Pia lämnade Jehovas – miste sin dotter
När Pia Ritters älskade mamma dog i cancer i juni 1984 rasade hennes värld samman. Pia var då omgift, hade en fyraårig son och var gravid i åttonde månaden.
– Det finns inte ord för hur fruktansvärt det var att förlora min mamma. Men tack vare min dåvarande man och barnen så orkade jag gå vidare, säger Pia Ritter.
Kort efter att Pias mamma gått bort fick hon besök av Jehovas vittnen och Pia översköljdes med kärlek och vänlighet.
– De frågade om jag ville träffa mamma igen. Det enda kravet var att jag skulle läsa Bibeln tillsammans med dem en gång i veckan. Jag var förkrossad av sorg och överväldigades av dessa underbara människors välvilja. Och det var så det började när jag sögs in i församlingen och blev ett vittne, berättar Pia Ritter.
Pia och hennes man sammanfördes med en annan familj med barn i samma ålder som deras. De fikade och läste Bibeln medan barnen lekte. Umgänget ökade snabbt och Pia och hennes man började gå på församlingens möten.
Det var som att äntligen befinna sig i sanningen
– Vi gick på möten tre dagar i veckan och sen gick vi hem tillsammans och umgicks. Vi pratade om ”angreppet” som det heter, när satan försöker hindra oss från att hitta sanningen. Till exempel när vänner och släktingar ifrågasätter oss och det liv vi valt. Allt som kommer emellan är satans gärningar.
Slutade umgås med ”värdsliga människor”
Pia berättar om gemenskapen och alla de trevliga människorna som fanns omkring, alltid tillgängliga och kärleksfulla.
– Vi hade jättetrevligt. Alla var så artiga och välklädda och jag såg ingenting negativt, tvärtom, jag kände mig älskad och lycklig. Och jag hade fått så många nya vänner.
De studerade allt mer intensivt och gjorde allt som förväntades av dem.
– Jag slutade röka och min man slutade snusa, det stod ju i Vakttornet att det inte var bra. Vi köpte nya vackra kläder för att kunna vara lika fint klädda som de andra. Vi förberedde oss noga inför varje möte och gjorde allt som stod i litteraturen, som att sluta svära. Och när vi gick och knackade dörr hade vi alltid barnen med oss.
– Vi slutade även helt att umgås med ”världsliga” människor, som inte var vittnen.
1985 blev Pia Ritter och hennes man döpta. Hon berättar om de nästan euforiska känslorna under ceremonin:
– Det var som att äntligen befinna sig i sanningen, som i den världen betyder att alla som är vittnen har hittat sanningen, resten av mänskligheten är lurade av satan. Genom dopet kunde vi nu på riktigt identifiera oss som Jehovas vittnen.
Hemska historier om övergrepp
Så småningom blev Pias man vald till att bli äldste, en av de som bestämmer i församlingarna och som håller förhör med dem som gjort någonting fel. Pia minns att det var då äktenskapet började påverkas negativt.
– Det smög sig på. Min man gick på allt fler möten och hade hemligheter han inte fick dela. Som en av de äldste kniper man igen, ingenting negativt får komma ut. Jag har hört hemska historier om övergrepp, misshandel och incest. Vi började glida från varandra.
Pia tog hand om barnen och uppfostrade dem i Jehovas anda. Om det var luciatåg på skolan och läraren frågade om barnen ville gå med, svarade de alltid att de fick vara med, men att de inte ville.
– Hemma får barnen höra att luciatåg är satans verk. De får vara med i tåget, men då ska de veta att Gud inte blir glad. Allt är en fråga om liv eller död. Sjunger du Ja må hon leva är du körd. Allt som inte har med Jehovas att göra är satans verk. Skrämsel hela tiden. Att jag uppfostrade mina barn till det här är mitt livs största sorg.
Tappade tron
Efter tio år som trogen församlingen började Pia tvivla för första gången och anledningen var bland annat det så kallade nya ljuset.
– Nya ljuset innebär att förutspådda saker ändras. Till exempel om Harmageddon ska komma imorgon och inte gör det. Nästa dag säger de då att det är nytt ljus, att Harmageddon kommer om två år i stället. Jag tappade tron och jag kände mig som en lögnare. Här hade jag gått från dörr till dörr och sagt saker som sedan inte stämde, säger hon.
