Pia: Jag kunde inte sluta stjäla tabletter på jobbet
Ensambarnet Pia var 16 år när hon flyttade hemifrån och blev sambo med en något äldre kille. Även om hon inte blev helt fri från det otacksamma jobbet som mamma åt sin egen alkoholiserade mamma fick hon ändå lite välbehövlig distans.
Pia läste till undersköterska, tog körkort och började arbeta på intensivvårdsavdelningen på Mölndals sjukhus. Som nyförlovade flyttade sambon och hon till ett stort hus på landet. Flera katter hade de och på ängen intill gick kor och betade. Det var en idyll.
Pia tränade mycket och var ofta ute och buggade. Det var nyktert och skötsamt.
– Om det förekom alkohol så var det nästan alltid jag som var chaufför.
Drömmen om barn fanns där, men Pias medfödda gulsot (autoimmun hepatit) gjorde det svårt. Hennes skadade mjälte opererades bort 1993.
Då kom hon för första gången i kontakt med ett lättare morfin- preparat. ”Nu förstår jag de som knarkar och hur lätt det är att bli beroende”, tänkte hon.
– Jag var i en helt annan värld. Smärtan försvann och jag svävade som på små moln!
Under 1994 rustades det till bröllop, men några barn tycktes det inte bli. Först när Pia gett upp hoppet och bestämt sig för att läsa till legitimerad sjuksköterska istället visade graviditetstestet positivt.
Stängde av känslorna
Den 17 juli 1997 föddes sonen Lennart. Pia och hennes make var så lyckliga att de grät.
– Jag trodde att ett barn skulle föra oss närmare varandra, men det blev precis tvärt om.
Pias pappa bodde 40 mil bort och från sin mamma hade hon inget stöd.
– Jag var hos henne och städade, tvättade och lagade mat, men fick ingen uppskattning för det. Vi kunde aldrig ses utan att gräla.
Mamman hävdade att hon kunde sluta dricka när hon själv ville.
– Det kunde hon inte. Hon fick många chanser men ville aldrig erkänna för sig själv att hon var alkoholist.
Under Pias uppväxt förekom det många män i mammans liv. Två av dem förgrep sig på Pia. Första övergreppet skedde när hon var tio år. Mamman var hemma men för avtrubbad för att märka vad som pågick.
Övergrepp nummer två skedde när Pia var 15 år. Mamman befann sig på en avvänjningsklinik. Då passade en rejält berusad man på.
– Med tiden stängde jag av mitt känsloliv. Det låter hårt, men när mamma dog i april 1998 – 54 år gammal – var det en lättnad för mig. Äntligen visste jag var jag hade henne.
Hemma hos en äldre höftskadad kvinna som blev lille Lennarts låtsasmormor fanns det gott om kodeinpreparatet Citodon som omvandlas till morfin i kroppen.
Det hände att Pia besökte kvinnan bara för att få i sig några tabletter.
– I början bad jag henne om Citodon under förevändning att jag hade mensvärk. När jag tyckte att det lät ihåligt snattade jag.
Missbruket eskalerade
I februari 1999 föddes sonen Oskar tio veckor för tidigt. Han var bara 35 centimeter lång och vägde inte mer än 1345 gram vid födseln. Det blev ett antal veckor på sjukhus för både honom och för Pia som hade drabbats av havandeskapsförgiftning.
– Jag oroade mig för hur min make skulle klara upp situationen där hemma. Han var inte så huslig på den tiden. Men han och Lennart överlevde med hjälp från min svärmor.
I juni 2001 började Pia arbeta på ett äldreboende. Efter något halvår där stal hon tabletter av sina vårdtagare och missbruket eskalerade.
Efter tre år på äldreboendet var Pia ganska illa däran. Med förhoppningen att kunna bryta sitt missbruk sökte hon sig tillbaka till intensivvårdsavdelningen på Mölndals sjukhus där man hade bättre koll på medicinerna.
