Pernille: Läkaren hjälpte min pappa att dö

Den tunga dörren till rummet gick sakta upp och Pernille blev stående. Hon höll båda händerna för ögonen. Först efter en stund spretade hon försiktigt med fingrarna så att hon kunde skymta sängen. Där låg han. Hennes pappa.

Pernille skakade när hon gick nära. Hon hade förberett sig själv på det värsta. Men hon var inte beredd på den syn som mötte henne. Hennes pappa såg fantastisk ut. Håret var precis som han ville ha det. Hans skjorta var kritvit och nystruken och han var klädd i sin dyraste designerkostym.

Själv var Pernille rufsig i håret. Och hon stortjöt. Hon grät för att hennes pappa var död. Och hon grät för att hans högsta önskan nu var uppfylld.

– Jag tror att du är död nu pappa, viskade hon bara för att slå fast det.

Kontakt med en självmordsläkaren

Vad som exakt hade hänt dagarna innan visste Pernille inte. Det gjorde ingen. Men Pernille visste att hennes pappa under en tid hade haft kontakt med Svend Lings, känd som självmordsläkaren i Danmark. Hon visste också att fem års uppslitande kamp var till ända.

43-åriga Pernille Vesterby i Malling, söder om Århus i Danmark, hade alltid älskat sin pappa. Trots att han hade fullt upp med sina företag och inte var den som kom och hejade på vid olika sportevenemang. Och trots att det inte var lätt för henne på konfirmationen när hon fick sitta mellan två föräldrar som precis hade skilt sig.

Men Pernille stod alltid sin pappa nära. Jørgen Vesterby var glasögondesigner och hon hade alltid beundrat den drivkraft som gjorde att han redan som 18-åring öppnat sin första glasögonaffär och fortsatt med att starta fler företag i branschen. Några var framgångsrika och hade många anställda. Andra gick sämre och krävde hårt arbete.

– Min pappa har alltid klarat allt själv. När något gick snett flöt han upp som en kork och började om från början. Han byggde upp alla sina företag med ett enormt driv och en gränslös tro på att han var bäst, ler Pernille.

– Han kunde vara egensinnig, men jag tyckte att han var världens bästa pappa. Han var väldigt kärleksfull och han älskade när hela familjen var samlad.

En livsnjutare

Jørgen hade efterhand fått en stor familj. Han hade fem barn med tre olika kvinnor. Och så hade han förstås sitt sjätte barn som Pernille säger – företaget.

Han var en upptagen man som Pernille oftast själv fick höra av sig till. Det var hon bra på både som barn och vuxen och hon trivdes i hans sällskap vare sig det var hemma i trädgården med lax på grillen eller när de var på semester tillsammans.

– När man var tillsammans med honom var det i stor stil. Han var en livsnjutare med kolsvart humor.

Det var inte bara humorn som var tuff, det var kläderna också. Jørgen klädde sig alltid ungdomligt, även efter han fyllt 60. Och han fortsatte att röka och dricka vin samtidigt som han tränade hårt i en crosstrainergrupp på gymmet.

– Min pappa älskade att vara tillsammans med unga. Han ville inte vara gammal.

Klagat på huvudvärk

Pernille var imponerad av sin pappas aptit på livet. Men hon blev ändå orolig när han som 67-åring körde på extremt hårt med nytt företag, en massa cigaretter, rödvin och träning.

När han i ett par veckor hade klagat över en dundrande huvudvärk bad hon honom att gå till läkare. Det hade han redan varit sa han. Han hade fått med sig en blodtrycksmätare.

– Men jag har inte använt den än, erkände han.

Huvudvärken kunde han inte ignorera så en helg sa han till Pernille att han hade beställt en ny tid hos doktorn.

Förlorat känseln i ansiktet

Två dagar före läkartiden blev Pernille uppringd av Jørgens före detta fru Dorthe. Klockan var sex på morgonen och redan innan Pernille svarade i telefon visste hon vad Dorthe skulle säga.

