Rebecka Åhlund insåg att hon var alkoholist
Hur började dina alkoholproblem?
– Jag har haft ångest sedan jag var fyra år och har alltid sökt efter olika sätt att döva den. Prestationer, mat, bekräftelse, träning, shopping – man kan missbruka nästan vad som helst. Länge drack jag precis som ”alla andra”, eller, det var vad jag låtsades för mig själv. Men till slut drack jag i princip hela tiden och då gick det ju till slut inte längre. Jag var det som kallas högfungerande alkoholist – jag hade kvar mitt jobb, mitt äktenskap, barnen. På ytan såg allt normalt ut. Men på insidan var det kaos, alldeles mörkt och väldigt, väldigt ensamt. I dag är jag tacksam över att det gick så långt att jag blev desperat nog att be om hjälp.
Hur reagerade dina vänner när du erkände ditt beroende?
– Det finns några som jag inte träffar längre, helt enkelt därför att det enda jag ville göra tillsammans med dem var att dricka. Men alla mina riktiga vänner finns kvar och har stöttat mig hela vägen, och gör fortfarande. En del tycker till och med att det är skönt att ”slippa” dricka när de är med mig, och har själva börjat fundera lite över hur de dricker, hur ofta och varför. Det finns ju nästan ingen som inte har alkoholism i sin närhet, någon familjemedlem eller kompis som inte kan hantera sitt drickande. En del av dem frågar mig om råd, hur man kan man hjälpa någon i samma situation som jag var.
Vilken behandling har du fått?
– Jag går regelbundet på möten i en 12-stegsgemenskap. Jag har en sponsor och ett enormt nätverk av support från andra nyktra alkoholister. Jag har gått igenom de tolv stegen och lever mitt liv genom 12-stegsprogrammet. I det ingår att hjälpa andra, och det är det jag försöker göra genom att berätta om hur det var för mig och kanske förmedla lite hopp. Det går att förändras. Jag har börjat meditera också, vilket jag verkligen kan rekommendera. Tio minuter om dagen, minst, den vanan ruckar jag inte gärna på.
Vad har varit det svåraste och det bästa med att bli nykter?
– Det svåraste är att jag fått tillbaka alla mina känslor – och det är samtidigt det bästa. Att alltid vara närvarande fullt ut i verkligheten är ibland överväldigande. Men jag har mina nya verktyg för att hantera det, och mitt supportsystem av människor som jag kan ringa när jag mår piss. Jag tycker inte längre om att umgås med folk när de är packade, men inte för att det får mig att vilja dricka utan för att det är olidligt tråkigt att umgås med någon som inte riktigt är sig själv.
Utdrag ur boken: Jag som var så rolig att dricka vin med: rapport från ett år som nykter alkoholist
Oktober 2016, dag 1
En brant, skranglig trappa leder ner till ett fult rum under kyrkan. Alla tycks känna varandra, de kramas och skämtar. Jag har ingen hud längre. Jag får en frigolitmugg med te, bränner mig på tungan. Kvinnan som hämtade upp mig, Angie, leder mig mot första raden med stolar, men jag viskar att jag vill sitta längre bak. Vi slår oss ner längs väggen i ena hörnet. Angie håller min hand.
Mötet börjar med att någon berättar vad Fight Club är. Alla säger sitt namn och att de är en alkoholist innan de säger något annat. Det är precis som på film. Enda kravet för att få vara medlem är en önskan om att sluta dricka. När mötesledaren frågar om det är någon som är ny räcker jag upp handen och säger: ”Jag heter Rebecka och jag … är alkoholist.” Alla tittar på mig och ser snälla ut. ”Hej Rebecka” och ”Välkommen!” säger de. Jag börjar gråta.
Bredvid mötesledaren sitter en vacker kvinna i min ålder. Hon är där för att berätta sin historia. Hennes hår är som i reklamen och hon visar massor av tandkött när hon skrattar, för märkvärdigt nog skrattar hon ganska ofta när hon berättar om hur hon hamnade här. Att hon drack i smyg, att hon gömde flaskor, att hon trodde sig lida av en okänd, alldeles unik sjukdom som tvunget skulle medicineras med vin och kokain. Det är svårt att få ihop den där tjusiga människan med någon som kräks i taxibilar och äter minttabletter under anställningsintervjuer för att dölja att hon druckit en flaska vin innan hon kom dit.
