Philip Jalmelid: Kompisarna tyckte jag var fjantig när jag klädde ut mig

Det stora genombrottet kom när Philip Jalmelid fick huvudrollen i Så som i himmelen på Oscarsteatern i Stockholm, men har sjungit sedan barnsben. Det intygar mamma Catrina som bjuder på kaffe och hembakade saffransskorpor när vi hälsar på Philip som åkt hem till barndomens Gotland på semester.

– Philip sjöng rent innan han kunde prata rent! Han var tidigt duktig på stämmor, och vi undrade vart detta skulle leda. Vi har dock aldrig pressat honom utan bara uppmuntrat utan att ställa krav.

En vacker dag stod stjärnorna rätt och så blev han det han är idag.

Ja, fast just idag ser han ut som en mafioso för han har varit på Mallis och köpt en stråhatt! skrattar Catrina Jalmelid med glimten i ögat.

Philip Jalmelid bodde i Ekeby socken de första sex åren. Världen var liten och den enda egentliga faran var tjurarna när Philip och kompisen Tony genade genom kohagen. Det fanns inga gatulysen så på vintrarna sprang killarna med ficklampa när de skulle hem och äta.

Istället för förskola gick Philip till en dagmamma, och han ser lycklig ut vid tanken på henne.

– Hon hette Daga, och hon är den snällaste människa jag träffat i hela mitt liv! Hon är godheten själv! En så oerhört varm person. Jag kände mig som ett av hennes biologiska barn och det betydde jättemycket för mig när vi sedan flyttade till stan. Att få känna att man har haft människor runt sig som verkligen älskar en – det är viktigt för självkänslan.

När Philip var sex år flyttade familjen till Visby. Från villan var det bara ett par minuters promenad till Humlegårdsskolan. Philip stakar ut barndomens revir med ett stort leende.

– Härifrån har jag många glada minnen, utbrister Philip och pekar på kullen där han brukade åka längdskidor. Han är övertygad om att de erfarenheterna räddat honom under skidturerna med svärföräldrarna i Norge.

Vi lämnar skolgården och knatar bort mot barndomshemmet som ligger på andra sidan fotbollsplanen.

– Här snubblade jag på kastanjenötterna varje dag. Det var så ini helsike mycket kastanjenötter här så man halkade runt på dem. I skolan gjorde vi små igelkottar med tandpetare.

Philip Jalmelid rymde från fritids

När Philip gick i ettan kom han ihop sig med en ledare och rymde från fritids. Efter den incidenten lovade mamma att han fick gå direkt hem istället.

– Att slippa fritids var det bästa som hade hänt mig! Jag har väl haft lite otur när det gäller vuxna personer som inte förstått min problematik. I dag hade jag definitivt fått en diagnos och fått hjälp med den. Men på den tiden hade man ingen förståelse för ungar som var hyperaktiva. Då var man bara en bråkstake, en olydig unge som ansågs vara dåligt uppfostrad och föräldrarna fick en massa skit, men… Philip suckar och säger:

– Jag kunde inte koncentrera mig, jag ville leka och busa och hade svårt att sitta still. Jag var sprallig och oerhört full i fan. Ibland gjorde jag hyss som jag inte borde, men av den anledningen att jag snabbt blev uttråkad och så är det fortfarande, jag har otroligt lätt för att bli uttråkad. Det måste hända nånting hela tiden, säger Philip knäpper med fingrarna för att illustrera det önskvärda tempot.

Föräldrarna skilde sig när Philip gick i mellanstadiet. Skilsmässan var sårig och lämnade djupa spår i Philip.

– Det är klart att det finns många saker som färgar ens liv, mycket sorg och elände, men för mig har det blivit väldigt bra ändå.

Några år efter skilsmässan flyttade de in i en villa som ligger ett stenkast från barndomshemmet, och det är här som Philip checkar in när han kommer till Gotland tillsammans med sambon Tuva och sönerna. Philip är väldigt förtjust i att berätta sagor och har alltid gillat hjältar med mantel, som Stålmannen, Batman och Zorro, och detta lämnade spår efter sig även i barndomshemmet.

– Även om de nya ägarna renoverat allt så vet jag var Zorro-märket sitter och det går banne mig inte bort, säger Philip och ler spjuveraktigt. Han tar i med armarna och visar hur han som barn ristade in Zorros signatur i källartrappan.

– Jag klädde ut mig och spelade alla dessa roller tills jag var tolv år. Alla andra barn tyckte att jag var jättefjantig! Jag fortsätter ju att klä ut mig, men nu får jag betalt för det istället, säger Philip och ler förnöjt.

Motocrosskillen sjöng ut

Trots att han älskade att sjunga trivdes Philip inte på musiklinjen på gymnasiet.

Sommaren 2003 hoppade han av för att istället börja på fordonstekniska programmet. En stor kontrast kan tyckas, men inte för Philip vars huvudsakliga intressen alltid varit både sång och motorsport.

En kompis anmälde honom till den lokala tävlingen Tiljans Talanger och han ställde upp med Anthem från musikalen Chess. Det var inte bara förvånade ögonbryn från många som kände honom som motocross-Philip, det var gåshud i nacken hos hela publiken.

