Uppväxten i samfundet har präglat Tina: Jag har fortfarande ångest och katastroftankar

Tina Nyström föddes in i det religiösa trossamfundet Plymouthbröderna. Familjen hade varit medlemmar i generationer på både mammas och pappas sida.

Tinas mamma är svensk, pappan var brittisk och de bodde i England när Tina föddes. På 1970-talet delades Plymouthbröderna in i två grenar. Tinas morföräldrar och farföräldrar valde den liberalare grenen, men Tinas familj anslöt sig till det stränga sällskapet. Där och då klipptes också banden till den äldre generationen.

– I sekten fick man bara umgås med andra sektmedlemmar och inte ens Plymouthbröder från den andra grenen accepterades, säger Tina, 54, och berättar att hennes familj strax därefter flyttade till Sverige.

Hon beskriver sin uppväxt som trygg och kärleksfull, med en stark gemenskap. Men hon var nästan helt avskuren från den vanliga världen. När Tina började i skolan förstod hon att inte alla levde som hon och att hon var den udda fågeln i alla sammanhang.

– Jag fick inte leka med barn utanför sekten, och Plymouthbröderna får inte ens äta tillsammans med andra än sektmedlemmarna. Därför tvingades jag gå hem och äta mackor och dricka O´boy när mina klasskompisar gick till skolmatsalen. Jag kunde vara avundsjuk på den skolmat som de klagade över, minns Tina.

Någon enstaka gång hände det att Tina åt nära resten av klassen, exempelvis när de var på ett museibesök och bjöds på matsäck av skolan.

– Jag satte mig så långt ifrån de andra som det gick då, men hade ändå ångest på kvällen när jag skulle sova. Jag hade syndat och det skulle kanske straffa sig. När Gud kom för att hämta Plymouthbröderna till himlen skulle han kanske lämna kvar mig? De gånger jag tjuvlyssnade på Bruce Springsteen eller bläddrade i tidningen Starlet i smyg hade jag också jätteångest efteråt. Jag hade ju syndat!

Tina berättar att tillvaron ofta fylldes av ångest och rädsla för att man hade gjort fel och att hela livet gick ut på att dö.

– Ja, vi väntade hela tiden på att bli hämtade till himlen, där det endast fanns plats för ”bröderna”.

Går i terapi

Det är över 30 år sedan Tina lämnade samfundet, men hon går fortfarande i terapi för att bearbeta allt som hon har varit med om.

Varje söndag satt Tina i ett fönsterlöst rum och väntade på att dö. När som helst skulle Jesus uppenbara sig och världen skulle gå under. Det skulle ske på en söndag och i Tinas huvud snurrade ständigt tankar på hur det skulle gå till.

– Skulle Jesus komma in genom dörren, eller taket? Skulle våra kläder bli kvar på golvet och tänk om han skulle ta mamma och pappa men lämna kvar mig? Jag kämpar fortfarande med ångest och känslan av att katastrofen lurar runt hörnet.

Tinas uppväxt skilde sig rejält från andra barns. Hon fick inte ha husdjur, tv eller dator. Hon fick inte vara med i någon förening, syssla med idrott eller ha någon annan hobby. Ingenting som kunde ta bort fokus från Gud var tillåtet. Tina har varken vuxit upp med filmerna om Saltkråkan eller Pippi Långstrump, hon vet inte vad andra pratar om när de refererar till Dallas och hon har aldrig spelat fotboll, ridit på hästar eller besökt Gröna lund. Hon hade aldrig testat smink, haft smycken eller burit långbyxor förrän hon lämnade samfundet. Flickor fick bara klä sig i kjol.

– Vi skulle dessutom ha huckle på huvudet och jag minns att det var så oerhört skämmigt när vi var ute på stan och jag riskerade att möta en klasskamrat.

Kvinnorna skulle lyda och tiga

Livet gick ut på att gå i skola, äta och tjäna Gud. Sju dagar i veckan samlades medlemmarna för att hålla möten, där kvinnornas roll var att lyda och tiga i församlingen. Det var bröderna som var de viktiga och det var de som predikade och undervisade.

