Nells son var hemmasittare: ”Varje morgon var en kamp”
Mamma, jag vill inte leva längre – nioårige Orions ord träffade Nell som ett knytnävsslag.
Hennes lille pojke, som tidigare var en glad och framåt kille, trivdes inte i skolan. Hur illa det skulle bli hade Nell Nordström, 50, ingen aning om den där dagen när hon och Orion cyklade hem efter dagens slut. Några år senare kom Orion att bli en så kallad hemmasittare, ett barn som vägrade att gå till skolan.
Nell och Orion, som idag är 15 år, är ett tajt team. Nell har levt ensam med sin son under hela hans liv. Graviditeten upptäcktes i samband med att hon separerade från sonens pappa.
– Orion var världens gulligaste bebis och så småningom ett idealiskt dagisbarn. Han var alltid glad och trivdes i förskolan. Min mamma, som flyttat från Skåne till Piteå för att vara nära oss, hjälpte ofta till med hämtning och lämning när jag var på mitt jobb som logoped. Ja, vi hade välfungerande vardagsrutiner, säger Nell och berättar att Orion såg fram emot att börja i skolan.
Men efter två veckor i skolan sa han att han ville tillbaka till förskolan, samtidigt som han uttryckte en oro för att inte han kunde läsa, som många av de andra barnen.
Han ville så förtvivlat gärna vara lika duktig som de andra, så vi köpte böcker och övade hemma
– Orion, som knäckte läskoden redan i treårsåldern, hade plötsligt glömt hur man gjorde men han ville så förtvivlat gärna vara lika duktig som de andra, så vi köpte böcker och övade hemma.
Sonen hade ångest
Orions skolresultat i lågstadiet varierade mycket. Ena dagen kunde han skriva en fantastisk berättelse. Nästa dag fick han knappt ihop en mening. Läraren trodde att han maskade och Nell berättar om flertalet skolmöten för att få Orion att göra sitt bästa.
Men Orion började protestera allt mer och hade ofta ont i magen. Många gånger stannade han hemma från skolan, eller så fick Nell hämta hem sonen, för att han mådde så illa. Och så började han prata om att han ville dö! Nell kontaktade barnpsykiatrin och gick ständigt omkring med en klump i magen.
– Hur mycket ångest bar min son på? Hur dåligt mådde han egentligen? Parallellt med samtalen hos BUP och alla möten i skolan så försökte jag vara med i skolan så mycket som möjligt, samtidigt som jag själv utreddes för utbrändhet, som senare visade sig vara kroniskt trötthetssyndrom, berättar Nell.
Diagnostiserades med dyslexi och epilepsi
Det blev allt svårare att få iväg Orion till skolan. Varje morgon blev en outhärdlig kamp, där Nell formligen tvångsklädde sin son. Många gånger slutade det med att Orion fick stanna hemma.
– Jag kämpade med motstridiga känslor. Gjorde jag rätt eller fel när jag lät honom vara hemma? Var jag för snäll? Var jag för hård när jag slet på honom kläderna innan jag ändå gav upp? Jag oroade mig över att det var min sjukdom som gjorde att han trodde att man bara kunde låta bli att göra saker som man inte har lust med …
Samtidigt säger Nell att hon inte vet hur tiden skulle räckt till om hon inte varit sjukskriven.
– Det har varit så otroligt tufft. Först trodde jag att jag var den enda föräldern i världen som inte kunde få sitt barn till skolan. Sedan hittade jag en Facebookgrupp, där jag fick se att vi är många föräldrar som kämpar med skolvägrande barn. Det betydde mycket för mig, liksom min egen psykologkontakt och stödet från mamma.
För Orion blev det en stor lättnad att få en diagnos som förklarade allt
I takt med att Orions skolsituation utreddes fick han flera diagnoser. Det visade sig bland annat att han har dyslexi och lider av epilepsi. Han drabbades av upp emot 20 små anfall med frånvaroattacker varje dag. Han upplevde det själv som att han ”somnade” och lärarna hade uppfattat det som att han inte lyssnade.
– För Orion blev det en stor lättnad att få en diagnos som förklarade allt. Han brukade ofta dunka sitt huvud i väggen och säga ”dumma hjärna, dumma hjärna”.
