Rasmus Troedsson: ”Det är aldrig för sent att bli lycklig”
Titeln på Rasmus Troedssons självbiografi är Min tid är nu. Det är en passande beskrivning av att livet är bättre än någonsin för skådespelaren, som blev folkkär efter 50 i rollen som hovmästaren Bellan Roos i den populära tv-serien Vår tid är nu.
Efter många år av kriser och kaos har han hittat hem. Mardrömmarna är över. Det är slut med tvära kast i tillvaron. Han lever med sitt livs kärlek och gläds åt framgångarna inom film och tv.
– Det är aldrig för sent att bli lycklig, säger Rasmus.
För livet har inte alltid varit lätt, i boken finns många exempel på att tillvaron kan vara tung och svår. Det började tidigt när Rasmus sattes på barnhem efter några år hemma hos mormor. Mamma Monica, modell och sångerska, var bara 18 år när hon fick Rasmus och inte mogen att bli mor. Hans biologiska pappa var ute ur bilden och Rasmus vet fortfarande inte vem han var.
– Jag var en väldigt, väldigt rädd gosse. Rädslan definierade mig, berättar Rasmus och fortsätter:
– Jag förstod mycket tidigt att den enda som kunde ta hand om mig det var jag själv. Det skapade en rädsla och ensamhet.
Mamman som några år senare hämtade hem sin son var frikostig med kramar, men någon närhet fanns inte mellan dem.
– Jag lärde aldrig känna henne på djupet. Jag känner både kärlek och respekt för min mamma, som inte lever längre. Hon var en levnadskonstnär, men ständigt på väg. När något blev jobbigt, lämnade hon det och gick vidare. Det blev sedan också mitt sätt att hantera saker.
Det här är Rasmus
Namn: Rasmus Troedsson
Ålder: 58 år.
Gör: Skådespelare, författare, journalist.
Familj: Gift med Ulrika, en vuxen son från ett tidigare förhållande. Adoptivpappan P-O Troedson.
Bor: I Stockholm och på en gård i Skåne.
Aktuell: Med självbiografin Min tid är nu – svek, missbruk och himmelska höjder skriven tillsammans med Elin Liljero Eriksson.
Rasmus menar att hans mamma var kär i kärleken och relationerna avlöste varandra. Hon gifte sig ett par gånger och under uppväxten var flyttarna täta med nya familjekonstellationer som resultat. Rasmus fann fadersfigurer som var både goda och mindre bra.
Han blev en kameleont som behagsjukt ville passa in överallt, både i enklare omständigheter och i den överklasstillvaro mamman gifte in sig i.
– Jag serverades chokladmjölk på silverbricka, minns Rasmus och beskriver ett privilegierat liv på slott bland adel, förmögna och framgångsrika.
I skolan kände han sig ofta ensam och utanför. Ett minne som fortfarande gör ont är nioårskalaset då hela klassen var bjuden och bara en pojke kom, mest för att få äta bullar och kakor.
– Att bli så bortvald var hemskt och det har följt mig genom livet. Nu älskar jag att jobba i grupp, men jag litar inte på grupper för de kan stöta bort en.
Alkoholen blev en oemotståndlig vän
Efter att i tidiga tonåren druckit sig full på öl hittade Rasmus det han kallar ”en oemotståndlig vän”.
– Alkoholen bedövade rädslan och ensamheten och så fortsatte det i många år. Jag brukar säga att jag drack för att glömma och drömma.
Trots ett ökande missbruk skötte Rasmus skolan och påbörjade studier i juridik, ett högstatusyrke var en självklarhet för honom.
– Jag var högpresterande, väldigt effektiv och hade en enorm arbetskapacitet. Jag drack fyra-fem dagar i veckan, men det märktes inte utåt.
Livet gick framåt i full fart, Rasmus festade mycket och hade tillfälliga sexuella förbindelser med båda könen. Han lämnade juridiken och jobbade som journalist på radio och tv. Alkoholens positiva effekter ersattes av negativa.
– Jag blev en obehaglig och aggressiv person som många var rädda för, berättar Rasmus som ljög, svek och lurades för att kunna fortsätta dricka.
– Jag har sårat många människor och det är jag ledsen för och har i efterhand försökt gottgöra.
Alla pengar gick till sprit på krogen och skulderna växte. Panikångest och självmordstankar tog allt större plats.
Svårt att mötas av hånfullhet och förakt
Rasmus insåg att han måste sluta dricka för att överleva och sökte hjälp. Han fick antabus men fortsatte ändå med alkoholmissbruket, trots att han visste att kombinationen är livsfarlig.
– Jag förstod inte hur jag skulle kunna sluta men till slut ställde några vänner, bland annat regissören Tomas Alfredson, som är en av mina närmaste vänner, ett ultimatum. Jag måste sluta dricka annars ville han inte vara min vän längre.
Rasmus fick stöd att sluta dricka av en gemenskap med andra med samma problem, men lika betydelsefullt var att han fann Gud och blev troende.