Jørgen hade fått en hjärnblödning. Mitt under ett träningspass förlorade han känseln i ansiktet. Nu låg han på sjukhus och var helt borta.

Den följande tiden gräts många tårar runt hans sjukhussäng. Långsamt gjorde Jørgen små framsteg. Han vaknade till medvetande och började så sakta kunna tala och svälja igen.

– När han äntligen kunde äta själv störtade jag iväg med honom i rullstol för att köpa glass, ler Pernille men blir snart allvarlig igen.

– Han var förlamad i höger sida så han fick glass i hela ansiktet. Jag torkade av honom och tänkte: Om du hade sett dig själv nu hade du hatat det. Min pappa stod inte ut med att inte se bra ut. Hans hår och kläder var alltid perfekta.

Tittade på vårdboenden

Tillsammans med Dorthe körde Pernille runt i trakten för att titta på vårdboenden. Det var enda möjligheten för hennes pappa när han nu var hänvisad till ett liv i rullstol. Ett liv med hjälp dygnet runt.

– Jag fick ont i magen. Pappa kom från en härlig villa precis vid havet, från ett liv där hans firma var hans allt. Nu skulle han flytta in på ett vårdhem. Det hade han inte alls lust med.

Men Jørgen kunde inte längre göra det han hade lust med. Det fanns inga valmöjligheter.

– Han var så less på det och jag grät varje gång jag körde därifrån, minns Pernille som mitt i all bedrövelse ändå hade en glad nyhet till sin pappa.

Jens, hennes sambo och pappa till hennes två barn, hade friat. De skulle gifta sig om ett år.

– Men jag blir inte gift om du inte följer mig upp för kyrkgången, sa Pernille.

Gick på bröllopet

Jørgen tog sig an utmaningen, bröllopet gav honom något att kämpa för. Det följande året tränade han som besatt för att kunna gå.

– Han pratade knappt om något annat, säger Pernille som ler stort när hon berättar om sitt bröllop.

Det var en helt fantastisk dag när hon fick håret uppsatt och hjälp att sätta på sig den vackra, vita klänningen innan hon med sin mamma vid sin sida åkte till kyrkan.

Hennes pappa satt redan innanför dörren med Dorthe. När Pernille anlände reste han sig och tog hennes arm.

– Ska vi gå? frågade han medan han bestämt fattade tag om sin käpp.

Tårarna rann på den brudsminkade Pernille när hon gick upp för kyrkgången vid sidan av sin pappa som på ren viljestyrka förflyttade sig framåt.

– Det var så vansinnigt stort och jag var sjukt stolt.

Den dagen blev Pernille gift med mannen i sitt liv och dansade till klockan fyra på morgonen. Redan nästa dag kom verkligheten i kapp. Hur skulle hon nu motivera sin pappa att fortsätta vilja leva?

En sista önskan

Kort därefter var familjen ute och åt med Jørgen. Det stod klart för alla runt bordet att Jørgen inte längre hade det bästa i livet framför sig. Därför kom det inte som en överraskning när han plötsligt uttalade sin önskan högt:

– Jag har bestämt mig. Jag vill inte leva längre.

Pernille bönföll sin pappa men Jørgen hade redan fattat sitt beslut.

Men hur hittar man det mest humana sättet att ta sitt eget liv? Aktiv dödshjälp är olagligt i Danmark, så Pernille och familjen googlade precis som man gör när man letar efter ett recept. Pernille skrev ord i sökrutan som hon aldrig förr hade skrivit.

– Det var ett helvete. Jag kunde inte prata med någon om det eftersom det var olagligt.

Tittade på assisterat självmord

Till att börja med planerade de att åka till Schweiz där assisterat självmord är lagligt. Men när familjen varken kunde få fram pengar eller rätt papper fick de ge upp det alternativet. I stället började Jørgen fundera på att använda kniv.

– Var ska du skära dig? I halsen? Dör man av det?

