Både Peter och Emil började spela fotboll när de var sex år. Jag och min man Anders blev snabbt engagerade i klubben. Anders ställde upp som hjälptränare och jag bakade till många av fikaförsäljningarna som vi hade på alla hemmamatcherna.

Man drog in pengar till klubben på olika sätt, ett var att ha ett stånd på julmarknaden. Det som skulle säljas var hembakat och julgodis, men så fick jag en idé …

Det var i slutet av oktober och jag var hemma hos mormor. Hon var lite nedstämd.

Ytterligare en av hennes väninnor hade flyttat till äldreboendet på andra sidan stan. Mormor såg allt mindre av många av sina gamla vänner.

Morfar hade dött fem år tidigare och jag förstod att hon kände sig ensam.

– Men varför åker du inte dit lite oftare och hälsar på? föreslog jag.

Nej, det tyckte hon kändes som ”ett helt företag” och tänk om hon störde?

Jag var rädd att mormor skulle bli allt mer enstörig om det fortsatte så här, så jag erbjöd mig att köra henne.

– Jag hämtar dig imorgon, sa jag. Och så köper jag med en munkkrans på vägen.

Mormor var först inte helt säker, men efter en stund kunde jag se att tanken på detta piggade upp henne.

Eld och lågor

Dagen därpå körde vi dit. Jag uträttade ärenden och hämtade henne två timmar senare. På vägen hem berättade hon att det varit så trevligt och att alla varit så glada för att hon kommit, men jag förstod också att tillvaron för mormors väninnor på boendet präglades av sysslolöshet.

Jag tänkte på det där och så fick jag en idé. Jag ringde mormor redan samma kväll.

– Mormor, tror du att du och dina väninnor skulle vilja hjälpa till med handarbeten till fotbollsklubbens julmarknad?

Mormor blev eld och lågor. Redan dagen därpå körde vi tillbaka till äldreboendet. Jag följde med in och berättade om julmarknaden och det var fantastiskt att se engagemanget det väckte.

Under den månad som återstod blev det full fart på ”fotbollstanterna” som de kallade sig. De träffades nästan dagligen. Det här gav dem något att sysselsätta sig med, något som var meningsfullt. Och det var guld värt för dem.

En bra sak som följde på detta, var att mormor började bli mer utåtriktad och handlingskraftig. Plötsligt var det inte alls jobbigt att ta bussen på egen hand.

Under den där månadens lopp var det som om hon hade blivit tio år yngre.

Och jag såg samma förändring hos de andra kvinnorna.

Ryktet om fotbollstanterna spred sig och efter någon vecka var nästan alla mormors bekanta involverade. Vissa av dem körde fortfarande bil, så de brukade samåka till äldreboendet. Några dagar innan julmarknaden körde jag dit för att hämta deras handarbeten.

Allt sålde slut

Det blev en dag jag aldrig glömmer. Alla var där. Vi drack kaffe och de visade vad de gjort. Det var otroligt hur mycket de hunnit med. Stickade vantar och sockor, virkade grytlappar och broderade juldukar. Jag blev uppriktigt rörd och öste ur mig beröm. De strålade och det var underbart att se hur stolta de var över detta. Jag har sällan sett något så enkelt ge så mycket, till så många.

Vi hade tur det året. Det blev snö i tid till julmarknaden vilket gjorde allt så mycket mysigare. Man hade ordnat så att alla fotbollstanter kunde ta sig till marknaden om de ville och många av dem dök upp. Jag hjälpte till i ståndet, och kan intyga att det vi hade att sälja var populärt.

Vi sålde slut på allt. Tanterna var väldigt nöjda med detta … och det var vi också! Marknaden gav bättre klirr i kassan än vi från början hade räknat med – betydligt bättre än tidigare år.

Tanterna bestämde sig för att de ville göra det här till ett bestående engagemang och de fortsatte att träffas varje vecka.

Många fortfarande aktiva

Det har gått några år nu och några av tanterna har fallit ifrån. De andra är dock aktiva och fler har tillkommit. Mormor bor ju fortfarande hemma, men skulle hon en dag tvingas flytta tror jag inte längre att det kommer att bli några problem.

Nu känner hon sig hemma på äldreboendet, med både boende och personal.

Det här har utvecklats till ett ömsesidigt engagemang.

Vi i klubben ser till att de äldre får komma på några fotbollsmatcher varje sommar, och en skolklass lussar och bjuder på adventsfika varje år.

Vår hemstad känns lite varmare på grund av allt det här. Det är så jag vill att samhället ska fungera; invånare som ställer upp och hjälper varandra.

Nu är det snart dags för julmarknad igen och fotbollstanterna är i full färd med årets bidrag. Jag vet att det kommer att bli succé – som alltid!

/ Lotta

Läs också:

Filt av 31 000 mormorsrutor slår Sverigerekord: ”Väldigt rörd”