– Jag hade provat allt när jag vände mig till Gud och sa: ”Käre, underbare Gud om du finns hjälp mig att sluta dricka” – och det sa pang! Det är inget mindre än ett mirakel, säger Rasmus som fortfarande, 25 år efter han blev nykter, ber till Gud varje dag att få fortsätta vara nykter.
– Visst kan det vara tufft ibland, även om jag inte känner något alkoholsug så kan jag känna en längtan bort. Då hjälper Gud mig, när jag är svag är han stark.
Rasmus säger att han aldrig försöker ”trycka ner sin tro i halsen på någon annan”, men upplever ändå att han som troende emellanåt möts av hånfullhet och förakt.
– Jag antar att föraktet beror på att de som inte är troende förutsätter att jag tycker att jag har rätt och är moraliskt bättre. Det är inte min utgångspunkt. Jag är inte en bättre människa för att jag är troende, men jag hoppas att Gud hjälper mig att bli det. Det är ändå svårt att möta hånfullheten.
Folkkär och igenkänd som Bellan Roos
Innan resan mot ett nyktert liv påbörjades hade Rasmus inlett sin skådespelarkarriär.
– Jag arbetade som producent på Cosmonova på Naturhistoriska museet och skulle göra en multimediaproduktion. Jag engagerade Sveriges skådespelarelit och ville ha Max von Sydow i huvudrollen. Han kunde inte, så då gav jag huvudrollen till mig själv. Bara ett fyllo kan komma på en sådan idé, säger Rasmus med ett skratt.
Han hade länge haft skådespelardrömmar och nu fick han chansen att prova på yrket.
– Eftersom min bakgrund såg ut som den gjorde och jag alltid har varit behagsjuk visste jag att jag kunde övertyga vem som helst i närbild. Ja, jag trodde att jag hade talang.
Utan formell utbildning tog Rasmus steget in i en i tuff bransch med hård konkurrens. Efter debuten i tv-serien Offer och gärningsmän 1999, som han initierade tillsammans med Klas Östergren, har han medverkat i flera stora produktioner. På meritlistan finns bland annat Lasermannen, Upp till kamp, Andra avenyn, Himlen är oskyldigt blå, Svinalängorna, Bron, Call Girl, Gentlemen och Jakten på en mördare.
Det stora genombrottet kom som hovmästaren Bellan Roos i Vår tid är nu, där han blev folkkär och igenkänd.
– Det är faktiskt overkligt att det har gått så bra. Jag har fått göra sådant som man egentligen bara kan drömma om.
Se också: Tre svenska serier att se hösten 2022
Rollen som Bellan ligger honom särskilt varmt om hjärtat.
– Vi delar ensamheten, Bellan och jag. Men annars är olikheterna fler än likheterna, jag är en glad person som skrattar mycket till skillnad från honom.
Gifte sig tre månader efter första mötet
Ensamheten var också ofta närvarande i de relationer Rasmus tidigare hade. Han hade svårt att känna närhet och var den som lämnade, att ta farväl var aldrig svårt.
Men 2012 förändrades allt då han träffade sin fru Ulrika på en fest. Tre månader efter första mötet gifte de sig.
– Jag har en helt enastående fru. Jag älskar henne så mycket att jag nästan börjar lipa när jag pratar om det.
Utåt sett kan de verka vara ett udda par, hon är en framgångsrik företagsledare inom finansvärlden med en internationell karriär, medan Rasmus ju är skådespelare utan fast anställning.
Han beskriver sin fru som balanserad med självdisciplin, medan han själv är neurotisk och har lätt för att brusa upp.
– Vi är så olika, men vi delar tron och har en nära och uppriktig relation. Det finns en stor ömhet och vi kan både skratta och gråta ihop.
Paret delar sin tid mellan en lägenhet i Stockholm och en gård på Linderödsåsen i Skåne.
– Det är sagolikt vackert där, gården ligger i en riktig Bröderna Lejonhjärta-dal. Vi tycker båda mycket om att vara ute i skogen, säger Rasmus som redan som barn sökte tröst och kraft i naturen.
Till de gemensamma intressena hör jakt – båda har jägarexamen – golf och umgänge med vänner.
Vill förmedla två saker i boken
Arbetet med självbiografin beskriver han som en väldigt jobbig process, många känslor och minnen kom åter upp till ytan och gjorde ont.
– Ett par gånger bröt jag ihop riktigt rejält och tänkte att det här går inte.
Men det gjorde det och efteråt känner Rasmus att han kunnat lämna de svåra åren bakom sig. Hans tid är som sagt nu och han ser ljust på framtiden. Han är involverad i några ännu så länge hemliga projekt inom tv och film.
– Nu vill jag fortsätta framåt så här. Det finns två saker jag vill förmedla till läsaren med min bok: Det är aldrig för sent, för att bli lycklig, hitta kärleken och bli framgångsrik. Det finns en Gud och han kan hjälpa dig. Tron är inte ett måste för alla för att få ett lyckligt liv, men den var det för mig.