Hon berättar hur hennes kropp till slut krävde alkohol för att inte skaka, och hur det ändå gick att dölja nästan hela tiden eftersom ”alla” dricker. Ensamheten. Hur hon verkligen, verkligen ville sluta dricka, men inte kunde. Hur alkoholen till slut var det enda hon brydde sig om. Jag känner igen mig i nästan allt hon berättar. Som om vi är samma. Allt det där pinsamma, skamliga, onämnbara. Det bara flyter ur hennes mun och folk runt omkring skrattar igenkännande, nickar, hummar. Mina tårar rinner. Det här är ofattbart. Angie kramar min hand och räcker mig en pappersnäsduk.
När kvinnan pratat färdigt får andra mötesdeltagare dela. En del säger vad de känt igen sig i, en del pratar om sin egen resa från gränslöst supande till stolen i det här rummet. En man säger att han verkligen ville dricka i dag men att han tvingade sig upp på sin cykel och kom hit i stället. Att han känner sig bättre nu. I slutet av mötet får jag gå fram och ta emot ett silvrigt mynt på vilket det står: ”24 hours. To Thyne own self be true. Unity. Service. Recovery.” Alla applåderar och ler mot mig, jag ser det genom mina svullna, fortfarande tårfyllda ögon.
Dag 87
Det är lördag och jag är ensam hemma med barnen. Bodil tillverkar slime som vanligt. Betty ligger och spelar något på sin Ipad. Vi har haft en fin dag, konfliktfri för att vara oss, ätit en tidig middag. Jag har städat undan i köket och det finns ingen smutstvätt. Kylskåpet är fullt, barnen har redan köpt lördagsgodis, Scout har varit ute. Jag lägger mig i soffan med en bok. Jag har svårt att komma in i den. Jag läser samma stycke om och om igen, och varje gång jag börjar om är det som om jag aldrig läst det förut. Jag går ut och röker en cigarett. Folk har varnat mig för detta men jag har inte riktigt trott dem. Jag skulle inte dricka igen. Men plötsligt känner jag ett sådant oemotståndligt sug. Ett glas vitt, bara, som en vanlig mamma som varvar ner efter en dag full av fix och ansvar.
Jag ser det framför mig. Jag har suttit exakt här tusen gånger förut med ett glas på bordet. I huvudet hör jag ploppet när korken går ur flaskan, kluckandet av vinet som hälls upp i glaset, det fungerar pavlovskt på mig. Det brukade göra mig lugn, vara ett löfte om några timmars respit från min hjärna. Varför vill jag dricka nu? Jag är inte hungrig, arg, ensam eller trött. Jag känner liksom inget särskilt. Himlen är snygg, jag är mätt, vi sov gott i natt alla tre i dubbelsängen. Jag tvingar mig själv att sitta kvar på trädgårdsbänken. Suget är så starkt att jag nästan måste hålla mig fast i den för att inte gå raka vägen upp i köket och göra processen kort med en flaska god Sancerre som jag vet står där. Kyld och allt.
Fan också.
Jag har inte druckit på jättelänge. Jag får inte göra det. Jag vill jag vill jag vill. Barnen skulle märka det direkt. Ett glas bara? Ja, ett glas. Bodil har sagt att hon kunde se på hundra meters håll om jag hade druckit. Och de skulle känna det på lukten. Alla minttabletter och Läkerol och snabbtandborstningar var förgäves. Alkoholdoft går igenom allt. Det vet jag nu. Hela min kropp skriker efter vin. Bara ett glas, försöker den.
Jag vet att det är det sjuka i mig som talar, men alkoholismens röst låter så rimlig. Den talar med min egen röst. Den säger: ”Så dramatiskt är det väl inte. Du har ju druckit massor av gånger förut. Vad gör en gång för skillnad?”
Ett glas bara. Bara ett glas.