– Söndagarna var värst, eftersom det var på en söndag vi skulle bli hämtade. Första mötet började klockan sex på morgonen och följdes av ytterligare tre möten den dagen. Jag är glad för att jag i alla fall fick gå i en vanlig skola så att jag lärde mig att det fanns en annan värld där utanför, säger Tina som tycker att det är helt galet att det religiösa samfundet i dag tillåts att driva egna friskolor.

– Barnen blir fullständigt hjärntvättade och det blir ännu svårare att hoppa av. När jag var barn hade sekten inga egna skolor och jag hade dessutom turen att få dispens för ett års gymnasiestudier – något som annars är förbjudet. Barnen förväntas jobba i sina föräldrars företag.

Eftersom Tinas pappa, till skillnad från de flesta andra papporna, inte hade något eget företag tilläts Tina gå en kurs för att bli kontorist. Då skulle hon kunna ha ett jobb tills hon blev gift, hemmafru och började föda barn. Kvinnliga medlemmar i Plymouthbröderna får inte utbilda sig, rösta eller jobba varsomhelst. Kvinnan får heller inte ifrågasätta de manliga ledarna.

– Så jag väntade på att bli gift, eftersom kvinnor inte får ta initiativet. Medlemmarna var bara 400 i Sverige och därför sågs man på stormöten i England, med förhoppningen att träffa sin livskamrat. Åren gick och ingen friade. Det är jag väldigt tacksam för, annars hade det varit ännu svårare att hoppa av från Plymouthbröderna.

Livsomvälvande beslut

Familjen kom tillsammans överens om att lämna samfundet. Tillvaron skavde och kändes skev. Familjen upplevde att reglerna var godtyckliga. Både Tina, hennes pappa och syskon använde datorer i jobbet. Bröderna ansåg att de var djävulens verktyg. När kravet ställdes att Tina måste byta från jobbet hon trivdes med till att jobba åt en av bröderna var gränsen nådd.

– En måndag kväll i september 1990, strax innan vi skulle åka på mötet, samlade pappa familjen och frågade oss var och en om det inte var dags att lämna Plymouthbröderna. Alla ville det! Då ringde pappa till en av ledarna för att meddela att vi inte skulle komma den kvällen, och för den delen aldrig mer. Det var en lättnad, men också en konstig känsla. Det var ett väldigt stort, livsomvälvande beslut och vi visste inte vad som väntade eller hur vi skulle agera. Det blev många tårar den kvällen. Vi satte oss i soffan. Vad gjorde man nu med all ledig tid?

Dagen därpå knackade äldstebröderna på dörren. Var det verkligen säkert att familjen skulle lämna gemenskapen?

– Då gjorde vi klart för dem att vi var helt övertygade och att de inte behövde besöka oss mer, och det gjorde de inte heller.

En ny värld

För Tina öppnade sig en helt ny värld. Hon var 22 år och köpte sitt livs första par jeans. Hon gjorde hål i öronen, köpte makeup och började öva på att sminka sig. Och hon besökte för första gången i sitt liv en frisör. Nu skulle det midjelånga håret äntligen få en frisyr, något som hon hade längtat efter många gånger när hon beundrat klasskompisarnas tuffa klippningar.

– Men jag hade ingen aning om hur det gick till hos frissan så jag sa som det var och lät frisören bestämma. I sekten som jag nyss hade lämnat var det förbjudet att klippa håret, men nu gjorde jag som jag ville.

Efter reklamen: Se videon: Irene lämnade sina barn för att hitta sig själv

Hon följde med på afterwork med arbetskompisarna och hon köpte sina livs första skivor

– Jag blev helt överväldigad av alla cd-skivor i butiken och visste inte ens vilken sorts musik jag gillade. Bruce Springsteen kände jag till, så jag köpte hans skiva och sedan valde jag en skiva med Jon Bon Jovi. Han var ju jättesnygg, skrattar Tina.

