Läsarberättelse: Vår kärleksaffär var dödsdömd – men ostoppbar
Första gången jag såg honom, var när jag skulle delta i en studiecirkel, anordnad av föreningen jag just blivit vald till ordförande i. Det var han som var cirkelledaren. Lång, smärt, välvårdad med ett vackert leende, och dubbelt så gammal som jag.
Han var inget vidare på att lära ut, men väldigt trevlig att stanna efteråt och slänga käft med. Det var vi flera som tyckte.
Veckorna gick, och jag försökte sätta mig in i mitt nya förtroendeuppdrag, men behövde ofta någon att fråga till råds. Då blev det han, som visade sig ha varit med och startat föreningen, hade koll på allt och alla, och alltid ställde upp.
Någonting att fråga uppkom nästan dagligen, men samtalen gled mer och mer in på det privata. Till slut var han som ett behov för mig, en drog jag måste ha, för att överleva dagen!
För sent insåg jag att det var en förälskelse. Då hade den redan vuxit till passion.
Problemet var, att vi var gifta båda två, på var sitt håll. Utöver det, den betydande åldersskillnaden. Och som om inte det var nog, hade han även en cancertumör på hjärnan, som inte gick att få bort helt. En tickande bomb helt enkelt.
Trots hans svåra sjukdom, upplevde jag honom som den mest levande människa jag någonsin lärt känna!
I två år, försökte vi släppa varandra, bara vara vänner eller inte ha kontakt alls. Det höll sällan mer än två veckor. Varje gång han åkte in akut, bröt jag ”besöksförbudet”. Däremellan hittade han anledningar att göra detsamma.
Slitsamma år, fyllda av dåligt samvete, samtidigt som känslorna drog oss samman som stora magneter, omöjliga att motstå.
Sedan kom antiklimax. Hjärntumören hade vuxit och måste opereras. Själva operationen var riskabelt livshotande i sig, och överlevde han, visste man inte hur pass återställd han kunde bil. Det enda man visste var att utan operation, hade han bara veckor kvar att leva.
Bära eller brista
Operationen skulle ske på universitetssjukhuset, av en av Sveriges främsta hjärnkirurger. Jag kände att om jag inte åkte med honom dit, och var hos honom, skulle jag ångra mig i resten av mitt liv! Det fick bära eller brista.
Det bar. De fick inte bort hela tumören, men han överlevde, och tillfrisknade över förväntan.
Året därpå gifte vi oss. Jag tänkte att får vi fem år tillsammans, så ska jag vara nöjd, men vi fick nästan tjugo! År fyllda av mycket kärlek, oro, vaknätter och många sjukhusvistelser. Jag fanns vid hans sida intill sista andetaget.
Det blev inga lätta år, men jag har aldrig ångrat att jag valde att följa mitt hjärta. Jag är så tacksam för dessa tjugo år!
/Ragnhild