Nell berättar om flera hjärtslitande situationer där hennes älskade son på olika sätt förklarat att han var sämre än andra. Som när familjen åt nötter och han jämförde de olika nötterna med barnen i klassen
– Orion visade mig en skrumpen nöt och sa att det var han – som var seg, torr och smakade illa.
Medicin och stöd
Problemen med Orions olust att gå till skolan eskalerade, och trots att en resurslärare till och med hämtade honom till skolan om morgnarna slutade det med att han i femte klass blev hemmasittare på heltid.
– Han hade en viss hemundervisning i femman och i sexan hade han lektioner ett par gånger i veckan på biblioteket. Det var då han äntligen började se att han inte var dum i huvudet.
Orion fick mediciner och bättre stöd utifrån sina diagnoser. Han började själv inse att det inte var något fel på hans intelligens och i sjuan fick han börja i en mindre klass med mer resurser. Nu missade han sällan en skoldag och i åttan började allt falla på plats. Orion deltog i skolarbetet, fick sina första betyg och började se fram emot gymnasiet.
Nu är Orion en glad kille som vet vad han kan
– I nian har han gått på alla ämnen och hade ett komplett betyg i julas med D i tre av ämnena som han bara haft i en termin. Det var ett enormt framsteg, och jag är väldigt imponerad av honom. Nu är Orion en glad kille som vet vad han kan, istället för den ledsna pojken som slog huvudet i väggen för att hans hjärna var så dum, säger Nell som också är så glad att hon strålar när hon berättar om sonens framsteg.
Ta emot hjälp
Nells viktigaste råd till andra föräldrar med hemmasittare är att utrusta sig med tålamod och tillförsikt. Allt tar tid – utredningar, åtgärder, utvärdering av åtgärder.
– Helst vill man att saker ska hända på en gång, eftersom man oroar sig för barnets framtid och hur det ska kunna komma ikapp. Försök att fokusera på här och nu så mycket det går även om det är svårt. Den viktigaste uppgift en förälder har är att skydda sitt barn från saker som är skadliga för det. Ibland är skolan en sådan sak. Barnet kan behöva få vara hemma medan de vuxna, skolan, föräldrarna och elevhälsan hittar lösningar.
Nell säger också att det är viktigt att acceptera all hjälp som erbjuds.
– Även om det känns jobbigt att någon kommer hem till en för att se hur morgnarna fungerar så kan den personen kanske komma på något man själv inte tänkt på. Från personer i min omgivning fick jag tyvärr höra skräckhistorier om barn som omhändertagits när föräldrarna inte fått dem att gå till skolan. Det var en oro som gnagde i mig.
Samtidigt fick Nell stort stöd från många när hon öppet berättade om skolproblemen.
Allra gladast är jag för att Orion inte förlorade förtroendet för mig under alla åren
– Vänner och bekanta berättade att det hade liknande erfarenheter – antingen med egna barn eller från sin egen barndom. Jag fick mycket stöd från vänner, kommun, skola och vården. Jag är också evigt tacksam för att Orion kom hem varje gång han stack från skolan och inte drog på stan istället. Allra gladast är jag för att Orion inte förlorade förtroendet för mig under alla åren, säger Nell och berättar att Orion i efterhand sagt att han var glad att Nell inte var en sådan förälder som pressade honom hela tiden.
– Jag tyckte själv att jag hade pressat honom otroligt mycket för att få honom till skolan. Som vanligt var Orion klok och konstaterade att jag nog mest hade pressat mig själv. Det som varit jobbigast för honom var att han kände att han inte dög. Nu vet han att det var skolan som inte funkade för honom och ser fram emot att börja gymnasiet. Visst kan det bli en ny utmaning, men nu har Orion lärt sig att hantera situationer som blir jobbiga. Och framför allt så vet han att han är en smart kille, som fixar det mesta!
Berättat för Birgitta Lindvall Wiik
Hemmasittare i Sverige – statistik och fakta
Enligt statistik från SCB, som tv-programmet Kalla fakta tog fram, är i snitt ett barn per grundskola – totalt 5 500 barn, från lågstadiet upp till gymnasieklasser – så kallade hemmasittare. En fjärdedel av hemmasittarna går i låg- eller mellanstadieskola.
När ett barn inte går i skolan görs en anmälan till socialtjänsten. Sedan kopplas även BUP och habiliteringen in.