När en syster dör – Kathrine och Emilie berättar
Kathrines lillasyster, tioåriga Mette, lekte i trädgården med en kompis när Kathrine vinkade och sa hejdå. Det var lördagen den 10 september 2016 sent på eftermiddagen och Kathrine skulle till idrottshallen och titta på handboll. Mette som alltid var på ett strålande humör hoppade och dansade med ett leende på läpparna.
Inget tydde då på att det kommande dygnet skulle bli det värsta i den då 13-åriga Kathrines liv. Tolv timmar senare var Mette död efter att ha drabbats av hjärnblödning. Sedan har inget varit sig likt i Kathrines liv.
Kathrine: Plötsligt var jag enda barnet
Fyra dagar efter Kathrine tagit farväl av sin döende syster som låg i respirator kördes Mette i en kista till kyrkan där hon skulle begravas. Kathrine hade skrivit ett brev som hon la i kistan.
”Tack för att du är min syster. Du kommer att vara hos mig för evigt.”, skrev Kathrine som bad att få vara ensam med sin syster i kapellet. I den känsloladdade stunden lovade hon sig själv och sin syster att döden inte skulle få skilja dem åt.
Du kommer att vara hos mig för evigt
– Innan hade jag Mette, men plötsligt var jag enda barnet. Hon var inte bara min syster, hon var också min bästa vän. Jag är tre år äldre och kände ett ansvar för henne. Jag är säker på att hon såg upp till mig, säger Kathrine hemma hos föräldrarna Marianne och Jesper Tækker i Sønderborg i Danmark.
Försökte fly från sorgen
Hon minns tydligt eftermiddagen när hon kom hem från idrottshallen. Plötsligt skrek Mette högt. Hon hade fruktansvärt ont och föll ihop inför sina föräldrar.
– Jag minns att mamma sa att jag inte skulle vara orolig för Mette. Ambulanspersonalen sa att det nog var ett epileptiskt anfall, men det var något helt annat.
01.30 på natten fick familjen veta att situationen var mycket allvarlig – Mette skulle inte överleva. Hon låg i respirator och klockan sex på morgonen den 11 september slutade den lilla flickans liv – alldeles för tidigt.
– Jag var i chock och kunde inte förstå det. Jag älskar min mamma och pappa men jag kunde inte vara tillsammans med dem då. Jag ville vara ensam och måste bara ut, bort. Så jag gick och tittade på en fotbollsmatch i Sønderborg. I dag kan det verka helt vansinnigt, men jag var tvungen att få det utrymmet.
Hon minns det som att hon försökte fly från att hennes älskade lillasyster var död. Det var allt för hemskt och overkligt för att hon skulle förstå det.
Nyss hade hennes syster lekt i trädgården, nu skulle hon begravas.
– Ett halvår efter Mettes död konfirmerades jag. Det högg till i hjärtat när jag såg de andras syskon där. Jag har både bra och dåliga dagar och det var en av de dagar då jag saknade henne mest, säger Kathrine.
Emilie: Jag kände min systers sista hjärtslag
När Emilies tvillingsyster Josefine kom hem för att dö var hon så svag att hon inte kunde prata. Emilie satt vid hennes sida och läste ett brev, som varit fruktansvärt svårt att skriva.
Ett av de sista minnena Emilie har av sin tvillingsyster Josefine har etsat sig fast i 16-åringens minne. Medan cancersjuka Josefine låg på sjukhus skrev Emilie en fem sidor lång kärleksförklaring till sin döende syster.
I brevet berättade Emilie om den vackra trädgården vid det stora, fina slottet där Josefine skulle bo efter döden. Självklart skrev Emilie också hur mycket hon älskade sin syster och hur mycket hon betydde.
Den sista tiden i livet tillbringade Josefine hemma hos familjen i Sønderjylland. Hon var sängliggande, mycket svag och kunde inte prata.
– Jag satt vid hennes sida, höll henne i handen, smekte henne över kinden och läste mitt brev högt för henne. Hon kramade min hand och jag kunde se att hon grät. När jag hade läst brevet ville hon upp från sängen en sista gång och det klarade hon på ren viljestyrka, berättar Emilie.
– Jag är stolt över att min syster kämpade så hårt för livet som hon höll så mycket av. Men cancern var övermäktig, den var för aggressiv. Till slut gav hon upp och fick frid.
– Brevet fick Josefine med sig i kistan. Jag är glad att jag skrev det. Josefine var en fantastisk tjej och den bästa syster jag kunde haft. Hon kommer alltid att vara med mig var jag än är och vad jag än gör.
Emilie Muusmann Rindom från Bov på Sønderjylland upplevde värsta tänkbara smärta när hennes tvillingsyster dog den 13 november 2017, bara 15 år gammal.
Drabbades av aggressiv cancer
I augusti fick Josefine våldsamma smärtor i magen. Röntgen visade att hon hade en tumör på ena äggstocken. När den opererats bort berättade läkarna för Emilie och hennes föräldrar Alice och Bjarne Rindom att det rörde sig om en mycket aggressiv cancer. En kraftfull cellgiftsbehandling följde. ”Jag ska klara det här” sa Josefine till sin syster.