Men djävulen lurade ständigt runt hörnet till en början. När Tina gick på sin första biofilm som 23-åring väntade hon på katastrofen. Skulle det börja brinna? Eller explodera? Ingenting hände, djävulen höll sig undan.

– Om inte alla i familjen varit överens att hoppa av hade hela familjen troligen stannat i sekten. Alla band med familj, släkt och vänner klipps direkt när någon hoppar av eller blir utkastad, och all kontakt med förtappade är strängt förbjuden. Många medlemmar som inte passar in ser dessvärre ingen annan utväg ur sekten än att ta sina liv, säger Tina.

Hjärntvätt och indoktrinering

För hennes del innebar avhoppet att hon och familjen äntligen kunde börja umgås med mor- och farföräldrar igen. Det var ett kärt återseende för dem alla.

– I dag ser jag att sektlivet handlade om hjärntvätt och indoktrinering. Det var odramatiskt att lämna sekten, men det var ändå svårt. Jag har exempelvis inte kvar mina barndomskamrater och vet att de andra familjerna i sekten slängde alla bilder på oss. Vi finns inte längre för dem.

I dag jobbar Tina som chef och klär sig gärna lite tufft i skinnbyxor, hon planerar att göra ytterligare en tatuering, går ofta på konserter och lever sedan många år med man, barn och hund. Hon älskar smycken och snygga underkläder och suger i sig allt som livet har att erbjuda. Det är något som hon alltid uppmuntrat sina barn att göra också.

– När andra föräldrar sa att det inte är bra att sätta barnen framför tv:n var mitt svar: ”jo, det är det!” Det är viktigt för mig att mina barn får växa upp med allt jag inte hade, med friheten att göra precis vad de vill. Mitt mantra till dem är: testa allt ni vill – utom droger och sekter.

Forskare: Detta definierar en sekt

En sekt definieras av exklusivt medlemskap, engagemang och förhållande till omvärlden. Men rent vetenskapligt handlar det inte om att avgöra om gruppens budskap är bra eller dåligt.

– Nej, det är inte så intressant, säger Sanja Nilsson, forskare i religionsvetenskap vid Malmö Universitet.

Plymouthbröderna är en utbrytargrupp från den anglikanska kristna kyrkan. Precis som många andra religiösa rörelser har den uppstått för att medlemmarna hade synpunkter på hur läran tolkades i det samfund de tillhört tidigare. Och samma fenomen har ägt rum även inom Plymouthbröderna efter att det rått delade meningar.

Grenen i Sverige är de exklusiva bröderna som har en annan syn på hur man samverkar med omgivande samhället jämfört med de öppna bröderna. I den exklusiva grenen finns det en sorts spänningsrelation till samhället i stort.

– Man gör till exempel inte militärtjänst, säger Sanja Nilsson. Ett annat exempel är att man inte ”bryter bröd” med utomstående och har sina egna skolor. Det faktum att många av bröderna driver eget innebär att medlemmarna kan få jobb. Men Plymouthföretagarna har inga problem med att anställa folk utanför församlingen heller. Så det finns både ett avståndstagande och en interaktion, menar Sanja Nilsson.

Barnen föds in i gemenskapen men måste själva avgöra om de vill vara med. Ett barn som växer upp och hoppar av kan bli utesluten ur gemenskapen.

– Plymouthbröderna är en av få grupper som säger att hoppar du av är du inte välkommen. Då kan man inte bryta bröd med den personen längre. Som förälder till ett avhoppat barn kan man till exempel stötta barnet ekonomiskt men den sociala relationen kan man inte ha.

Så sammanfattningsvis. Enligt den sociologiska mallen är Plymouthbröderna en sekt. Relationen till samhället är negativ, det krävs ett heltidsengagemang och medlemmarna är en exklusiv skara som gjort ett personligt val. Och att vara en sekt, enligt den definitionen, innebär inte per automatik att det handlar om en destruktiv sekt. Det är en annan sak.

Efter reklamen: Se också: 5 av de mest omtalade sekterna i världen