My: Min syster gav mig ett friskt liv och ett barn
Resultatet av äggdonationen, treåriga Ayse, far omkring som en virvelvind. My Zettergren bor norr om Kalmar tillsammans med sin man Zaza Aygun. Att sitta still i mammas knä finns inte på kartan. Allt är ju så roligt i den åldern, det finns så mycket att upptäcka.
Att hon på många sätt är ett litet mirakel är hon ännu omedveten om.
Men för mamma My och moster Bea är hon ett underverk.
– Jag har alltid längtat efter att få bli mamma, säger My som lyckas med konststycket att krama om sin dotter innan den lilla blixtsnabbt slingrar sig ur hennes famn.
Försökte bli gravid – fick hjärtinfarkt
I den bästa av världar får Ayse så småningom ett syskon. Men just nu klarar Mys kropp inte av en graviditet till.
– Jag försökte bli gravid förra året men då fick jag en hjärtinfarkt, säger My.
Om infarkten berodde på att hjärtat tagit skada av den cancerbehandling hon genomgick som barn kan läkarna inte svara på, men My tar det säkra före det osäkra och avvaktar och hoppas att kroppen ska återhämta sig så att hon och Zaza kan bli föräldrar igen.
Lever i nuet
Även om My haft många motgångar i livet väljer hon att se med tillförsikt på framtiden.
– Jag lever i nuet och gläder mig åt små saker. Får jag bara fortsätta vara frisk så är jag nöjd, säger hon.
Hon var bara tolv år gammal när föräldrarna märkte att något inte stod rätt till med dottern som plötsligt fick väldigt ont i sina knän vilket man först trodde var växtvärk. Hon fick diagnosen Schlatters sjukdom som ofta drabbar barn och ungdomar och vanligtvis sätter sig just i knäna.
– Till slut kunde jag inte gå för det gjorde så ont.
Drabbades av cancer som barn
Men inte ens i sina värsta mardrömmar anade föräldrarna att My drabbats av cancer. Hon skickades till barnonkologen i Kalmar där man konstaterade leukemi.
Den första behandlingsperioden varade i två och ett halvt år.
Trots sin svåra sjukdom och att hon missade mycket av skolan anser My att hon klarade av att hantera sin sjukdom på ett bra sätt.
– Det var inte roligt men jag tycker ändå att jag hade ett rätt så normalt liv. Jag fann mycket styrka i musiken, säger hon.
Fick ett återfall
Två och ett halvt år efter att cancern tagit hennes kropp i besittning konstaterade läkarna att sjukdomen var besegrad. Glädjen hos mamma, pappa, lillasyster Bea och storasyster Sofia visste inga gränser.
My hade precis fyllt 15 år och nu skulle all förlorad tonårstid tas igen med råge.
Men lyckan blev kortvarig. Två månader efter att läkarna konstaterat att cancern var borta fick hon ett återfall. Och nu fanns ingen cytostatika att ta till längre.
Beas benmärg matchade
Den enda räddningen var en benmärgstransplantation. Hela familjen testades men det var bara lillasyster Beas benmärg som matchade.
Även om Bea levt med sin cancersjuka syster under flera år förstod hon inte riktigt allvaret.
– Jag visste såklart att My var sjuk men jag fattade inte hur svårt sjuk hon var. Men jag märkte såklart hur ledsna mamma och pappa var, säger Bea som minns allas oerhörda glädje när läkarna konstaterade att hennes benmärg passade.
– Att jag kunde hjälpa till på något sätt kändes bra. Då skulle alla bli glada igen, säger Bea som elva år gammal tappades på sin benmärg som direkt transplanterades in i My.
Transplantationen gick bra. Efteråt fick My ligga helt isolerad i 19 dagar i väntan på att de vita blodkropparna skulle nå upp till en acceptabel nivå och hon skulle slippa den förhatliga isoleringen.
När väl immunförsvaret återhämtat sig kunde My återgå till skolan.
– Jag minns att jag började efter påsklovet i nian. Då hade jag nästan missat hela läsåret. Det kändes skönt att äntligen kunna återgå till ett normalt liv igen, säger My som sedan 2005 varit fri från sin cancer. Tack vare sin syster Beatrice.