– Josefine var min bästa vän och vi var alltid tillsammans. Tvillingar har ett speciellt band. Vi planerade att resa tillsammans med en kompis och vi skulle uppleva så mycket. Men Josefine tog en annan väg än den vi drömt om.
Medan tvillingsystern var sjuk gick Emilie i skolan två eller tre dagar i veckan och var resten av tiden hos henne på sjukhuset.
– Josefine var äldst av oss och var alltid den som tog hand om mig. Plötsligt var det jag som skulle ta hand om henne. Men när jag var ledsen på sjukhuset var det hon som tröstade mig och sa att allt skulle gå bra.
Jag har aldrig känt mig så ensam
Tillsammans med sina föräldrar sov Emilie den sista natten hos Josefine hemma i vardagsrummet. Klockan 05.30 den 13 november la Emilie sin hand på tvillingsysterns bröst och markerade det sista slaget som Josefines hjärta slog i livet.
– Jag har aldrig känt mig så ensam som då trots att mamma och pappa var i rummet. Jag var i chock och varken kunde eller ville förstå det. Jag är fortfarande i chock, säger Emilie med tårar i ögonen.
– Josefines sjukdomstid var mycket svår, men jag är glad för att vi var tillsammans så mycket hennes sista tid. Jag är glad för att jag höll tal på hennes begravning. Jag blev tillfrågad, men visste inte om jag vågade eller kunde. Men jag gjorde det för Josefines skull. Vid hennes kista berättade jag om hur mycket hon älskade livet och hur tappert hon hade kämpat.
Vi delar en tragedi – och förstår varandra
De saknar sina systrar varje dag.
Kathrine och Emilie förstår varandra bättre än de flesta andra tonåringar. De har båda upplevt den stora sorgen att mista en älskad syster.
De träffades i en sorgegrupp och fann varandra snabbt. De var på samma våglängd och bestämde sig för att stötta varandra i den dagliga kampen mot sorg och saknad.
Men inte nog med det, tjejerna hjälper också andra som har drabbats av liknande tragedier. Det gör de bland annat genom att driva en blogg där de ger råd och vägledning.
– Det finns flera orsaker till att vi beslutade oss för att dela vår sorg med andra och skriva om den. Det är både bra terapi för oss att skriva om alla svåra saker som kommer i samband med att man blir så hårt drabbade som vi blev. Men vi gör det också för att hjälpa andra som kan ha nytta av våra erfarenheter, berättar Kathrine och Emilie.
De är glada och pratsamma, men döljer samtidigt inte att livet ofta känns tufft och att de varje dag saknar sin respektive syster. Med respekt för systrarna har de bestämt sig för att göra det bästa av livet och verka i deras anda.
Orättvist och meningslöst
Kathrine hade varit med i sorgegruppen i ett år när Emilie en månad efter sin systers död gick med. De upptäckte snabbt att de hade mycket gemensamt, de var båda enda barnet sedan deras systrar dött.
– Efter Josefines död kände jag mig så ensam och helt tom inuti. Jag var i chock och förstod inte varför jag skulle drabbas av något så orättvist och meningslöst. Jag kände mig handlingsförlamad och det hjälpte otroligt mycket att prata med Kathrine. Jag behövde inte förklara hur allt kändes för hon hade ju varit igenom samma sak, säger Emilie.
Kathrine kunde berätta för henne att sorgen ändrar karaktär med tiden men att den aldrig försvinner. Livet har två spår, ett där sorgen dominerar och ett där livet känns bra och sorgen går att hantera.
Fråga om allt
Sorgegruppen har hjälpt dem att lära sig leva med sorgen och saknaden. Där fick de också ett forum där de kunde dela sina upplevelser med andra drabbade och de fick åter fotfäste i livet.
– Vi har båda föräldrar som vi älskar högt och som har stöttat oss till hundra procent. Men deras sorg ser annorlunda ut den man upplever som syster. Det är lika svårt att mista ett barn som att mista en syster. Men våra föräldrar har varandra medan Emilie och jag är ensamma i sorgen. Därför känns det bra att vi kan prata om de känslor vi har, men som våra föräldrar inte delar, säger Kathrine.
Båda tjejerna upplever att deras jämnåriga har haft beröringsskräck och inte velat tala med dem om deras sorg och det tragiska de upplevt.
– Det finns ingen anledning att dra sig undan. Man kan fråga oss om allt. Det kan ändå inte bli värre för oss än det redan är, säger Kathrine och Emilie.
Prata om sorgen
Att delta i en sorgegrupp och prata med andra med liknande erfarenheter kan vara ett bra sätt att bearbeta sorg och saknad.
Svenska kyrkan har sorgegrupper för barn, ungdomar och vuxna som leds av präst och/eller diakon. Alla är välkomna oavsett livsåskådning. Det finns också möjlighet till enskilda samtal. Kontakta din församling för mer information.
Vimil, Vi som mist någon mitt i livet, är ett religiöst och politiskt obundet nätverk för alla som mist någon närstående. Medlemmarna stöttar varandra på nätet och genom träffar och aktiviteter.
Av Carsten Holst
Foto: Jørgen Ploug och privata
Översättning och bearbetning: Anette Bülow