Pernilla: ”Jag vill vara en nagel i ögat på äldrevården”
Det var en dag i mitten av februari som artisten Pernilla Andersson Dregen besökte sin alzheimersjuke pappa Kent på äldreboendet på Södermalm i Stockholm – och fann honom sittande i nedbajsade byxor.
— Redan när jag kom in kände jag att det luktade illa och efter en snabb koll visade det sig att han hade gjort på sig. Jag förstår att sådant kan hända och anklagade ingen i personalen, som sliter hårt med små resurser. Men när jag försökte få klarhet i när hans inkontinensskydd sist byttes kunde ingen svara, säger Pernilla, som snabbt fick in sin pappa i duschen, bytte hans kläder och fick på honom en blöja.
Hon noterade att det också fanns intorkad avföring i byxorna, vilket tydde på att en olycka hänt tidigare och att man helt sonika struntat i att tvätta plagget. Som om det inte vore nog hittade hon ett par byxor med intorkat bajs i en låda också.
Personal hörde av sig anonymt och vittnade om en ohållbar arbetssituation
— Jag friar hellre än fäller och vet att alzheimersjuka kan bete sig irrationellt. Kanske hade pappa skamset stuvat undan byxorna i lådan utan personalens vetskap… men när jag upptäckte att hans täcke var borta blev jag arg. Jag är en person som reagerar starkt på orättvisor och nu krävde jag ett samtal med personalledningen, säger Pernilla, som fick undvikande svar på vart täcket hade tagit vägen och hur det kom sig att han satt med intorkat bajs i byxorna. Men hon envisades, ställde fler frågor; hon fick inte ihop tidslinjen och häpnade när hon insåg att hennes far varit utan täcke under tre nätter. Det smutsiga hade tagits till tvätt – och sedan aldrig ersatts med ett nytt.
Enorm respons
Pernilla suckar och skakar på huvudet. Den ovärdiga situation i vilken hon fann sin far den där februaridagen gjorde henne rasande och hon kände starkt att hon måste göra något. Inte bara för sin pappas skull, utan för alla dem som inte har någon som för deras talan. Som känd artist har hon en unik möjlighet att väcka opinion – och den plattformen tänkte hon nu använda sig av. Hon skrev om det som hänt på sociala medier och responsen blev enorm.
Man säger att man ska bättra sig, men sedan händer ingenting
— Många hörde av sig och berättade om sina erfarenheter och jag kan säga att det som hände pappa är en solskenshistoria i jämförelse. Personal hörde av sig anonymt och vittnade om en ohållbar arbetssituation och så låga löner att de inte törs protestera och ställa krav. Jag insåg att jag inte ville vara den bajs-rasande artisten för en vecka. Jag vill att detta ska bli större än så!
Personalen går på knäna
Pernilla började göra efterforskningar om vårdföretaget Vardaga – som driver det äldreboendet där pappan bor – och fann stötande höga vinstuttag, samtidigt som den underbemannade personalen går på knäna. Hon kollade upp hur många IVO-anmälningar som gjorts mot det aktuella företaget och vårdföretag i allmänhet och fann ett anmärkningsvärt stort antal.
Detta handlar inte längre bara om min pappa
— Man säger att man ska bättra sig, men sedan händer ingenting. Det blir inga konsekvenser alls, vilket gör anmälningarna tandlösa. Det är något som våra politiker måste hantera, säger Pernilla, som efter granskningen av vårdföretagets cyniska och profithungriga affärsmodell valde att gå ut i riksmedia och berätta.
— För detta handlar inte längre bara om min pappa. Han har det jättefint nu, eftersom jag ligger på hela tiden och säger till så fort något brister. Men alla andra som inte har anhöriga som orkar ta striden? De har ofta kämpat länge och är helt utmattade. Jag hade kunnat flytta på pappa, men det vill jag inte. Han har varit där i snart tre år och en flytt skulle nog ta död på honom. Men framför allt för att jag vill vara en nagel i ögat på vårdföretaget!
Kräver svar från ledningen
Pernilla har efter sin anmälan krävt svar från högsta ledningen, men där slår man ifrån sig. Man tar inte på sig något ansvar och menar att man inte kan tvinga äldre och sjuka till ”integritetskränkande” åtgärder.
Det vi gör är bara en droppe i havet… samtidigt tror jag att varje insats är viktig
Hon skrattar torrt. Säger att de är som teflon. Allt bara rinner av dem, ingen vill medge att fel begåtts, att det inte är okej att låta en sjuk 75-åring sitta i sin egen intorkade avföring. Ilskan har drivit henne vidare i kampen om värdig vård för äldre och en advokatbyrå hörde nyligen av sig och ville hjälpa till att samla in pengar till den nystartade Pernilla Andersson Dregen-stiftelsen.
— Målet är att samla in fem miljoner kronor och i framtiden dela ut stipendier till behjärtansvärda ändamål och initiativ som verkar för en värdig vård. Tanken är också att kunna ansöka om ekonomiskt stöd till advokatkostnader för att driva en process mot ett vårdföretag. Men jag inser att det är som David mot Goliat. Det vi gör är bara en droppe i havet… samtidigt tror jag att varje insats är viktig. Om jag kan väcka opinion och starta en rörelse i rätt riktning så är det gott så.
