Morfar började våldta Jeanette när hon var 3 månader

Jeanettes mardröm fortsatte i många år, men kunde stoppats om läkarna inte skickat hem henne till förövaren igen. I ett omskakande reportage berättar Jeanette om sitt barndoms trauma, men också om skadorna som finns kvar och kampen för upprättelse och hjälp.

Läkarna misstänkte incest

De brutala övergreppen gjorde Jeanette förlamad. Läkarna misstänkte att sexåringen utsattes för incest. Ändå skickade de hem henne – till morfar som fortsatte våldta…

Det var mormor som pysslade om henne efteråt. Tvättade varsamt bort blodet. Smorde henne försiktigt med Idomin, för att lindra det onda en smula. Tog hand om det som syntes utanpå. Drog på henne ett rent nattlinne. Kramade henne, stoppade om henne i kökssoffan för natten.

– Mormor, min stora kärlek. Som jag älskade henne. Jag var som ett klistermärke på henne. Hade jag kunnat hade jag krupit in under skinnet på henne. Det lilla normala jag ändå fick med mig från min barndom var det jag fick av henne, hennes kärlek, säger Jeanette Eriksson.

Fyraåring kämpade mot smärtan

Samtidigt var det mormor som tycktes skramla allt högre med kvällsdisken i köket, medan den lilla kämpade mot smärtan i sovrummet intill. Men stod ut, för det var bara att stå ut. ”Trycket” hade ett slut. Det hade den lilla fyraåringen lärt sig, där hon låg med en kudde över ansiktet med armarna bojade vid sänggaveln. Och man ska ju inte vara gnällig.

Får ingen hjälp

Men, hur går det här ihop? Hennes mormor visste ju. Varför lät hon då övergreppen pågå, år ut och år in? Varför tog hon inte bara den lilla därifrån? Långt bort från morfar.

– Jag blir så arg när folk försöker lägga skulden för det här på min mormor. Mormor satt fast i en rävsax. Om hon hade lämnat morfar hade myndigheterna förmodligen tagit mig och min lillebror och satt oss på barnhem, det var ju 60-tal och min mamma var ensamstående med oss två utomäktenskapliga barn. Det var ju därför vi bodde hos mormor och morfar.

Vi sitter på en av Jeanettes söners kafé på Östermalm i Stockholm. Sonen som just blivit pappa. Och Jeanette farmor. Assistanshunden Cennja vakar vid hennes fötter. En av hennes assistenter har hjälpt Jeanette hit. I dagarna är det slut med all assistans. Har stadsdelen bestämt.

Jeanette äter sakta. Tar en liten bit blåbärsmuffins. Lägger den i munnen. Att äta är en konst. Om man inte vet om det, märks det inte. Men matbitarna måste läggas in i munnen på ett särskilt sätt. Om hon inte bara ska kräkas upp alltihop igen. Så var det redan på dagis. Och att äta gröt eller såser, det har aldrig gått. För då åkte allting upp igen. Fast ingen förstod varför.

Nästan omärkligt är det också när hon vänder bort blicken när hon passerar en dagisgrupp.

– Jag ser den direkt, den där ”ta mig härifrån”-blicken. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det ser likadant ut hos alla barn som blivit utsatta. Det bara lyser ur ögonen på dem. Och jag klarar inte av att titta, för jag kan ju inte hjälpa dem.

Minns varje detalj

Tre månader gammal var Jeanette när övergreppen i tvårummaren i Stockholmsförorten Gröndal började. Först oralt. Vid fyra års ålder började våldtäkterna. Alltid när morfar hade druckit. Och varje gång, om de var ensamma, grät han som ett barn efteråt, pratade om hur svårt han haft det i sin egen barndom, bad om förlåtelse. Lilla Jeanette tröstade så gott hon kunde, sa att det där var längesen nu, det som hänt morfar när han var liten. Och att det som just hänt här hemma ju inte var så farligt.

– Vi var den fina familjen på gatan. Morfar var ju polis. Fast det senare skulle visa sig att han jobbade som vakt. Men det fanns två morfar. Min snälle morfar, och så den morfar som drack och sa att han ville klia mig på ryggen i sovrummet.

Hon minns allt, detaljerat som i en film. Redan när hon kom hem från dagis visste hon vad som väntade, beroende på hur morfar ställt sina skor och lagt sin mössa.

– Jag visste inte att det han gjorde var fel. Jag är uppvuxen med det, hade inget att jämföra med. Trodde att alla hade det så hemma.

Sedan, de smärtsamma kramperna i benen. Mormor som masserade benen varje kväll.

Hatade sin mamma

På kvällen framför tv:n följde Jeanette aldrig med i handlingen på skärmen. I stället satt hon fullt upptagen och försökte bringa reda i allt hon inte kunde få ihop. Instinkten sa henne att något var fel. ”Varför hatar mamma mig?”, ”Har jag gjort något fel?”, ”Borde jag skratta mindre tillsammans med morfar?”. Precis som på rasterna i skolan. Där satt hon ensam på en bänk och försökte förstå. Ett slags egenterapi.

– Jag hatade min mamma redan då. En mamma ska ju skydda sina barn. Den insikten föds man liksom med. Men det gjorde inte hon. I stället var jag ett hot, en konkurrent om morfar, förstår jag nu. Och jag var frukten av hans övergrepp på henne.

Sex år gammal blir Jeanette förlamad. Benen fastnar i kramp, står rakt ut åt var sitt håll, i samlagsställning, som hon kallar det. Hon läggs in på sjukhus. Är ensam, längtar efter mormor. Läkare och psykiatriker undersöker henne utan att kunna ställa en diagnos. En utbildningsfilm spelas in om den lilla flickans oförklarade fall.

