Per förlorade sina barn och sin fru i en bilolycka
Jag trodde inte att jag skulle överleva sorgen
Ballongerna svävar i taket. För bara några dagar sedan fyllde Anton tre år och han visar stolt sitt nya flygplan som fanns i ett av paketen. Han är Per Sandströms, 47, och Jenny Bloms, 40, gemensamme son. Pojken som föddes tio år efter olyckan som tog allt som betydde något ifrån Per.
–Det är 13 år sedan, men det gör fortfarande ont att minnas. Jag har mina tunga dagar, även om de kommer alltmer sällan, säger Per.
Tårarna stiger i ögonen på både honom och Jenny. Hon nickar och fyller i:
– Du brukar hålla dig för bröstet och säga ”nu har jag gråt som måste komma ut”.
Året var 2002. Per, Katarina, 34, Tove, 4, och Felix, 15 månader, bodde i en gammal släktgård i byn Ersnäs, strax utanför Luleå. De hade haft en fin julledighet. Lille Felix hade precis lärt sig att gå. Den 4 januari skulle Per börja jobba igen och Katarina, som var mammaledig, låg ännu och sov med Felix när Per åkte iväg. Tove var vaken.
– Jag satte på en film, Bröderna Lejonhjärta, åt Tove och bad henne gå upp till mamma och lillebror när hon sett klart. Sedan vinkade jag och sa att vi ses i kväll.
Dåligt väglag
Det rådde en extrem halka den där vintermorgonen när han färdades de två milen till jobbet. Per berättar att han fick köra sakta, sakta. Han jobbade som annonssäljare på ett lokalt reklamblad och tillbringade större delen av förmiddagen på en byggmarknad där han avslutade en riktigt bra affär.– När jag var klar träffade jag en bekant på parkeringen. Vi stod och pratade när min chef ringde och ville att jag skulle komma in till jobbet.När Per kom till kontoret fick han veta att polisen sökt honom, men till en början sa ingen varför.– Jag försökte ringa till Katarina, men fick inget svar. Då kom min chef in till mig och berättade att hela min familj förolyckats i en krock på E4. Jag kastade mig på golvet och bara skrek.Anita och Elin förlorade sin älskade dotter och systerLäs mer
Per blinkar bort några tårar och blir tyst en stund.
Han berättar hur hans chef körde honom till sjukhuset, där en sjukhuspräst mötte dem. Hur de satt i ett rum och pratade och hur han, mitt i den hemska verklighetens overkliga känsla, bara ville träffa sin fru och barnen. Och han ville gå in till dem själv.
– De låg på varsin brits och alla såg helt oskadda ut. Katarina hade lite blod på tinningen, men annars kändes det som att de när som helst kunde resa sig upp och börja leva. Jag strök dem på kinden och blev för stunden helt lugn.
Stannade i timmar
Pers föräldrar, hans syster, Katarinas föräldrar och hennes bror kom alla till sjukhuset. De stannade där tillsammans i flera timmar innan allihop åkte hem till Katarinas föräldrar.
– Jag befann mig i en bubbla, långt ifrån den vanliga världen, och den skulle jag stanna i länge. Jag förstod inte hur jag skulle kunna överleva, eller varför.
Per åkte inte hem till Ersnäs på flera veckor. I en månads tid sov han ömsom hos sin mamma och pappa, ömsom hos sina svärföräldrar. De första dagarna återvände han om och om igen till sin döda familj. Han grät och pratade med dem, han tände ljus och läste för dem.
– Prästen gav mig en bok som handlar om ett barn som dör. Barnet tar sig genom mörkret och kommer fram till ett ljust sommarland där han tas emot av den som alltid väntar. Jag läste högt ur boken för Katarina, Tove och Felix. Boken betydde väldigt mycket för mig.
Oerhört märkligt sammanträffande
Per berättar om det oerhört märkliga, att han senare fick veta att mannen han träffat på byggvaruhusets parkering timmen innan han fick dödsbudet, precis hade kommit från olycksplatsen. Han hade varit först på plats.– Han jobbar på Räddningstjänsten, men var ledig och skulle köra in till stan när han hamnade mitt i olyckskaoset. Han gjorde alla tänkbara upplivningsförsök i väntan på ambulans och läkare, och var så fokuserad på uppgiften att han inte upptäckte att det var Katarina och barnen, som han ju kände så väl.Margrethe och Thea förlorade sin dotterLäs mer
När de sedan sågs på parkeringen hade han lämnat olycksplatsen och till och med hunnit få debriefing av en psykolog, men han visste inte att han stod och pratade med mannen som precis förlorat hela sin familj.
Per berättar att de pratat mycket efteråt. Han har också tagit kontakt med läkaren som kom till olycksplatsen och han har tagit del av polisrapporter. Han ville veta så mycket som möjligt.
Ingen vet säkert hur olyckan gick till, men det troliga är att Katarina skulle hjälpa Felix med nappen och att hon fick sladd på bilen, som hamnade i motsatt körbana. I samma veva kom en mötande långtradare och frontalkrocken var oundviklig.
Långtradarchauffören var en ung kille. Han gjorde vad han kunde för att väja undan.
–Det viktigaste för mig var att få höra att döden varit ögonblicklig, att de inte behövt lida, säger Per och skakar sakta på huvudet.
Rummen stod orörda
När det blev dags att planera för begravningen åkte Per hem för första gången på länge.
