade bara de två barnen gemensamt. Han skulle lämna henne.
Efter ett år hade han ännu inte gjort det. Äldste sonen skulle konfirmeras, fadern blev allvarligt sjuk, frun fyllde 40 …
Jag förstod att det var svårt att bryta, särskilt som det fanns barn, men efter ytterligare ett halvår hade jag fått nog.
Antingen lämnade han sin fru, eller så bröt jag förhållandet. Jag älskade honom men kunde inte slösa mer tid på att vänta.
Då gjorde han det, sa till sin fru att han ville skiljas. Hon bröt samman, men han packade sina saker. Jens var skakad över hennes reaktion och utom sig vid tanken på hur det skulle gå med samarbetet om barnen.
Jag försökte lugna och trösta honom men han knuffade undan mig, skakade på huvudet och blinkade bort tårarna. Det var som om han först nu fattade vad han gjort.
Jag hade svårt att glädja mig för Jens var så långt nere i mörkret och han gav mig skulden. Men han hävdade samtidigt att han inte ångrade sig och att det var mig han älskade.
Det som plågade honom mest var tanken på att barnen kanske aldrig skulle förlåta honom. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite skyldig för även om Jens ljugit i början så hade jag ju under en längre tid vetat att han var gift.
Jens gjorde allt för att få barnen att acceptera skilsmässan, men ville samtidigt inte pressa dem till att träffa mig. Han firade jul med sin exfru i deras gamla hus och jag gav honom tid. Förr eller senare måste han ju börja slappna av, tänkte jag.
Ville inte skaffa barn nu
Men hur tålmodig jag än var så tappade Jens emellanåt besinningen och skällde ut mig om jag så mycket som andades något om framtiden. Efteråt bad han om ursäkt och sa att vi givetvis skulle prata om framtiden, bara inte just nu.
När jag fyllde 35 bjöd Jens mig på en weekendresa till Rom. Vi satt på en romantisk restaurang och han berättade hur mycket han älskade mig.
Jag var tvungen att ta upp det som var så viktigt för mig, nämligen barn. När jag påpekade att jag inte kunde vänta längre, blev han rasande.
– Hur kan du pressa mig nu när jag inte ens klarar av att vara far till de två jag har där hemma.
– Där hemma? sa jag lugnt och ställde ifrån mig vinglaset.
Vad är egentligen hemma för dig? Hos mig, eller hos din exfru?
Han gömde ansiktet i händerna. När han lyfte blicken sa han plågat att han älskade mig och om jag älskade honom så skulle jag förstå att barnen var det viktigaste i hans liv.
Om han fick barn med mig riskerade han att de aldrig ville träffa honom igen och den risken vågade han inte ta.Jag tittade på honom.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Först nu insåg jag att Jens aldrig lämnat sin fru. De var skilda och han bodde med mig men mentalt var han hos henne och barnen.
När vi kom tillbaka till hotellet bad han mig om tid. Att få barn tillsammans var ju inte uteslutet, men bara inte nu, för det klarade han inte.
Men jag hade inte den tiden. Jag hade använt tre dyrbara år av mitt liv med att vänta på denne man som kanske aldrig skulle klara av att ta något som helst beslut.
Hemma i Sverige igen bad jag honom att packa sina väskor. Jag ville inte leva med en man som inte kunde stå för sina beslut och som gav mig skuldkänslor för allt det han tyckte att han offrat.
Kanske var Jens lättad över att jag valt för honom. Han protesterade inte, packade sina saker och kysste mig på kinden.
Samma kväll skrev han att han hade flyttat hem tillfälligt till sin familj och att han skulle tänka igenom vad han ville.
Det är nu ett år sedan detta hände och han bor fortfarande hos sin exfru och barnen. Jag har valt att inte ha kontakt med honom.
Jag hoppas fortfarande att kunna träffa någon och bilda familj, men jag aktar mig väldigt noga för gifta män.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]