Pia Alkman: Jag skaffade barn med min kompis
– Men på de frågorna svarade jag inte, säger hon och kramar om lilla dottern Agnes, fyra och ett halvt.
Ingen separation
– Jag fick barn med min kompis Johan, och vår relation har aldrig byggt på något annat än ren vänskap. Det är inget jag hemlighåller, men i början av graviditeten ville jag inte berätta för allt och alla – det var bara familjen och mina närmaste vänner som visste hur Agnes blivit till.
Pia, 45, och Agnes bor i Skärstad mellan Gränna och Huskvarna, och i lägenheten har Agnes ett eget rum. Sedan har hon ytterligare ett rum hemma hos pappa Johan Berglund, 44, i Jönköping.
Så ser det ut för många barn, men Agnes har inte varit med om någon separation mellan föräldrarna. De har aldrig varit något par och har aldrig bott ihop.
Längtade efter barn
Men de är bra kompisar och valde att skaffa barn ihop, då längtan efter ett litet gryn växte sig stark och ingen av dem hade träffat den rätta.
Pia längtade mest. Hon har drömt om att bli mamma sedan hon var i 20-årsåldern och när hon några år senare blev sambo hoppades hon på at förhållandet skulle resultera i en liten bebis.
Paret gifte sig, men några barn blev det aldrig – trots att de kämpade hårt och blev föremål för olika utredningar. Äktenskapet slutade med skilsmässa och hon hoppades på att så småningom träffa en ny man som hon kunde bilda familj med. Men det blev inte så. Hon levde ensam och fyllde tiden med hårt arbete, studier och resor.
– Då, liksom nu, jobbade jag heltid som lärare på ett fritidshem och parallellt med det pluggade jag på Högskolan i Jönköping och hade två extrajobb.
– Jag reste också en hel del och har varit volontär i både Chile och Thailand. Kanske försökte jag fylla något slags tomrum…
Dyrt i Danmark
Åren gick och visst träffade hon män, men ingen relation var så stark att den ledde fram till några barn. Men mammadrömmen låg där och grodde och när hon blev 38-39 år började hon känna hur tiden sprang ifrån henne.
Hon ville så innerligt gärna ha ett eget barn att älska och bli älskad av, men hon visste inte riktigt hur hon skulle gå till väga. Hon var inställd på att åka till Danmark för att bli befruktad, men såg inte detta som den optimala lösningen. Det var både dyrt och krångligt, och hon började fundera i andra banor.
Hon och Johan hade känt varandra i drygt 15 år och haft en viss kontakt hela tiden. Han var trevlig och såg bra ut, det var en person hon gillade med fina egenskaper.
Och tankarna slog rot: ”Tänk om hon skulle fråga honom om han ville göra henne med barn”?
– Jag hade aldrig gått ut och frågat vem som helst, men att få Johan som pappa kändes helt rätt.
Hjälp att bli gravid
Efter många våndor och mycket funderande mobiliserade hon all sin kraft, och en vinterdag 2013 vågade hon ställa denna så livsavgörande fråga: ”Kunde han hjälpa henne att bli gravid”?
Hon förklarade noga hur hon tänkte, och att beslutet var helt och hållet upp till honom. Och om han ställde sig positiv till förslaget skulle han själv få välja om han ville vara en delaktig pappa, eller en som bara hjälpte henne.
– Först blev jag lite ställd, medger Johan. Men jag ville fundera på saken, och det var definitivt inte ett blankt ”nej” från min sida.
En delaktig pappa
Givetvis fick han tänka efter ordentligt, och för Pia följde några oroliga dagar då tankarna malde och hon knappt klarade av att svara i telefonen. Och hur skulle hon hantera situationen om han svarade ja, men inte ville vara en delaktig pappa?
Men hon såg en tänkbar lösning framför sig: Om hon blev gravid under sådana omständigheter, skulle hon säga att barnets pappa var någon som hon hade raggat upp på krogen.
– Jag hade inte brytt mig en sekund om vad folk hade tyckt.
Beredd att ställa upp
Hon gick som på nålar och inväntade Johans besked. Det tog inte mer än ett två dagar, sedan hade han bestämt sig.
Samtalet som hon både hade bävat för och längtat efter kom, och det visade sig att hon hade oroat sig alldeles i onödan: Han var beredd att ställa upp, och han ville vara en delaktig pappa.
– För mig handlade det om allt eller inget, ler han. Skulle jag bli pappa, ville jag vara det till hundra procent.
Hittade inte rätt partner
Det framkom snart att även Johan hade börjat längta efter barn. Inte heller han hade hittat rätt partner, utan levde ensam. Men när hans syster fick barn började han mer och mer inse hur roligt det skulle vara med en egen liten son eller dotter.