Det är tydligt att Pernilla brinner för frågan. Hon pratar som en kulspruta och glöder av patos. Men nu har hon beslutat att ta ett steg tillbaka och låta andra ta över stafettpinnen. Hon har en sexårig son att ta hänsyn till. Och en musikkarriär.
Känner igen rösten
Musiken löper som en röd tråd genom hennes liv och är också det som hjälper henne att bearbeta sina tuffa erfarenheter. Hon var gravid med Sixten när hennes pappa började uppvisa symtom. Han tappade färdigheter, gick vilse i skogen, blev initiativlös och tystare. Lämnade ofta över luren till sin sambo när Pernilla ringde. Under flera år lyckades paret hjälpligt skjuta fram det oundvikliga slutet på en normal vardag. En tid efter att Kent fått sin diagnos skrev Pernilla honom på sin adress och 2016 fick han plats på det vårdboende där han är i dag. Fram till november 2018 drevs det av en stiftelse, innan det togs över av Vardaga.
Han känner igen min röst och min sång. Men han vet inte att jag är hans dotter
Pernillas pappa var jazzmusiker i sin krafts dagar och sjukdomen till trots är det som att något väcks till liv när han lyssnar på musik. Minnesfragment och känslor kommer upp till ytan. Musiken skänker både tröst och glädje.
Pernilla ler.
— Han känner igen min röst och min sång. Men han vet inte att jag är hans dotter. Men det spelar egentligen ingen roll, för vi gillar att hänga med varandra och kärleken till musiken är något vi alltid har delat.
Relationen bättre än någonsin
Hon besöker honom ett par gånger i veckan. Då tar de ofta en promenad tillsammans, fikar och umgås. För tvärtemot vad man kan tro så känner Pernilla inte bara sorg över att ha en alzheimersjuk pappa.
En dag kommer min son kanske att vara där jag är nu
— Han var en fantastisk pappa på många sätt när jag växte upp. Kärleksfull, men också lite ansvarslös. Vi hade ingen okomplicerad relation. Det är som att pappa blev sitt bästa jag när han blev sjuk. Han är fin och snäll och aldrig aggressiv så som en del demenssjuka blir. På sätt och vis är det som att jag nu fått upprättelse för min barndom, vår relation är bättre än någonsin, säger Pernilla, som tycker att alzheimerdiagnosen innebär mycket smärta men också ett existentiellt forskande för hennes eget vidkommande.
Känt mycket skuld
— Jag tänker på att han kommer att dö av sin sjukdom och det leder ju till tankar om min egen dödlighet. En dag kommer min son kanske att vara där jag är nu. De sista nio åren i mitt liv har varit en stark resa och har förändrat mig på djupet, säger Pernilla och tystnar en stund innan hon fortsätter:
— Men jag är ändå tacksam och har lärt mig mycket. Som att smärta kommer i skov, men klingar av om man vågar stå kvar. Och att det inte är en så stor sak att tvätta och byta på sin egen pappa. Första gången kändes det jättemärkligt. Men nu tänker jag att jag ger tillbaka. Nu behöver han mig, nu ställer jag upp för honom.
Visst saknar jag min pappa, som den han var innan sjukdomen
Hon beskriver känslan av att inte räcka till som jobbig. Hon har känt mycket skuld och har haft samvetskval när hon har valt att prioritera sig själv och sin son före sin pappa.
— Men jag måste vara pragmatisk. I början försökte jag klara av allt samtidigt och fick jonglera med både Sixten och pappa. Nu har jag softat ner och fokuserar mer på mina behov. Men det är svårt. Och visst saknar jag min pappa, som den han var innan sjukdomen. Att bara kunna ringa upp och prata bort en stund.
Vardaga bemöter kritiken
Ulla Tansen, affärsområdeschef på Vardaga, har kommenterat Pernilla Anderssons kritik mot omsorgen av hennes pappa på bolagets hemsida vardaga.se. Där skriver hon bland annat:
”Först och främst beklagar vi verkligen att Pernilla Andersson upplever att omsorgen kring hennes pappa har brustit. Vi delar inte den bild som tecknas men hyser stor sympati för den oro som man kan uppleva när en närståendes hälsa försämras. Vi kommer självklart även att utreda om vi på något sätt agerat felaktigt…”
”Vi på Vardaga arbetar alltid med individuella genomförandeplaner som baseras på beprövade rutiner och kvalitetskontroll. Ändå inträffar saker som kan medföra en stark oro. Vi tar varje sådant fall på största allvar. Vi utreder alltid vad som skett och om vi kan stärka vårt arbete för att se till att det inte inträffar igen”.
Det här är Pernilla Andersson Dregen
Ålder: 44 år.
Familj: Sonen Sixten, 6 år.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Gör: Producent, musiker, artist.
Av Maria Zaitzewsky Rundgren