Jag skulle svika barnen. Jag skulle svika alla mina nya vänner i Fight Club. Jag skulle svika Johannes. Alla som tycker om mig, som stöttar mig och hjälper mig. Mest av allt skulle jag svika mig själv. Jag vill jag vill jag vill, och att jag inte får triggar mig ännu mer. Det vore så förödande enkelt. Jag skulle smuggla ner flaskan i badrummet, låsa dörren, spola i kranen samtidigt så att barnen inte skulle höra om de så stod precis utanför. Jag skulle öppna flaskan och dricka, sedan aldrig mer igen. Bara i dag, vill jag dricka vin. Bara i dag också.
Det börjar bli kallt på bänken. Sedan kommer jag på vad det är för känsla jag har och den känslan är: jag har haft lite, lite tråkigt i tjugo minuter. Jag skrattar till, helt ihåligt. Jag har aldrig varit närmare ett återfall och det beror på att jag haft lite, lite tråkigt i mindre än en halvtimme. Vad är jag, fem år?
Jag dricker inte. Suget går över på ett par minuter.
Dag 100
En dag när jag ringer min sponsor och hon frågar hur jag mår, vet jag inte riktigt. Jag är inte direkt glad, men inte heller ledsen. Jag är inte arg. Jag är inte stressad. Jag är inte full av idéer men jag har en idé till en krönika jag strax ska skriva. Det är en sorts känsla jag aldrig har känt förr. En sorts tryggt lugn, inget särskilt, som om jag bara är här i livet och det tuffar på och inget är perfekt men det är inte heller för jävligt.
Min sponsor fnissar till. ”Det låter som peace of mind. Sinnesro.”
Dag 196
Det är minnena. Jag är ensam en vecka med barnen. Jag följer dem till skolan. På vägen hem tar jag vägen via den lilla dammen i Haggerston Park. Det luktar getbajs från Hackney City Farm. En glasklar minnesbild från en likadan morgon för ett år sedan kommer över mig.
Jag är ensam med barnen. Jag följer dem till skolan. På vägen hem tar jag vägen via den lilla dammen i Haggerston Park. Det luktar getbajs från Hackney City Farm. På den lilla stigen stannar jag till, dold av träden. Det kluckar om min tygkasse; jag tog en svart i dag för att etiketten på vinflaskan inte skulle synas igenom. Det är bara några klunkar kvar. Resten drack jag i går kväll. Jag halsar, lägger flaskan vid en stubbe. På vägen hem köper jag mer vin. Jag skäms, jag undrar återigen hur det blev såhär. Men bara en stund. Sedan blir jag full igen, huvudet blir tyst, ångesten motas in bakom ett stängsel.
Tillbaka i verkligheten ringer jag min sponsor i full panik och gråter. Hon tröstar mig, säger att allt är okej. Det är svårt att minnas skammen, skulden och ångesten. Men vi måste minnas den, vi håller den färsk, det är ett sätt att komma ihåg vad vi är om vi inte tar noga hand om vår sjukdom. Jag blir arg, jag slänger på luren. Jag vill dricka, men jag får inte. Jag slår på olika saker. Jag skakar i hela kroppen. Jag måste sätta mig på händerna för att inte göra något dumt.
Efter en stund kan jag andas normalt igen. Paniken passerar. Den gör ju alltid det. Jag tänker på den där mamman som gömde vin i väskan på väg till skolan, att hon var jag, hur mörkt det var. Är det moderskänslor för mig själv jag känner? Kanske. Jag är utmattad, somnar på soffan med hundarna på magen, jag är trygg här.
Att dricka slattar på väg hem från skollämningen, det är inget jag behöver göra längre. Tack gode gud för det.
Vem är Rebecka Åhlund?
Ålder: 42 år.
Familj: Maken Johannes och barnen Betty, 12, och Bodil, 10 år.
Bor: I London.
Gör: Journalist, krönikör och författare.
Aktuell: Med boken Jag som var så rolig att dricka vin med: rapport från ett år som nykter alkoholist (Natur & kultur, 2019).
Nykter sedan: Oktober 2016. En dag i taget.
Av Nadja Jönsson
Foto: Staffan Löwstedt/TT, Carla Borel, Natur & Kultur