Olöst mord: Gabriellas syster försvann för 23 år sen

Helena Anderssons äldsta syster, Gabriella, bor bara några hundra meter ifrån det skogsparti där spåren efter Helena slutar.

Inte långt därifrån ligger även föräldrarnas hus. Området är lummigt och lugnt.

– Vi hade en trygg barndom med stor frihet att röra oss som vi ville. Ofta lekte vi i skogen och vid lekplatsen där polisen hittade Helenas skor och smycken, berättar Gabriella, 48.

Sommaren 1992 var Helena 22 år gammal. Hon tyckte om att resa och hade precis kommit hem från en semesterresa: öluffning i Grekland.

Under sommaren skulle hon hoppa in som semestervikarie på sjukhuset i Mariestad.

– Helena var väldigt glad, lättsam och social. Hon hängde mycket med sitt kompisgäng.

– Dessutom tränade hon agility med sin hund, en samojedspets, säger Gabriella.

23 år sedan mordet begicks

Helena drömde om att starta en egen kennel och var förtjust i de flesta djur, tama som vilda.

– Ett tag bodde jag på Nya Zeeland och Helena kom dit och hälsade på. Hennes bästa minne från besöket var att hon fick se åtta valar.

– Hon var 20 år och tyckte att det var jättestort. Det var så moget på något sätt.

23 år har gått. Men för Gabriella, föräldrarna och den tredje systern Ulrika är minnet av Helena fortfarande tydligt.

Smärtan likaså. Särskilt påtaglig blir den vid födelsedagar och andra familjehögtider. I stället för Helena finns där bara saknad och tomhet.

– Jag försöker tänka på de fina sakerna, men det är svårt. Smärtan i att Helena inte fick leva sitt liv ligger som en skugga över allting, säger Gabriella.

Tidigare på dagen, den dag Helena försvann, hade hon varit ute och seglat. Därefter gick hon på en inflyttningsfest och fortsatte sedan till Stadshotellet i centrala Mariestad.

Under kvällen ringde Helena hem till sin syster Ulrika, som uppmanade henne att ta en taxi hem.

Helena tog dock aldrig någon taxi. Kort efter att Stadshotellet stängde, vid tvåtiden, sågs hon på torget utanför nattklubben.

Vart hon sedan tog vägen är oklart. Kanske bestämde hon sig för att promenera i den varma, ljusa natten. Kanske fick hon skjuts med någon.

Ingen, mer än mördaren, vet säkert.

Morgonen därpå hittade Ulrika Helenas säng orörd. Hon var ensam hemma och började ringa runt till sin systers vänkrets.

Ingen visste var Helena fanns. Med stigande panik väntade Ulrika på att föräldrarna skulle komma hem från familjens fritidshus. När de dök upp hade det hunnit bli eftermiddag.

Jag ramlade ihop i telefonkiosken

Både Ulrika och föräldrarna var vid det här laget övertygade om att något inte stämde. De åkte till polisstationen för att anmäla Helena som försvunnen.

– Polisen ville egentligen vänta lite med att leta efter Helena, men en polis lovade att gå en sväng med sin hund.

Läs också: Jeanette mördades på väg hem i natten – ännu olöst

– I skogspartiet hundra meter från vårt hus hittade han Helenas ena sko, berättar Gabriella.

Själv var Gabriella i Göteborg den där helgen. Några mobiltelefoner fanns inte då, så en kompis från Mariestad åkte dit och letade upp Gabriella.

– Vi var ute och åt, när min kompis hittade mig och sa att jag måste ringa hem.

– Jag ramlade ihop i telefonkiosken, när jag fick höra att Helena var borta. Det var fruktansvärt.

Gabriella tog första tåget hem. Allt var kaos. Överallt poliser och i trädgården trängdes journalister och fotografer.

– Det var jobbigt med all media, men vi ställde ändå upp på det som polisen önskade.

De såg det som en möjlighet att få in tips. Polisen och frivilliga finkammade området nära föräldrarnas hus.

I ett buskage låg Helenas andra sko och en bit bort hittades hennes båda ringar.

Helena var balanserad och glad

Skogspartiet finns fortfarande kvar, även om det har byggts en del nya hus i området.

Gabriella pekar ut den lilla gångvägen, som hon och hennes systrar brukade ta när de skulle hem från stan.

Alldeles där gångvägen börjar, säger sig vittnen ha sett en ljus bil vid halv tre-tiden natten då Helena försvann. Det fanns också hjulspår vid lekplatsen.

Enligt obekräftade misstankar kan bilen ha med Helenas försvinnande och död att göra.

Helenas kropp har aldrig hittats, men allt tyder på att hon inte är i livet. Det fanns blodfläckar på hennes skor och hon hade ingen anledning att vilja försvinna.

– Helena var balanserad och glad. Att hon skulle ha försvunnit frivilligt är otänkbart, säger Gabriella.

Tidigt i utredningen las nästan allt fokus på en misstänkt gärningsman från Danmark, något som gjorde att polisen förlorade viktig tid de tre första veckorna. Men enligt Gabriella byggde misstankarna på ett vittnesmål som visade sig vara falskt.

Läs också: Trippelmordet i Åmsele som skakade Sverige

Gabriella och resten av familjen trodde heller aldrig på att dansken var den skyldige.

– Ingenting stämde. Jag skrev till och med ett brev till honom, då han satt häktad, och förklarade att vi inte trodde att det var han.

– Men om han visste något kanske han ville berätta? skrev jag.

Dansken svarade och skrev att han tyvärr inte kunde hjälpa dem. Senare släpptes han.

Sedan dess har fler misstänkta tagits in. Utredningsmaterialet är gigantiskt och då och då kommer det fortfarande in nya tips. Det är bara då polisen arbetar aktivt med fallet.

