Pernilla: Jag tror mamma stöttar mig i sin himmel
Handlingskraftig, kreativ och kompetent. När Pernilla Forsberg Tiger, 48, beskriver sin mamma återkommer hon till den styrka mamma Mona så ofta besatt.
– Mamma växte upp på en bondgård och var van att arbeta och ta i. Hon har alltid klarat sig själv. När min lillebror föddes bodde vi i Frankrike. Mamma kunde inte ett ord franska men hon fixade det genom att ta med sig en svensk-fransk parlör till förlossningen, skrattar Pernilla.
Hon sätter igång en videofilm som är en hyllning till mamma Mona. Det är en film som Pernilla gjorde i sin sorgbearbetning sedan hon chockartat fann sin 72-åriga mamma livlös. Mamman hade tagit livet av sig.
– När jag samlade stillbilder och berättelser om mamma kändes det som att jag lärde känna henne på nytt, säger Pernilla.
Pernilla är utbildad psykolog och driver eget företag i Umeå där hon bor med sin 22-årige son. Hon föddes i Australien och gick sina första år i skola i Paris. Pappan jobbade på rederier världen runt och familjen hängde med. Men när föräldrarna skildes gick Pernillas flyttlass hem till Umeå, tillsammans med mamma Mona och Pernillas lillebror.
– Mamma pluggade till sjuksköterska och jobbade på Norrlands Universitetssjukhus. I ur och skur cyklade hon till och från jobbet där hon trivdes och var uppskattad. Fritiden tillbringade hon helst i sin stuga vi havet. Hon var omtänksam och generös. När jag fick min son hjälpte mamma till när hon hade möjlighet och överraskade gärna med små hyss som att smygplantera blommor åt mig i trädgården.
Deppig och ångestfull
Pernilla beskriver en kraftfull mamma som skottade jord i trädgården och snö från taken. En mamma som älskade att plocka bär och påta i stugan. En mamma som hade framtidsplaner och ständigt små projekt på gång.
När hon blev pensionär åkte hon till en början till Norge för att jobba extra som sjuksköterska. Men sen hände något. Orken rann ur henne i takt med att hon drabbades av olika kroppsliga symtom.
– Mamma blev förtvivlad när kroppen började protestera. Hon blev svagare och kunde till slut inte ens cykla. Hon sökte läkarhjälp, men fick veta att ”det är såhär att åldras”, säger Pernilla med en suck och berättar att hennes tidigare så glada och pigga mamma som aldrig varit sjuk, nu blev deppig och ångestfylld och började sova dåligt.
– Men vi hade aldrig kunnat tro att hon skulle ta steget att ta livet av sig, säger Pernilla och berättar om den sista gången hon träffade mamma Mona i livet:
– Hon bjöd oss på middag. Det var som vanligt jättegott och trevligt. Min familj skulle åka till fjällen över sportlovet så vi pratade lite om det, men det var inget konstigt eller annorlunda.
Pernilla ringde sin mamma när hon var på väg hem från resan. Ingen svarade. När mamman inte svarade nästa dag heller bestämde sig Pernilla för att åka hem till hennes lägenhet.
– Mammas bil stod på parkeringen och morgontidningen satt kvar i brevlådan. Jag plingade på och hoppades så innerligt att hon skulle öppna, men gick sedan in med nyckel, säger Pernilla.
Bostaden var alldeles tyst och Pernilla hittade sin mamma där hon låg i sängen.
– Jag såg direkt att hon var död och tog ett sista farväl när jag pussade henne på den kalla kinden. Förtvivlad ringde jag till larmcentralen och ambulans och polis var snabbt på plats.
Skrev avskedsbrev
Intill barnbarnens teckningar hade Pernillas mamma skrivit ett avskedsbrev. Hon ville säga att hon älskade alla, men hon var så trött, så trött. Hon måste få vila.
– Mamma hade förberett allt in i minsta detalj, städat och sorterat, allt för att underlätta för oss som var kvar.
Pernilla berättar att tiden efter mammans död fylldes av frågor och skuldkänslor. Hur kom det sig att hon, som är psykolog, kunde hjälpa andra människor men inte sin egen mamma?!
– Hur kunde jag missa att min egen mamma mådde så pass dåligt? Skuldkänslorna höll mig vaken de första nätterna, säger Pernilla och berättar att hon tidigt kände att hon ville göra en film om sin mamma. Hon ville visa den på minnesstunden.
– Jag ville vara öppen med att mamma tagit sitt liv. Det här med självmord är för många tabubelagt, och jag ville att vi skulle hjälpas åt att lämna skulden och skammen bakom oss. Och så anade jag att det skulle bli svårt att prata under minnesstunden, det skulle kännas bättre att visa en film som beskrev hennes betydelse och de känslor som väcktes hos mig.
