Ofrivilligt singel: Yvonne orkar inte leta längre
Yvonne Kjellsson, 55 år, sitter på sin balkong och njuter av en liten stunds vintersol medan bilarna rullar förbi på gatan utanför.
– Jag ser det som att jag har varit singel sedan 1996, då jag tog mig ur en destruktiv relation. Undantaget är en period på ett par år då jag och en manlig kompis försökte oss på att omvandla vänskap till kärlek. Vi kom fram till att vi passar bäst som vänner och det är vi fortfarande.
Yvonne kan som en röd tråd genom sitt liv se en längtan efter kärlek och innerlig gemenskap som ännu inte besannats. Hon är uppvuxen i en strikt religiös familj.
– Jag kunde bara röra mig mellan hemmet, skolan och kyrkan och fick inte ha vänner eller några böcker förutom bibeln.
Hennes strategi ut ur känslomässigt mörker var att ta sig hemifrån så snart som möjligt och flytta till storstaden som i Yvonnes fall var Karlskrona.
Hon var 16 år och längtade efter ett liv utanför religiösa gränser samtidigt som hon var en ung kvinna som på många vis saknade nödvändig livskunskap.
– Jag visste inget om livet utanför min uppväxtmiljö, hur man handlar mat, vad man gör på en bank.
Detsamma gällde hur man väljer en lämplig en partner. Man kan säga att det blev slumpmässigt.
Hon saknade förebilder för vad som är en kärleksfull relation och föll för en 24 år äldre man som föreföll som ett föredöme av kärlek och omtanke.
– Han öppnade dörrar för mig till ett liv utanför kyrkan, förklarar Yvonne sitt val.
De fick två barn
– Jag blev gravid före äktenskapet, vilket man inte får bli i min uppväxtfamilj. Det var skamfyllt för mig och tvingade mig till giftermål.
– Jag saknade erfarenhet av hur ett förhållande ska vara när det är bra, hur det ska kännas när det är på riktigt. Och hade heller inget positivt anknytningsmönster från min barndom. Jag gick vilse i kärleksdjungeln.
Hon var 26 år när hon tog barnen och lämnade sin man en oktobernatt. Att bryta upp från äktenskapet var ett gigantiskt steg, berättar Yvonne. Några månader senare träffade hon en ny man. Det skulle visa sig att han hade fler sidor än de charmiga som hon först föll för. När hon sex år senare lämnade honom var hon ”helt slut som människa”. Men hon bestämde sig för att klara av att ta hand om sitt liv, sig själv och sina barn på egen hand och sedan dess har hon varit singel, drygt 20 år nu.
Männen backar
Inte trodde hon att hon skulle sitta här, 55 år gammal, utan partner. Hon kan känna medlidande med sig själv över att det inte blev som hon hoppades: En kärleksfull relation i tvåsamhet.
– Jag har inte levt i celibat. Jag har varit förälskad genom åren, dejtat, vågat hoppas och tro men inte hittat någon som är tillräckligt intresserad av att engagera sig djupare med en ensam mamma med två barn, beskriver Yvonne och fortsätter:
– När en man fått höra att jag är skild och singel har han frågat ” när är du barnledig nästa gång?” Och fått svaret ”aldrig”. Då har han backat.
Och sedan har ensamheten fortgått, år ut och år in. Även efter det att barnen flyttat hemifrån.
Yvonne konstaterar att hon på vägen har träffat flera snälla män, men vill hon bara ha en hygglig karl, kan hon skaffa en trofast hund istället.
– Det måste tindra någonstans, menar Yvonne. När man jobbar mycket med sig själv och i terapi har skalat av ett antal lager och tittat på vad som finns under dem, så blir det kanske svårare att träffa någon. Jag orkar inte med ”ytligheter”, jag vill prata om sådant som berör och är viktigt på riktigt, förklarar hon.
– Jag vill träffa någon som också har jobbat med sig själv och som har ett öppet sinne. Jag har med tiden blivit allt mindre benägen att köpa vad som helst hos en man.
Tycker synd om
Något hon tror kan vara en bidragande orsak till hennes många år som singel. Hon har inte funnit det hon söker exempelvis på dejting- sajter. Nu har hon gett upp.
– Jag tänker inte jobba mer för att träffa en partner, jag orkar inte. Är det meningen så är det. Kanske träffar jag någon i grönsaksdisken på Ica. Jag har vant mig vid att vara själv, tycker om mig själv och mitt eget sällskap. Tycker att jag är en rätt cool person. Men skulle väldigt gärna ha någon att dela mitt liv med, absolut.
Socialt kan det vara komplicerat att vara singel när man umgås med par, tycker Yvonne, vis av egen erfarenhet.
– Jag kan upplevas som ett hot. När jag varit ute och dansat med vänner och jag bjudit upp någon av de gifta männen, så har jag ibland fått höra saker som ”Jag dansar bara med min fru, tack”. Detta fast jag bara velat dansa och inte varit ute efter något annat, säger Yvonne och fortsätter:
– Generellt sett är singelmän intressanta, medan ensamma kvinnor är patetiska och ute efter sex i omgivningens ögon.
Ibland kan vänner och bekanta tycka synd om Yvonne som lever ensam och ge uttryck för tankar som att ”du som är så go borde väl kunna hitta någon”?
– Jag är inte oäven, jag har försökt träffa någon men lagt ner projektet. Och ingen i bekantskapskretsen har någon bekant som är singel att presentera för mig.
En långvarig relation skulle för Yvonnes del betyda att ha någon att prata med på kvällarna och dela livets upplevelser med, stort som smått.
– Men även att få beröring som att ha någon att hålla i handen eller få en kram en helt vanlig onsdag. Och få lite sex ibland, det är jag inte för gammal för än.
Yvonne vill med sin berättelse visa att så här kan livet också se ut. Och tänker att andra i liknande situationer kanske känner sig mindre ensamma när de läser hennes historia.
Text: Maria Coull