– Det var den mest underbara känslan jag nånsin hade haft i hela mitt liv. Vilket otroligt stöd jag hade från publiken! Folk blev förvånade och jag förvånades över folks förvåning.

Nästan ingen hade hört mig sjunga förut, väldigt få förutom familjen.

Känner morfars stöd från ovan molnen

Mycket av det musikaliska arvet kommer från morfar och mamma. Philips morfar dog 1999 och har därmed missat hela hans musikaliska karriär.

– Men jag vill tro att han sitter uppe på ett moln och tittar ned. Ibland har jag klarat saker mot alla odds och då känns det som att han har hjälpt mig.

– Att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt är också viktigt. Det finns ju många som har talang, men man måste också träffa den där producenten som ger en det där jobbet som gör att man får blomma i sin talang. Det har jag verkligen fått, dels via Chess i Danmark men framför allt på Göteborgsoperan vilket var mitt stora genombrott i branschen, när jag spelade ryssen i musikalen.

Anthem i Chess är en minst sagt utmanande sång, och den hovrade över Philip i många år efter segern i talangjakten.

– Framför allt under skolåren, och det var också anledningen till att jag utvecklades ganska fort. Men hur jag än gjorde så sjöng jag inte bättre än Tommy Körberg! Jag envisades med Anthem, och det blir såklart en hel del arbete bakom sången när man har den målbilden.

Efter Kulturamas musikallinje i Stockholm gick han Scenskolan i Göteborg, och det var då Philip insåg att inte går att tävla i musik. Man måste göra sin egen grej.

relationerAnja Kontor om barndomen: Jag utsågs till mobboffer och blev en rädd liten tjej

– Det var en sånglärare som sa: ”Nu får du lägga av för du börjar låta som Tommy Körberg och det är inte du. Du är Philip Jalmelid!”

Philip limmade igen kyrkolåset

Dagen fortskrider och på väg till Philips olika smultronställen passerar vi Pingstkyrkan. Han får ett busigt uttryck när han minns söndagsskolan. En granne insisterade på att Philip och brorsan skulle följa med dit.

– Det var jättekul när man fick rita, men sen var det en massa prat om Jesus och sådär, och det tyckte vi var tråkigt. Till slut gick vi dit och limmade igen låsen med superlim! De fick inte i nycklarna så det gick inte att komma in, därmed var det inställt söndagen därpå, skrattar Philip.

De blev inte avslöjade och i dag är nog ärendet hur som helst preskriberat.

– Gjorde ni mer bus? Har du pallat äpplen?

Det var full fart - men redan då behövde jag egentid

relationerJanne Andersson : Som 13-åring var jag tidningsbärare i Halmstad

– Om jag har! Herregud… men vi hade ett problem och det var att vi pallade äpplen för att det var roligt. Grejen var att vi hade så jäkla goda äpplen hemma i trädgården, så det var helt meningslöst att palla andras äpplen. Jag tror vi hade tre sorters äpplen hemma och alla var så goda. Om jag någon gång skulle få för mig att palla äpplen igen så skulle det vara där!

Intresset för motocross väcktes tidigt och delades med fadern. Motorcyklar är dyra och familjen hade inte råd att köpa nya, men tack vare pappan kunde de ändå hänge sig åt sporten. Philip körde alltid motorcyklar som var fem–tio år gamla, och pappan som är väldigt duktig på att meka trollade med knäna när det gäller det mekaniska hantverket.

– Jag har tyvärr inte ärvt något av det, men man kan ju inte få allt, konstaterar Philip som är både tacksam och imponerad över hur hans far lyckades hitta delar och bygga motorcyklar för en minimal budget.

– Snacka om att koka soppa på en spik.

Efter skilsmässan flyttade pappa till Hemse på södra Gotland.

– Vi har jättebra kontakt i dag, och även om han haft en del problem har han varit en väldigt bra pappa, han har jämt ställt upp och har alltid funnits där för oss. Och oavsett om han hade pengar eller inte skulle vi få hålla på med våra motorcyklar.

Philip vann sin sista motorcrosstävling

1999 bröt Philip nyckelbenet och pausade motocrossåkandet ett år, och sedan köpte han en som var nästan ny.

– Från att ha kört alla dessa gamla motorcyklar med dåliga fjädringar och slöa motorer till att få en med jättebra fjädring och superbra motor, klart jag kom först! Jag vann min sista tävling med ett och ett halvt varv! Jag varvade han som kom tvåa!, säger Philip och fnissar stolt.

Det vuxna perspektivet ger nya insikter.

– Det gick ju så fort, men efter den segern kände jag ändå att musiken…

Efter reklamen: Se också: Så skapade Tomas Ledin "En del av mitt hjärta"

Han tar ett djupt andetag som för att samla kraft inför detta konstaterande.

– Jag har alltid haft en väldigt stark musikalisk talang, och jag har alltid haft känslan att om jag är villig att jobba hårt och förvalta talangen så kan jag gå hur långt som helst!

Philips 4 Visby-tips:

1. Botaniska trädgården besöker jag alltid när jag går mina promenader runt ringmuren.

2. Cavabaren Visby (f.d. Krönet) har den bästa utsikten och där tar jag gärna en drink.

3. Supper Visby har bara öppet på somrarna men där äter jag gärna.

4. Själsö hamn det är ett måste för mig att handla rökta flundror i boden.