Ödet förde samman Annica och Peter: ”Det var overkligt”
Annica och maken Peter har dragits till varandra som två magneter genom större delen av livet och tillfälligheterna som fört dem ihop känns nästan overkliga.
En del av historien började 1990 när 23-åriga Annica flyttade in i en lägenhet i Göteborg ihop med sin dåvarande man. Mittemot på andra sidan gatan bodde Peter med sin fru och de hade fri insyn in i varandras vardagsrum. Redan då lade hon märke till den snygga hantverkaren och han den aktiva tjejen.
Men ännu tydligare blev attraktionen när Annica flyttade vidare och hon plötsligt såg Peter igen eftersom han flyttat till samma område.
– Han var lång, smal med långt hår och röda arbetsbyxor. Jag kommer ihåg att han hade en van som han brukade parkera utanför, berättar Annica.
Hon hade två barn vid det här laget; Oscar och Olivia och Peter hade en son; Oliver.
– Vi gillade uppenbarligen båda två bokstaven O.
Tiden gick och Annica skilde sig. Hon flyttade från Göteborg och bosatte sig i lilla Floda nära Lerum år 2000. Hon trivdes bra och lärde känna trevliga människor när det ett halvår senare flyttade in en ny man på gatan. Nyskilda Peter blev grannen bara ett hus bort.
– Det var overkligt, skrattar Annica.
Blev grannar – på nytt!
– Vi hade haft städdag och jag fick veta att en singelkille var på väg att flytta in, men först var jag inte säker på var jag sett honom tidigare.
Snart började sönerna spela fotboll ihop, men trots närheten både hemma och på fotbollsklubben så hade de aldrig pratat med varandra, utan mer bara spanat på håll.
Det känns som vi har levt nära, men parallellt med varandra hela livet
– Visst hade jag lagt märke till Annica, men jag är nog lite blyg och skulle aldrig gå fram bara så där, medger Peter.
Men med sönernas intensiva fotbollsintresse följde matcher och olika engagemang för föräldrarna. Det ledde till att både Annica och Peter anlitades till att stå i kiosken några timmar vid fotbollsplan när det var föreningsdag och klubbmästerskap en lördag våren 2001.
– Det var en annan förälder där också och han kände sig nog som tredje hjulet stackarn, för vi pratade bara med varandra, jag och Peter, skrattar Annica.
Hon började kommentera att hon kände igen Peter, men inte kunde placera honom. Till slut hade de rett ut vilka likartade adresser och boenden de haft gemensamt genom åren. Senare skulle det även visa sig att de setts ännu tidigare när Annica jobbade på en födelsedagsfest när hon bara var 16 år och Peter 19.
Dessutom hade hennes mamma jobbat på Peters morbrors rörföretag.
– Det har funnits mängder med tidpunkter där vi kunde träffats ännu mer. Det känns som vi har levt nära, men parallellt med varandra hela livet.
Började relationen trevande
Efter den första riktiga träffen i kiosken började de sedan umgås som vänner. Båda ville egentligen mer, men ingen hade riktigt modet att ta det steget. Istället fortsatte de sina liv med barn, jobb och träning.
Samtidigt upplevde de båda att efter pratstunden under föreningsdagen var det som de var gamla vänner och inte främlingar.
Bland annat visade de sig ha träningsintresset gemensamt och de började springa ihop på kvällarna ibland.
– Jag skickade också över min son Oscar och frågade om Peter och Oliver vill komma hem till oss och äta och se en film. Det kändes oskyldigt.
Det var till slut yngsta dottern Olivia som fällde de förlösande orden.
Barn är bra på att bryta isen och utan dem kanske vi aldrig kommit så här lång
– Min mamma är kär i dig, sa hon till Peter och jag ville sjunka genom jorden, berättar Annica.
– Fast barn är bra på att bryta isen och utan dem kanske vi aldrig kommit så här långt.
Hon följde upp med att skicka en artig midsommarhälsning, men skickade av misstag en fladdermus- emoji, vilket skapade en del undran hos Peter.
Mer än bara vänner
Sedan skulle det dröja till den 27 juli innan Annica till slut insåg att det inte var någon idé att vänta på Peter – skulle det bli något mer än bara vänskap var det hon som var tvungen att säga något.