Arbetet med filmen blev en viktig sorgbearbetning för Pernilla. Hon jobbade med filmen dygnet runt och beskriver det nästan som en besatthet. Pernilla samlade stillbilder och minnen och skrev ett manus som hon återberättade och satte musik till. Det var ett plågsamt och sorgefyllt arbete, men samtidigt belönande.
– Jag lärde känna min mamma på ett nytt sätt och landade i en stor tacksamhet över den hon varit och det hon gett mig. Jag kände också starkt att jag ville ta tillvara livet, på människor i min närhet, och säga ja till mina ambitioner och drömmar. Jag ville inte längre skjuta på sånt som kändes viktigt för mig.
Hon berättar om en stark och fin minnesstund och en begravning där hon bar sin mammas klänning.
Utmanar sig själv
Efter begravningen bestämde sig Pernilla för att försöka leva helt och fullt. Hon skulle våga drömma stort och sätta ord på det hon önskar. Hon har alltid varit aktiv och sportig och ville fortsätta att utmana sig själv. Tanken var att börja springa maratonlopp men flera löparskador gjorde det onödigt plågsamt. Rehabiliteringen gjordes på cykel vilket blev inkörsporten till att börja maratoncykla istället. Sedan dess har Pernilla genomfört en rad krävande så kallade flerdagarslopp på mountainbike, och korsat bland annat Alperna och Sydafrika. Träningen blev en bra terapi och tävlingarna ett sätt att få uppleva nya länder och miljöer, samtidigt som såväl de fysiska som psykiska gränserna sattes på prov.
– Tävlingarna är en extrem utmaning rent fysiskt, men om det går vägen eller inte handlar ännu mer om den mentala styrkan. Du måste hantera motgångar, använda dina förmågor och ta itu med det ofta oförutsedda. Ska du klara tio mil på cykel dagligen under en veckas tid gäller det att fokusera på rätt saker. Du kan inte bryta ihop om det inte går som du tänkt dig eller irritera dig för länge på något, det kostar för mycket energi. Ett lopp är som livet självt, men i en koncentrerad form. Det gäller att acceptera verkligheten, även när den gör ont, och leda sig själv på ett hälsosamt och samtidigt produktivt sätt.
Fokuserar på glädje
Pernilla säger att vi ofta lever våra liv som om vi hade all tid i världen. Många låter rädslor styra i stället för att fokusera på sådant som gör oss glada och som får oss att växa.
– Efter mammas död har jag blivit än modigare och tack vare att jag säger ja till mycket som verkar kul och utvecklande har jag fått uppleva världen och träffat många spännande människor. De erfarenheter jag gjort har jag också kunnat integrera i mitt arbete som psykolog där jag hjälper individer och grupper att prestera och utvecklas hälsosamt.
Just nu förverkligar Pernilla ännu en dröm. Ett äventyr som på sätt och vis följer i mammas fotspår.
– Jag håller på att bygga en stuga vi som jag hoppas skall bli som ett basläger för mig och min son. Drömmen var en fastighet vid havet och det kan ta många år att hitta en sådan. Men, jag pratade högt om min önskan och via vänner fann jag den perfekta havstomten fortare än jag kunnat ana förra sommaren. Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet, att bygga ett hus jag ritat själv blir en rejäl utmaning. Men, jag vill fortsätta säga ja till de möjligheter som livet erbjuder vilket jag tror att mamma i sin himmel också stöttar mig i. Vi har liksom bara ett liv och det är här och nu, och det är upp till mig att göra något meningsfullt av det tillsammans med alla fantastiska människor som jag träffar.
Av Birgitta Lindvall Wiik
Behöver du eller någon anhörig hjälp?
Om man har någon i sin närhet som mår dåligt så finns det hjälp att få. Bland annat genom organisationen Suicidzero
Andra exempel är:
Hjälplinjen kan ge tillfälligt stöd samt råd om mer långsiktig hjälp. 0771-22 00 60 alla dagar klockan 13–22.
Vårdguiden kan hjälpa till att ge svar på frågor om psykisk ohälsa. Det går också att läsa tidigare ställda frågor eller skicka in en egen fråga anonymt.
Självmordslinjen har öppet varje dag mellan klockan 06 och 24. De finns på telefonnummer 90101 men har även en chatt med samma öppettider.
Mind har även en föräldratelefon dit föräldrar till personer som mår dåligt kan vända sig. 020-85 20 00.
Du som är under 18 år kan ringa till Bris för att få prata med en kurator. Numret är 116 111. Det är gratis och du får vara anonym.
SPES
Anhöriga till människor som tagit sitt liv kan vända sig till SPES för stöd och hjälp. Numret är 08-34 58 73.
Jourhavande medmänniska driver en telefonjour som är öppen för alla att ringa. 08-702 16 80.