– Jag trodde länge att jag skulle kunna reda upp situationen på egen hand. Men när de tabletter jag fick av släkt och vänner inte räckte tog jag till många fula knep på min arbetsplats.
Ofta gick hon till andra avdelningar och sa att de saknade några tyngre morfinpreparat på intensiven. På så sätt fick hon en tablettkarta eller två av exempelvis Tradolan.
– Till slut var jag rätt groggy. När jag gick till en avdelning som jag nyss besökt ringde varningsklockorna hos en av sjuksköterskorna där.
Två dagar senare kom en läkare, en sjuksköterska och en personalassistent hem till henne. Hon bröt ihop, erkände allt och läkaren berättade sedan för hennes make.
Maken hade länge tyckt att Pia betett sig konstigt och varit lite frånvarande, men att hon varit drogad hade aldrig slagit honom.
– Det var en befrielse att inte längre behöva smussla. Men jag skämdes så mycket att jag inte ens kunde se min make i ögonen efter det!
Polisanmäldes
Pia fann det bäst att bli inlagd på psyket. Men det visade sig att de inte hade någon plats för henne där. Hon fick avgifta sig själv.
I januari 2005 började Pia jobba på thoraxkliniken på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.
– Sjuksköterskan som anställde mig visste vilka problem jag hade. Hon tog en stor risk för min skull. Det gjorde att mitt svek kändes ännu värre.
Olåsta medicinvagnar hade Pia svårt att hålla sig borta ifrån när hon väl kommit in i rutinerna. En dag hade hon fått i sig så många tabletter att hon drabbades av ett stort epileptiskt anfall och andningsstopp.
Kollegorna i lunchrummet lyckades rädda Pias liv. Hon polisanmäldes och dömdes efter det till ett års övervakning med samtal och slumpmässiga drogtester.
Något senare separerade Pia och maken. Sedan dröjde det inte länge förrän hon mötte en ny man och flyttade med barnen till honom. Där kom spriten in i bilden – den som hon så länge passat sig för.
Hennes nu vuxna söner säger att de aldrig har sett henne fullständigt utslagen av sprit och tabletter. Det kan hon känna en viss stolthet över.
– När det var som värst drack jag varenda dag.
Pia slutade aldrig att kämpa för ett nyktert liv och i januari 2011 fick hon jobb på ett privat hemtjänstföretag i Varberg. Vid anställningsintervjun berättade hon öppet om sitt missbruksproblem och försäkrade att det var något som hon lagt bakom sig.
Betydelsefull tatuering
Det dröjde ändå inte länge förrän Pia började fiffla med signeringslistorna för narkotikapreparat och stjäla tabletter från sina kunder. En av dem blev misstänksam och satte upp en kamera i det rum där medicinen förvarades.
Gissa vem som dök upp på filmsekvens efter filmsekvens?
Det var förstås Pia.
– Den gången plussades mitt straff på med 180 timmars samhällstjänst, berättar Pia.
Nu har hon varit drogfri i mer än tre och ett halvt år och arbetar som personlig assistent i Tvååker.
Föreningarna Anonyma Narkomaner (NA) och Anonyma Alkoholister (AA) tillsammans med tolvstegsmetoden blev hennes räddning.
– Visst önskar jag ibland att jag hade funnit den gemenskapen tidigare, säger hon som i dag lever singelliv i Varberg. Men alla vet att det inte tjänar någonting till att gråta över spilld mjölk.
Den 27 mars 2018, på treårsdagen av sitt nya nyktra liv, lät Pia tatuera ett blomsterprytt evighetstecken på sin fot, en slinga med det för henne så viktiga datumet. Tio dygn senare fick hon veta att hon drabbats av livmoderkroppscancer.
Den 25 april genomgick hon en omfattande underlivsoperation som följdes upp med fyra tuffa cellgiftsbehandlingar.
– Efter den tredje omgången var jag så slut att jag sov i tre dygn utan att vakna en enda gång. Men har jag klarat det här så tänker jag: Nu klarar jag vad som helst! ■
Text: Mats Å Johansson