– Jag ringde upp och sa som det var. Jag tycker om dig mer än som en kompis, ler Annica.
Peter nickar.
– Det var kanske tur för jag var som sagt blygare och hade svårt för att ta det steget.
Samtidigt hade han känt exakt samma sak och det var början på deras romantiska relation. De började trevande och försökte hålla allt lite småhemligt.
– När jag allt oftare sov över hos Annica ville vi flytta över min säng till hennes hus. Mest eftersom den var större och bättre. Men vi ville inte riktigt erkänna för varken oss själva eller omgivningen att vi verkligen stegvis höll på att flytta ihop, så vi bestämde oss för att bära över den mitt i natten, berättar Peter.
Det verkade vara en bra idé. Vem skulle se dem då, där i mörkret. Men det var hyfsat varmt och områdets värsta skvallertanter satt ute på en altan och drack vin när Peter och Annica kom gående med en säng på vägen.
– Sedan var det ingen som inte visste var jag sov, säger Peter.
Att flytta ihop var en utmaning
I november samma år förlovade de sig under ett Halloweenfirande i Grythyttan och sedan dess är de både ett par och sammanboende i ett nytt hus.
– Vi sålde våra radhus och hittade det här, säger Annica och berättar att deras gemensamma intresse har varit att bygga till, ändra, designa och utveckla.
– Det är först nu vi känner oss färdiga. Det är lite tråkigt, kanske vi behöver hitta något nytt, konstaterar Peter.
– Det kliar i fingrarna annars.
Att flytta ihop med små barn var en utmaning som de tycker fungerade riktigt bra, åtminstone mestadels.
– Olivia har nästan blivit som vårt gemensamma barn eftersom hon bara var 4 år när vi satte upp vårt egna hem.
Annica kom snabbt in i Peters kompisgäng och de upptäckte ganska snart att de hade precis de där likheterna som behövdes för att det skulle fungera att leva ihop, men också en del olikheter för att balansera.
– Peter är världens snällaste människa. Jag har aldrig hört honom säga ett ont ord om någon. Han är coolare än vad jag är och det behöver jag, säger Annica, som erkänner att hon är hetsigare, även om hon lugnat ner sig betydligt på senare år.
– Kanske lite, men det är aldrig en död minut med Annica, intygar Peter.
Huset fyllt av hjärtan
Resor, idrott och barnen har tagit upp deras tid de senaste åren, förutom hemmafixandet. Men nu när det är utflyttningstider har de funderat på att också skaffa en golden retriever.
– Jag har velat det länge, säger Annica.
Peter skakar på huvudet.
– Ja, det är väl 511 golden-bilder skickade till min mobil varje dag, ler han.
De skrattar mycket tillsammans och Peter är något av en romantiker.
– Jag kommer ihåg en Alla hjärtans dag då jag kom hem och han fyllt halva huset med små hjärtan. Han kommer också ofta med blommor och överraskningar.
Båda två ser till att ringa till den andra varje dag när de inte är på samma ställe och de rekommenderar alla att prata ut direkt om det blir problem.
– Vi går faktiskt aldrig till sängs arga.
Efter många år känner de varandra utan och innan. Men de har haft dippar.
– Det värsta var 2009 när vi liksom glömt bort att vara vi och allt handlade om att hämta och köra barnen samtidigt som min mamma blev svårt sjuk, berättar Annica.
Räddningen blev helt oväntat att de flyttade in till Göteborg och började renovera en lägenhet ihop. Att jobba tillsammans gjorde dem tajtare.
– Men efteråt trivdes vi inte och vi flyttade tillbaks hit till Floda. Ibland måste man testa för att veta säkert.
Idag ser Annica och Peter fram mot många fler äventyr, fler hem att fixa och kanske, kanske en liten gyllene valp. Det vill säga om ödet vill.
Vem är Annica och Peter?
Namn: Annica och Peter Alfredsson.
Ålder: 49 och 52 år.
Bor: Floda.
Familj: Vuxna barnen Oliver, Oscar och Olivia. Förlovade sig 2001. Gifte sig 2004.