– De första åren hade vi en bra relation med polisen, men sedan har det ebbat ut mer och mer. Nu har vi ingen kontakt alls, säger Gabriella.

Det är fortfarande Länskriminalen som är ansvarig för utredningen, men Helenas familj har begärt att den ska flyttas till polisens cold case-grupp i Göteborg. Hittills utan resultat.

– Vi menar att materialet behöver gås igenom igen med nya fräscha ögon. Jag tror att den person som gjorde det finns någonstans i utredningen.

Helena kommer aldrig att komma tillbaka. Det enda hennes familj hoppas på nu, är att få veta vad som hände och att den skyldige ställs till svars.

Gabriella berättar om ett starkt minne av ett samtal hon hade med sin förlorade syster. De befann sig på föräldrarnas lantställe och samtalet handlade om Helenas framtid.

Helena funderade på om hon skulle bli lärare eller sjuksköterska. Hon sa också att hon drömde om att bo på landet och ha en kennel.

– Helena ville så mycket, att hon inte visste hur hon skulle hinna med allt. Det gör mig så arg och förtvivlad att hon inte fick göra något av alla sina drömmar, säger Gabriella.

Kriminologen Leif GW Persson:

”Helena kände mördaren”

Utredningen av Helena Anderssons försvinnande är ”utomordentligt dåligt skött”. Det menar kriminologen Leif GW Persson.

Kriminologen och författaren Leif GW Persson är övertygad om att Helena Andersson kände den eller dem som tog hennes liv.

Dels var hon noga med vilka hon umgicks med, hon skulle inte ha slagit sig i slang med vem som helst. Dels är lilla Mariestad knappast en plats dit mördare utifrån söker sig för att hitta offer.

Därför borde polisen ha börjat med att kartlägga Helenas närmaste omgivning, menar Leif.

– Kompetent folk skulle givetvis ha tagit in det 20-tal personer hon pratade med den där kvällen. Då skulle de ha löst det här. Men polisen ägnade sig åt helt andra saker. Fel saker.

– Till exempel lät de allmänheten gå skallgång i området där Helenas tillhörigheter hittades, i stället för att spärra av området.

Läs också: GW får mothugg av stjärnadvokat: Gör sig till medium, polis, åklagare och domare

– Vid ett tillfälle vände de sig till spåkvinnan Saida för att få hjälp att hitta Helenas kropp. Det är fullständigt häpnadsväckande.

– Förundersökningsledaren åkte dit och överlämnade ett par av Helenas ringar, vilka naturligtvis försvann.

Polisen ägnade sig åt fel saker

Leif GW Persson radar upp fler exempel på ”dumheter och misstag” som begåtts under utredningen.

Bland annat missade polisen att de ljusa fläckarna på Helenas skor var blod.

– Det var vi, jag och mina medarbetare på Rikskriminalen, som påpekade det där med blodet. Det tog ett år innan Mariestadspolisen testade fläckarna.

Leif GW Persson är ”nästan hundra procent säker” på att det handlar om två gärningsmän.

Han tror att Helena fick skjuts från Stadshotellet där hon tillbringade sin sista kväll i livet.

– Gissningsvis fick hon lift. Vid skogsområdet hoppar hon ur bilen och kutar, eller går, in på stigen.

– Troligtvis kör sedan gärningsmännen runt och genskjuter henne från andra hållet. Bloddropparna, som upptäcktes på Helenas skor, tyder på att hon blev slagen i ansiktet.

Leif tror att hon därefter kan ha sparkat av sig skorna.

– Vi vet att de där dojorna inte var bra att springa i. Kanske plockade gärningsmannen upp dem och slängde ut dem på sidorna av stigen. Med största sannolikhet finns det personer, utöver de skyldiga, som vet vad som hände Helena. Att de håller tyst är inget anmärkningsvärt, menar Leif.

Läs också: Kriminologen Leif GW Persson: Polisen måste få in bra tips

– Så är det ofta. Varje gång vi börjar gräva i ett ärende, hittar vi folk som sitter inne med viktiga uppgifter, men som av olika skäl har valt att tiga.

Finns det hopp om att Helenas fall ska lösas?

Enligt Leif förekommer gärningsmännen antagligen i utredningen. Kanske skulle en noggrann och fullständig genomgång av allt material kunna ge något.

En annan möjlighet är att någon som vet vad som hände bestämmer sig för att berätta.

– Fall som Helenas går mig djupt till sinnes. Jag har svurit en miljon gånger över allt polisen gjort och inte gjort i utredningen.

– Om det här hade skötts rätt från början, så skulle mordet på Helena ha klarats upp på ett tidigt stadium, säger Leif.

Text: Irmi Persson

Foto: Irmi Persson, Mark Vouri/SVT

Vad hände natten när Helena Andersson försvann?

På natten den 14 juni 1992 försvann den då 22-åriga Helena Andersson.

Hon hade varit på disko på Stadshotellet i Mariestad och sågs på torget i centrum, strax efter stängningsdags.

På morgonen fann Helenas ena syster hennes säng orörd. Senare under dagen hittade en polis Helenas ena sko inslängd i ett buskage i en skogsdunge, en kort bit från hennes hem.

Två av Helenas ringar låg på marken i närheten. Senare hittades även den andra skon.

Vittnen ska ha hört kvinnoskrik och sett en ljus bil i närheten av fyndplatsen. Det fanns också hjulspår i sanden vid den lekplats där Helenas ringar låg.

Ljusa fläckar på Helenas skor har visat sig vara hennes eget blod. Helenas kropp har aldrig hittats och gärningsmannen går fortfarande fri.