Steril efter cytostatikabehandlingarna
Att bli friskförklarad från en aggressiv cancersjukdom är ett mirakel i sig. Men att My skulle få uppleva lyckan att bli mamma var långt ifrån en självklarhet. Att hon sitter här med lilla Ayse i knät är inget annat än ett under eftersom hon ansågs steril efter alla cytostatikabehandlingar.
– Sjukdomen och behandlingen har slagit ut min egen äggproduktion och jag tvingas ta hormonstimulerande för att förhindra att hamna i klimakteriet, säger My.
Enda sättet att bli mamma var genom äggdonation.
På nytt vände hon sig till lillasyster Bea som inte tvekade en sekund att även donera sina ägg till My.
– Det var en liten insats för mig men som betydde så ofantligt mycket för My. Det var självklart för mig att ställa upp på det, säger Bea.
Donerade ägg till systern
Så fort hon fyllt 20 och därmed fick donera, plockades det första ägget ut.
Första försöket misslyckades men andra gången fäste det och i juni 2015 föddes det lilla underverket Ayse, en månad för tidigt på Kalmar lasarett. Hett efterlängtad och älskad, inte bara av sin mamma och pappa utan såklart även av mormor, morfar och de båda mostrarna Sofia och Bea.
Känns det som att du har en del i Ayse?
– Nej, inte på annat sätt än att jag är hennes moster och som sådan har jag en nära relation och följer med stort intresse hennes, men även mitt andra systerbarns, uppväxt. Äggen som jag donerade är en mix av mamma och pappa och kunde lika gärna hamnat hos My, förklarar Bea, som i dag hunnit fylla 24.
Även om de inte ses så ofta – My bor i Kalmar och Bea i Örebro – så hörs de dagligen på telefon.
– Vi har en alldeles speciell relation, säger de och ser på varandra.
Det är inte svårt att förstå deras nära relation. Bea har både räddat livet på sin storasyster och sett till att hon kunnat ge liv själv. Självklart stärker det banden.
– Jag har alltid haft en stark längtan efter att bli mamma och tack vare Bea har drömmen förverkligats. Jag vet inte vad jag skulle tagit mig till annars, säger My som ofantligt gärna vill ha ett barn till.
Möjlighet till fler barn
Och om bara kroppen läker sig så finns möjligheten. Tre nedfrysta ägg ligger och väntar på att sättas in.
– Som det ser ut i dag är en graviditet inte aktuell. Det skulle bli en alltför stor påfrestning för hjärtat, men kanske så småningom …, jag hoppas det, säger 28-åringen som vill ge Ayse ett syskon.
Men hälsan är viktigast.
Att livet färgar våra drömmar märks tydligt när man pratar med de båda systrarna. Medan Bea, som studerar juridik, vill ut och upptäcka världen och helst få arbeta med mänskliga rättigheter som diplomat är My glad över nuet, att hon får vara frisk och få leva ett bra liv tillsammans med sin lilla familj.
Donation viktigt
– Jag har inga större framtidsplaner mer än förhoppningsvis att få ett barn till, säger hon och skrattar.
– Samtidigt som vi är oerhört tajta är vi också varandras motsatser men vi berikar varandra, säger Bea utan vars hjälp hennes storasyster My troligtvis inte överlevt cancern och inte heller kunnat bli mamma.
– Det är tack vare Bea jag lever och kunnat skaffa den här lilla tjejen, säger hon och nickar mot Ayse som leker på golvet.
På Zazas pizzeria står sedan flera år tillbaka en grön liten spargris där kunderna kan ge en donation till förmån för Barncancerfonden.
– Det är en fruktansvärd sjukdom och att drabbas av cancer som liten är än hemskare. Tyvärr har jag egen erfarenhet, säger My.
Vill uppmana till organdonation
Ett av skälen till att My och Bea ställer upp och berättar om Mys cancer och vägen tillbaka är att de vill få människor att förstå vikten av att donera.
– Det gör så stor skillnad. Alla borde anmäla sig till donationsregistret. Det räddar liv, säger livräddaren Bea bestämt.
Systrarna är tydliga exempel på att donation både räddar och ger liv.
Av Katarina Arnstad Elmblad
Foto: Sofia Eckerblad, privata