Petra: Ett oväntat samtal förändrade våra liv
Vi fick en helt ny dimension i vårt liv
Jag och Joakim har haft ett underbart äktenskap. Vi har haft många, lyckliga och innehållsrika år tillsammans. Att vi inte fick några barn var en sorg som vi tvingades bearbeta i många faser och över lång tid. Att det bara var vi två gav oss dock mycket tid för varandra och förmåga att vara spontana. Vi reste en hel del och fick se mycket tillsammans, och visst kan vi uppskatta det positiva i det. Om vi fått välja hade vi dock gärna bytt detta mot barn och familjeliv. Nu blev det inte så, men ibland kommer livet med oväntade överraskningar.
När vi träffades var jag 30 och Joakim 35. Jag hade precis bytt jobb till min andra arbetsplats efter utbildningen i ekonomi, och han jobbade på en annan avdelning på företaget. Året innan hade han blivit avdelningschef.
Efter en tid hände det allt som oftast att vi åt lunch vid samma bord, och vi upptäckte att vi kom väldigt bra överens. Vi hade lätt för att prata med varandra och tiden gick fort när vi diskuterade.
Eftersom vi jobbade på samma arbetsplats var vi dock försiktiga med att ta detta vidare, men efter ett halvår gick det inte längre att förneka hur intresserade vi var av varandra. Han bjöd ut mig på middag och det blev ett flertal sådana under de närmaste veckorna. Vi började anpassa våra arbetsscheman efter varandras så att vi kunde äta lunch tillsammans och göra sällskap från jobbet. På helgerna tillbringade vi alltmer tid ihop. Jag tog hellre en promenad med Joakim än gick på den glammigaste tillställning.
Ingenting hände
Våra känslor fick en chans att växa sig starka i lugn och ro, och när vi tog steget till något mer hade det gått nästan en månad sedan den där första middagen. Ingen av oss tvivlade på att det som vuxit fram mellan oss skulle leda till något långvarigt och seriöst.
Ett år senare gifte vi oss. Planer på att bilda familj fanns där redan från första början, men vi var överens om att vänta lite. Våra karriärer var inne i en period där vi kände att vi utvecklades mycket och ville kunna satsa fullt ut. När barnen kom ville jag fokusera på familjelivet och vara mammaledig så länge som möjligt.
Jag minns hur exalterade vi var när vi började försöka få de där barnen som vi längtade efter. Vi kändes oss så redo för nästa kapitel i livet och hade räknat med att det skulle ske ganska så snabbt. När månaderna gick utan att något hände blev vi besvikna, men det var först efter ett år som vi vände oss till vår husläkare. Efter utredningen fick vi veta att det inte fanns något absolut hinder för oss att få barn tillsammans, men att det kunde ta längre tid än normalt.
Vad ingen av oss ville ta till sig var att det handlade om betydligt längre tid än ett år eller två. Så vi fortsatte att försöka och vänta, och trodde att det förr eller senare skulle lyckas. Kanske skulle vi inte hinna få de tre som vi till en början hade planerat för, men hoppet om att det åtminstone skulle bli ett eller kanske två levde nog kvar orimligt länge. Åren gick och möjligheten till adoption gick oss förbi. Vi hoppades in i det sista på ett mirakel som aldrig kom.
Omskakande samtal förändrade våra liv för alltid
Till slut behövde vi ställa om våra förväntningar och planer för hur framtiden skulle bli. All besvikelse och alla grusade förhoppningar genom åren hade tagit stora resurser från oss båda. Vi var så trötta på att leva med allt det där hängande över oss, så när vi till slut tvingades acceptera att det inte skulle bli några barn för vår del fanns det därför även en lättnad mitt i sorgen.
Joakim fyller år i juni. Det år han fyllt 55 hade vi tillbringat ett par veckor i Italien. Vi hade just kommit hem därifrån och jag är ganska säker på att detta var en tisdagskväll. Telefonen ringde och Joakim svarade. Jag la snart märke till en konfunderad ton i hans röst och vände mig om för att se på honom. Ögonblicket därpå tappade han hakan. Vad det än var som han fått höra, så var det något väldigt oväntat.
Och så sa han;
– Jag måste få fråga, menar du verkligen att du säger att jag är din far …?
Man kan väl lugnt säga att det samtalet, det där ögonblicket, förändrade våra liv för alltid …
Den unge man som ringt Joakim hette Anders och var 22 år. Joakim hade haft ett förhållande med Anders mamma några år innan vi träffades. Det var först efter att förhållandet tagit slut som hon upptäckt att hon var gravid. Hon hade just träffat en ny man och valde att inte berätta för Joakim om graviditeten. Anders hade vuxit upp i tron att den andre mannen var hans far. Den relationen hade spruckit när Anders var 10 år, och när han fyllt 20 hade modern berättat om Joakim. Nu hade han slutligen fattat mod till sig och tagit kontakt.
Joakim sa att han behövde prata med Ingrid, Anders mamma, och få klart för sig vad som hade hänt, så han ringde henne samma kväll. Hon bekräftade historien och medgav att beslutet hon fattat den där gången hade orsakat henne mycket grubblerier genom åren. Hon bad om förlåtelse för att hon inget sagt och att Joakim nu fått veta sanningen på detta chockartade vis. Men givetvis skulle det inte vara så enkelt för honom att bara förlåta och lägga detta bakom sig.
Mycket att hantera
Anders kom hem till oss den helgen och så snart jag såg honom visste jag att det var sant. Det var inte bara till utseendet som han påminde om Joakim, det var något mer än det. Det blev ett möte som väckte många känslor och det var mycket att hantera, för alla inblandade.
Det gjordes ett DNA-test som bekräftade faderskapet och det hela blev officiellt registrerat.Så följde månader av att lära känna varandra och bygga upp en relation. Joakim gick igenom en period av mycket ilska och bitterhet gentemot Ingrid för att hon tagit ifrån honom möjligheten att få se Anders växa upp, men över tid tappade de där destruktiva känslorna alltmer av sitt grepp och ersattes av det nya och positiva som Anders förde med sig in i våra liv. Att som 55-åring plötsligt vara far till en 22-åring kan inte ha varit helt lätt, men det var fantastiskt att se hur Joakim gick in i papparollen.Nu har vi båda gått i pension, och att ha Anders i våra liv har gett tillvaron en helt ny dimension. För några år sedan gifte han sig och fick sitt första barn och nu väntar de nummer två. Vi har en så god kontakt med dem att vi verkligen känns som en stor familj. Att nu få vara med om att välkomna en ny generation och ställa upp för dem så mycket vi kan ger en sådan glädje och känns så viktigt att jag knappt kan sätta ord på det. Det där första samtalet från Anders förändrade så mycket – och det var verkligen till det bättre!Efter cancern – Carina Lidboms oväntade bakslagLäs mer
/ Petra
Bild: IBL/Shutterstock (Bilden är arrangerad)