Han hade dock inte längtat lika länge och lika intensivt som Pia, och att han själv skulle bli pappa låg långt, långt borta i periferin – fram till dess att hon presenterade sin idé.
De bestämde sig för att försöka skaffa barn ihop, på ”vanligt vis” som Pia uttrycker saken, och efter tre månader stod det klart att hon var gravid.
Hon glömmer aldrig när hon fick plus på stickan och hur hon genast skickade ett meddelande till Johan, som då var busschaufför och befann sig i England. Han blev otroligt glad och för henne var det ett mirakel.
En stökig graviditet
Graviditeten blev dock ganska stökig. Hon hade problem med blödningar och fick göra flera ultraljud, och det var en tid fylld av oro för båda parter. Men de följdes åt hela tiden och Johan var med vid samtliga undersökningar.
– Jag visste att det var min chans, men jag njöt nog inte lika mycket av graviditeten som jag skulle ha gjort om allt hade varit bra, minns Pia.
Ultraljudsundersökningar visade också att barnet var för stort, och Pia fick bland annat sluta med socker. Oron späddes på, men den visade sig sakna grund då ultraljudet inte stämde med verkligheten. När dottern väl kom till världen vägde hon 3,1 kilo.
– Men det var lite struligt, medger hon. Mot slutet av graviditeten drabbades jag av havandeskapsförgiftning och blev inlagd. Men Johan var med mig på sjukhuset varje dag.
Förlossningen var svår, men även då var han med. Och lyckan kände inga gränser, då Johan fick se sin dotter födas. Han klippte navelsträngen och satte på den första blöjan, precis om nyblivna pappor brukar göra.
Ett tufft par
De försökte aldrig dölja för de anställda vid förlossningsavdelningen vid kvinnokliniken i Jönköping att de bara var kompisar och inget par.
– Personalen på KK tyckte vi var tuffa, skrattar de.
Det blev några dagar på sjukhuset, och sedan åkte de hem – men inte var och en till sitt. Johan flyttade hem till Pia och bodde där de första sex månaderna för att ta sitt fulla ansvar som pappa.
Hon ammade medan han tog hand om blöjbytena och de tidiga morgnarna. Och Agnes visade sig tidigt vara en ung dam som kunde hålla både mor och far sysselsatta dag som natt. Hon hade kolik tills hon var tre månader, och först vid tre års ålder sov hon ordentligt.
Ammade i elva månader
När det lugnat ner sig någorlunda flyttade han hem till sin lägenhet, och tog hand om Agnes så mycket det bara gick. Men i början kunde hon inte vara hos sin pappa på nätterna eftersom Pia ammade tills hon var elva månader.
När hon slutat amma blev det annorlunda, då kunde Agnes bo växelvis och de har hela tiden haft gemensam vårdnad. Något annat var aldrig aktuellt, och de har aldrig någonsin varit oense om vem som ska ha hand om dottern.
De löser det smidigt, och Johan – som är statligt anställd – jobbar mycket på vardagarna men har desto mer tid på helgerna.
– Vi delar upp det som det passar, och det är aldrig några problem, säger han.
Har daglig kontakt
Agnes är en trygg, glad och lycklig liten tjej. Hon vet inget annat om än att mamma och pappa bor åtskilda, och det är inga sura miner när hon ska växla boende. Föräldrarna har förstås sina regler, men de tycker för det mesta väldigt lika, och de är noga med att ha daglig kontakt med dottern.
De ringer och pratar på FaceTime, och det är sällan hon försöker spela ut dem mot varandra genom att exempelvis säga: ”Det får jag hos pappa”.
– Hon tar hoppsa-steg när hon ska till pappa, ler Pia.
Döptes med släktnamn
Föräldrarna är överens om hur tagen ska tas, och så var det även när dottern fick sitt namn. Pia föreslog Agnes, då det är ett släktnamn på hennes sida. Johan tyckte det lät fint, men ville att hon skulle få sin farmors namn som andra namn.
Så fick det bli, och lika givet var det att dottern skulle heta Alkman Berglund i efternamn.
De strålar av lycka och är fullt nöjda med sin familjesituation. Och Pia konstaterar att hon drog en verklig högvinst: Agnes är en guldklimp och det kunde inte ha blivit bättre.
Beslutet att i alla fall försöka var helt rätt, hon ville inte sitta som 80-åring och ångra något som inte blev gjort. Hon ville känna att hon gjort vad hon har kunnat.
– Jag satsade allt och resultatet blev fantastiskt. Men om Johan inte ställt upp, då hade jag åkt till Danmark.
Av Anna Lindau Backlund