En googlesökning visade att det var bättre att göra det i ljumsken.

– Det var så groteskt och barbariskt, säger Pernille som under den här tiden gjorde som hennes pappa alltid hade gjort – hon riktade in sig på målet.

Utan att bryta ihop tog hon hand om sin familj och skötte sitt arbete medan hon på fritiden försökte hjälpa sin pappa att dö.

Sjukskrevs för stress

Pernille hade sina fasta uppgifter och hennes känslor fick komma i andra hand. Därför slog hon bort det när hennes kropp började uppföra sig underligt. Hon fick ofta näsblod. Svetten rann om henne samtidigt som hon hade svårt att få luft.

Hon märkte att hon inte längre var sig själv. Det var Jørgen som sa till henne att gå till doktorn. Pernille sjukskrevs för stress men kunde inte under det förtroliga samtalet med läkaren avslöja att det inte var hennes arbete som orsakade stressen.

– Jag hade en sådan lust att säga: Jag håller på att gå upp i limningen eftersom jag försöker ta reda på hur min pappa ska kunna begå självmord. Men det kunde jag ju inte, säger Pernille som efter läkarens order skulle gå hem och inte göra något annat än att ligga i soffan och försöka andas.

Första gången hon såg pappan gråta

Pernille mådde så dåligt att hon valde att dra sig undan från de tunga besluten när Svend Lings kom in i bilden. Hon visste att hennes pappa hade kontaktat läkaren som arbetar för aktiv dödshjälp i Danmark. Hon visste också att de hade träffats och att hennes pappa äntligen hade fått hjälp.

Så kom nästa fråga: När skulle Jørgen lämna jordelivet? Flera datum diskuterades. Till slut valdes ett.

Dagen innan var det familjemiddag. Det var sushi, Jørgens favoriträtt, och champagne i glasen. Jørgen satt vid bordsänden där han tyckte bäst om att sitta. Han log och det försökte Pernille också göra, men hon satt där och önskade att middagen skulle vara för evigt. För hon visste ju vad som skulle ske när middagen var över.

Trots det kunde hon inte låta bli att ställa en försiktig fråga fram på kvällen.

– Pappa, du vet väl om att det här är sista gången vi ses – eller hur?

– Ja, och nu pratar vi inte mer om det, sa Jørgen.

Det var många långa kramar den kvällen, och det var både första och sista gången Pernille såg sin pappa gråta.

Inte vid medvetandet

Nästa morgon var Jørgen inte vid medvetande. Och två dagar efter det stod Pernille i dörren och tittade på sin pappa som gjorts så fin efter sin död.

Det har nu gått över ett år och Pernille skulle ljuga om hon påstod att hon har kommit över det. Hon är tillbaka på arbetet och vardagen rullar på.

Men Pernille bär fortfarande på en sorg som kan få tårarna att rinna när hon går på sina långpromenader. Eller när hon försiktigt öppnar plastpåsen där hon har sparat en av sin pappas näsdukar och fortfarande kan känna hans doft.

Läkaren dömdes till fängelse

Det gjorde henne ont att följa rättsprocessen mot Svend Lings som ledde till att han dömdes till 40 dagars fängelse.

– Han hjälpte ju vår familj så att min pappa inte behövde skära halsen av sig. Jag tycker att det är orätt att han skulle dömas, säger Pernille som i dag själv är för aktiv dödshjälp.

– Det är inte något jag hade tagit ställning till tidigare. Men nu vet jag hur det känns när en människa man älskar vill härifrån. Det är bara så ensamt.

Fotnot: Den pensionerade danske läkaren Svend Lings har länge arbetat för att aktiv dödshjälp ska bli lagligt i Danmark och har även gett råd till många som vill ha hjälp att själv avsluta sitt liv. Det har lett till att han har fråntagits sin läkarlegitimation och dömts till ett kortare fängelsestraff, som han har överklagat.

Av Karin Heurlin
Foto: Morten Mejnecke

Översättning: Anette Bülow