Jag har hört hemska historier om övergrepp, misshandel och incest
Pia gick allt mer sällan på mötena och stannade i stället hemma för att ta hand om barnen.
– Jag mådde dåligt och insåg att jag inte längre ville leva som vittne. Jag slarvade, tittade till exempel på för en kristen kvinna opassande tv-program.
När hon fick höra om en man i församlingen som hade skurit sönder sin frus kläder och våldtagit henne bestämde hon sig för att gå ur församlingen. Detta var droppen hon kände sig äcklad och sorgsen,
– Jag hörde om hemska beteenden som sopades under mattan. Straffet våldtäktsmannen fick var att inte få prata på mötena, medan kvinnan blev utfryst och ensamstående. Jag stod inte ut längre i den här snedvridna världen. Jag måste ut därifrån, säger Pia.
Att vara otrogen är den enda vägen ut ur ett äktenskap inom Jehovas vittnen. Pia träffade en man som hon hade sex med och berättade det för sin make.
– Han funderade en stund. Sen sa han att han förlåter mig och att vi kan gå vidare. Inte en sekund till, tänkte jag.
Vännerna slutade hälsa
Några månader senare flyttade Pia till en egen lägenhet. Då hade utfrysningen redan börjat.
– Min man slutade prata med mig och behandlade mig som luft. Jag fick brev från andra i församlingen med frågor om mitt hemska beteende.
När Pia träffade sin nuvarande man begärde hon utträde ur församlingen.
– I Rikets sal förkunnades det att jag inte längre var ett vittne. Från att brevet lästes upp tog det 20 minuter innan 150 personer hade tagit bort mig på Facebook. En nära vän skrev att hon hoppades att jag skulle komma tillbaka. Var med oss så älskar vi dig, gör du inte som vi är du död, är det tysta budskapet inom Jehovas.
Sörjde sin egen död
Pia berättar om tiden efter utträdet och jämför det med just att dö.
– Jag sörjde min egen död, kändes det som. De som jag trodde var mina vänner hälsade inte längre och i affären vände de och gick åt andra hållet när de såg mig. Jag blev behandlad som om jag inte fanns, det var fruktansvärt sorgligt och skrämmande. Till slut flyttade jag från orten för att slippa se de människorna.
Pia börjar gråta när hon pratar om sin dotter som inte vill träffa henne.
– Hon får höra från sin man att hon är duktig som inte umgås med mig. Hon låter mig träffa barnbarnen på neutrala platser några gånger om året. Hon är trevlig och artig, men helt opersonlig. Det krossar mitt hjärta. Det tar död på mig att tänka på att hon kanske blir illa behandlad. I mina ögon är hon en gisslan i församlingen.
Fick självmordstankar
Pia har haft självmordstankar berättar hon. En period orkade hon knappt gå upp ur sängen.
– Kan jag inte bara få dö, bad jag. Jag var riktigt dålig, men mina barnbarn, söner och min underbara man fick mig att söka hjälp hos en kurator som jag gått till regelbundet.
Pia Ritter var med i Jehovas vittnen i 22 år och säger att hon känner sig lurad på livet.
– Även om vi hade mycket roligt tillsammans så var det ett liv helt utan verklighetsförankring. Jag kan känna mig bitter över utbildningar och jobb som jag har missat under alla åren.
Nu måste jag lära mig att leva ett liv parallellt med min dotter. Jag har alltid dörren öppen för henne
Det har gått nio år sedan Pia gick ur församlingen och hon beskriver det som om hon vaknat ur en koma.
– Jag har varit i en annan verklighet och tar mig sakta men säkert tillbaka till mitt gamla, riktiga, liv. Nu måste jag lära mig att leva ett liv parallellt med min dotter. Jag har alltid dörren öppen för henne och hon vet att hon kan komma till mig när som helst. Jag saknar henne enormt mycket.
Som jag ser det så har vittnena stulit mitt barn. Det är så man också känner igen en sekt; när alla instinkter och normala känslor och beteenden tas bort från en.
I dag är Pia Ritter 58 år, arbetar som busschaufför och har inte längre självmordstankar. Hon sökte sig till Hjälpkällan, en organisation för sektavhoppare.
– Jag råder alla som funderar på att hoppa av att ringa dit, där får man stöttning och hjälp när man inte har någon annan att prata med. Många undrar hur man kan gå med i en sekt, men det är inte svårt alls. Det räcker med en livskris och övertygande, kärleksfulla människor.
Av Anne Haavisto