– Alla samlades i vårt hus i Ersnäs. Prästen kom också. Det var en overklig känsla att gå runt i huset. Alla rum stod orörda, allt såg ut precis som när jag lämnade det den där morgonen, barnens lekrum som de lämnat mitt i leken. Det var tufft att ta in.
Per ville att begravningen skulle vara som han tror att Katarina, Tove och Felix hade önskat.
– Jag beställde en extra bred kista. Det var viktigt att alla tre fick ligga tillsammans. De kläddes i mjuka, sköna myskläder, men Tove som var i prinsessåldern fick ha något glittrigt på sig, säger Per och ler lite.
Han berättar att Tove fick med sig sina älskade barbiedockor och till Felix la han ner en liten leksaksbil. Per ville ha en gravsten som var formad som tre huvuden och han ville låta gravera in en dikt som hans morbror formulerat fritt ur innehållet i boken Sommarlandet.
Under begravningen var kyrkan fylld till sista bänkrad. Familjen hade många vänner och minnesgudstjänsten blev som Per hade önskat. En släkting läste hela boken om Sommarlandet och Per själv talade direkt till familjen han förlorat.
– Till Katarina sa jag några ord om det sorgliga i att vi, som gift oss bara några år tidigare, aldrig mer skulle få träffas. Till Tove sa jag att jag sörjde att jag aldrig mer skulle få känna hennes armar om mig.
Rösten bryts och Per tystnar ännu en gång. Tårarna fyller ögonen och gråten stockar sig i halsen. Jenny stryker varsamt Per över ryggen innan han fortsätter:
– När jag vände mig till Felix sa jag att jag var så glad för att han hunnit lära sig att gå …
Låg och grät
Efter begravningen flyttade Per hem till sitt hus. Det var svårt för honom att finna någon mening med att leva och det hände att han önskade att han var död. Han kunde ligga i Felix säng och bara gråta; han hade perioder när han var arg på Katarina, Tove och Felix för att de lämnat honom ensam, och han rasade i vikt.– Jag trodde att jag skulle bli galen och det sa jag till min psykoterapeut. Hennes svar blev att jag mitt i det onormala var alldeles normal. Hon sa att jag måste gå igenom sorgens alla faser, och att det var okej både att skratta och att vara förbannad och förtvivlad.Psykoterapeutens ord blev som en livboj för Per. Dem tänkte han på ofta. Han fick också rådet att skaffa sig två eller tre dagliga rutiner.– Mina rutiner blev att lägga mig vid tolv varje natt. Jag läste en bok tills jag somnade, ställde klockan på ringning klockan sex varje morgon och sedan tog jag långa promenader. Jag promenerade och promenerade. Kroppen reagerade med att ge mig endorfiner och jag minns när jag noterade både fågelsång och solsken.Per berättar hur, inte bara familj utan också många vänner, slöt sig runt honom som en skyddande och stärkande mur. Vännerna kom på besök, de tog med sig mat och de ringde ofta, ofta för att fråga hur han mådde.– Allt stöd jag fick var ovärderligt. Även att bekanta kom fram och bara sa att de inte visste vad de skulle säga betydde mycket för mig.Eva förlorade sin make hastigt: Kände mig apatiskLäs mer
Efter sju månader började Per att jobba en timme om dagen.
– Att tänka på annat, träffa kolleger, slå på datorn en stund, var välgörande. Sakta trappade jag upp arbetstiden.
Skänkte sakerna till ett barnhem
Ett år efter dödsolyckan flyttade Per från huset in till stan. Fram till dess hade hemmet stått orört, nu packade han ner Katarinas och barnens saker i lådor som han med tiden skänkte till ett barnhem. I samma veva träffade han en ny kvinna som han levde med under några år.
– Det fungerade inte. Jag hade det bagage jag hade och är inte helt lätt att leva med. Katarina och barnen kommer alltid att finnas med mig.
Det var också vad han sa till Jenny när de träffades för sex år sedan. Jenny nickar och säger att det för henne är självklart, och att det aldrig varit några problem. Precis som de flesta Luleåbor kände hon till Pers historia. Stan är liten och tidningsrubrikerna hade varit stora.
De träffades via gemensamma bekanta och bestämde sig ganska snabbt för att de ville ha barn tillsammans. Nästan på dagen tio år efter olyckan föddes lille Anton.
– Det var underbart att bli pappa på nytt. Jag kände mig hel igen, säger Per och tittar kärleksfullt på Anton som sitter med vid bordet och spelar på sin ipad.
På skänken intill matsalsbordet står inramade bilder av Anton. Där står också en bild som föreställer Tove och Felix, bilden togs under familjens sista jul tillsammans. Syskonlikheten är slående.
– Vi pratar om Tove och Felix då och då, och Anton vet att de är hans syskon. Barnstolen som Anton sitter på är Toves gamla.
Sommaren 2012 bjöd Per och Jenny in släkt och vänner för en namngivningsceremoni i villaträdgården. Vad gästerna inte visste var att det också skulle bli bröllop. På bröllopsbilden ler de båda mot kameran.
Per har fått ett nytt liv och har i dag mycket att glädjas åt, och det vill han förmedla åt andra som drabbas av svåra förluster.
– När det är som mörkast är det svårt att tro att det någonsin ska gå att se någon mening med livet igen. Mitt viktigaste råd för att överleva den första tiden är att ta emot hjälp, både professionell hjälp och stöd från vänner. För mig var också de enkla, men tydliga rutinerna i vardagen ett sätt att ta mig igenom dagarna.
Av Birgitta Lindvall Wiik
Foto: Petra Isaksson