– Det var som på cirkus. Det kom läkare från hela världen och kände och klämde på mig. De sa: ”Säg vad det är, så kan vi hjälpa dig.” Men jag hade inte orden. Förstod aldrig vad som var fel.

Ett halvår senare hade hon på ren vilja lärt sig själv att gå igen. Hon sattes i en taxi och skickades hem. Till mormor och morfar. Där fortsatte övergreppen i åtta år till.

– Jag har fått ut mina journaler, en tjock lunta. Det var som att få en smäll i ansiktet. Där står det svart på vitt: ”Flickan är utsatt för något slags incest av morfadern.” De visste. Men valde att blunda.

Ville ta sitt liv

I skolan möttes lärarna av en förbannad liten flicka, som vägrade infoga sig. Men varför alltid så arg? Lärarna undrade, kallade mamma till möte. Hon kom inte. Och så rann det ut i sanden.

Vid 14 bestämde sig Jeanette för att ta livet av sig. Om hon inte lyckades skulle hon skaffa barn istället. För att ge sitt liv mening. Hon ställde sig på motorvägen. Men bilarna väjde. Då fick det bli barn. För att ha barn måste man ha sex. Inget problem för Jeanette.

– Men jag kan ligga och läsa en tidning under tiden. Sex ger mig ingenting. Det är förstört.

Hon födde ändå sina tre barn. Det första vid 16 års ålder. Utan bedövning. Och utan ett skrik.

– Det har jag lärt mig, smärta står man ut med. Jag är van. Smärtan har varit min vardag sedan jag var fyra.

Precis som sin mamma gifte hon sig inte, levde ensam med barnen.

– Jag har aldrig kunnat hjälpa barnen med pengar. Men det kan jag säga, kärlek, det har mina barn fått. Alla tre tycker att de är helt världsbäst. Jag är väldigt stolt över dem. Och över mig själv, att jag har brutit mönstret i vår familj.

Vid 19 blev hon lam igen. Men 24 år gammal, vid den tredje förlamningen, bestämde sig Jeanette för att forska i sitt förflutna. Hon frågade mormor om minnesbilderna verkligen kunde stämma. Beställde hem dyra sjukhusjournaler. Satte ord på minnesbilderna. Och bearbetningen av övergreppen kom i gång.

Morfadern dog

I dag är de döda – mormor, Jeanettes mamma, som också var hennes syster. Resten av släkten har brutit med Jeanette. Tyckte att hon dödade sin morfar när hon som vuxen konfronterade honom, som också var hennes far.

– Han hånlog bara mot mig. Några veckor senare var han död.

På begravningen ställde sig Jeanette upp och berättade vad morfar gjort. Och mormor sa:

– Säger Jeanette att det är så, så är det så. Det utbröt tumult. Men mormors ord var en bekräftelse.

Inget är så tabubelagt som sexuella övergrepp på barn och incest.

– Men om vi ska kunna göra något för de här barnen måste vi alla våga tala om det.

Sedan Jeanette satte ord på det som hänt henne har hon rest runt och föreläst. Skrivit boken ”När jag blir stor” (Natur & Kultur) om sina erfarenheter som liten. Hon ser inte sig själv som ett offer. Beter sig inte som ett. Är vältalig, smart, ser bra ut. Kanske är det också därför hon inte får den hjälp hon så väl behöver av myndigheterna, funderar hon.

– Jag är varken alkoholist eller knarkare. Jag sitter inte och gråter. Och det borde jag, verkar man tycka.

Förlorar hunden

Men hon har ont, kronisk muskelinflammation. Sitt psyke är hon färdig med, säger hon. Övergreppen bearbetade, utan psykologhjälp. Men hennes kropp tror fortfarande att den är utsatt för hot, krampar. Hon vet precis vad hon behöver: kroppsterapi för att få hjälp med att öva upp rörligheten och rätta felinlärda rörelsemönster, så att hon kan klara sig själv. Men hon får nej av stadsdelen. Ingen mer hjälp till Jeanette.

– Jag har stämt staten också. Men mitt fall är preskriberat. Staten har en skuld till mig. Om de agerat när jag var liten, så hade jag inte varit i den här situationen i dag. Men nu blir det varken skadestånd eller assistans. Så jag måste avliva hunden, eftersom jag inte kan gå ut och rasta den.

Assistanshunden Cennja, Jeanettes levande rollator, som också varnar henne för insulinkänningar. Sin oinställbara diabetes ser Jeanette som en följd av incesten, överpigmenteringen en följd av inavel. Ingen i hennes familj är så mörk som hon.

Jeanette drömmer om att en dag få hjälpa drabbade barn.

– Ett hus för barn som utsatts för sexuella övergrepp, där alla enheter finns samlade och där mina erfarenheter kan tas till vara. Jag har ingen formell utbildning, men viss kunskap går inte att läsa sig till. Jag har den kunskapen, men den har jag ju inte läst mig till.

Fakta: Sexuella övergrepp på barn

Andelen barn och ungdomar som utsätts för sexuella övergrepp under sin uppväxt uppskattas i nordiska så kallade offerundersökningar till ungefär 9–19 procent av kvinnorna och 3–9 procent av männen. De flesta av alla sexuella övergrepp kommer aldrig till myndigheternas kännedom då ingen misstänkt något eller offret valt att inte berätta för någon.

Foto: Stefan Nilsson/Privat