Morden i Dalby stenbrott – systern Lina om sorgen
Jonas Runnemark mördade sin hustru Emma och deras gemensamma baby. Och kastade ner dem från de 10 meter höga klippstupen i Dalby stenbrott i Skåne. Vi möter Emmas storasyster Lina, drygt fyra år efter tragedin. Hon skriver också själv om hur livet har förändrats. Om saknaden, känslokaoset. Och om samhällets oförmåga att stötta och hjälpa.
Systern Lina berättar om förlusten: ”Vi måste fortsätta leva utan Emma”
Lina Svensson är 40 år. Hon handlägger och utreder långtidssjukskrivningar på Försäkringskassan i Skövde.
För drygt fyra år sedan krossades hennes, hennes syskons och föräldrars tillvaro. För alltid.
Den älskade lillasystern Emma mördades, 34 år gammal. Hon höggs ner av sin make i hemmet i Dalby, Skåne. Sedan kastade han hustrun och deras nyfödda barn nerför klipporna i stenbrottet utanför samhället. Båda dödades.
Det är om tiden som följt efter morden som Lina vill berätta. Om smärtorna och saknaden. Och om trögheten, oförståelsen och dumheten som de mött i samhället. Som de fått kämpa för att bemästra mitt i allt kaos, all förtvivlan och den bottenlösa sorgen.
– Jag vill inte bidra till någon snyfthistoria. Vår familj passar inte in i den mallen. Men det finns så många brister som försvårar livet för de anhöriga till mordoffer, säkert också för närstående till andra grova våldsbrott med bestående skador, säger Lina.
– Det skapar ytterligare lidande, när det är stöd och hjälp, personligt och praktiskt, som behövs.
Emma älskade livet – hon gav så mycket till så många hela tiden
Lina har själv skrivit ner sina tankar. De publiceras ordagrant längre ner i den här artikeln. Det är ingen lätt text, men den är alldeles ärlig, från ett blödande hjärta som aldrig kommer att läkas.
Ändå finns en förtröstan och ett hopp i Linas skildring: ”Kärleken och de ljusa minnena går just ingenstans – kärleken lever kvar”.
Systrarna hängde alltid ihop
Lina och familjen är måna om att Emma och hennes baby inte bara reduceras till offer i en mordutredning, till pinnar i statistiken över våld med dödlig utgång. Till ”katastrofen i stenbrottet”.
– Allt var så generöst och framåtriktat. Emma älskade livet. Hon gav så mycket till så många hela tiden. Så framgångsrik som forskare vid Lunds universitet, så rådig och trofast för kolleger och kamrater. Så familjekär och så full av upptåg och humor, säger Lina.
– Och nu med sin lilla efterlängtade dotter började en ny omtumlande resa för henne. Hon var lycklig.
Lina vet för de två systrarna hade så gott som daglig kontakt. Lina bodde visserligen kvar i Lidköping, men övervägde att flytta till Skåne tillsammans med sin dotter för att komma närmare systern, som också varit hennes bästa vän sedan barndomen.
Märkligt nog fanns inget konstigt med mannen. Det var ett bra äktenskap, ett sådant som jag själv gärna skulle velat ha
– Vi hängde alltid ihop. Jag framstod väl som den lite mer eftertänksamma och förnuftiga medan Emma nog var spralligare och djärvare. Hon var den intelligentaste, får jag väl erkänna, säger Lina.
De kom från ett arbetarhem i Kinnekulle. Tre syskon, som samtliga visade sig ha sällsynt goda läshuvuden. Alla tog akademisk examen – brodern inom data. Lina i filosofi och Emma i nationalekonomi.
Även om Emma flyttat till Lund och senare Dalby träffades familjen ofta. Ibland i Skåne, ibland kom Emma på besök till hemstaden. Ensam eller med maken, Jonas Runnemark. Sista gångerna också med dottern som fötts 28 februari 2014, knappt åtta månader före morden på henne och mamman.
– Det är ofattbart det som hände. Traumat kommer aldrig att släppa. Märkligt nog fanns inget konstigt med mannen. Det var ett bra äktenskap, ett sådant som jag själv gärna skulle velat ha, minns Lina.
– Det innehöll gemenskap och kärlek. Samtidigt frihet att utveckla egna intressen och göra karriär på jobbet.
Vittnade under rättegången
Lina berättar om rättegången. Hon vittnade själv i skadeståndsdelen:
– Jag såg hans ögon, hans blick. Där fanns bara tomhet. Det var alldeles dött. Han var borta. Han fanns inte mer.
En påfrestande omständighet i hela det smärtsamma efterspelet till rättsprocessen är allt fokus som lagts på gärningsmannen. Hela familjen har plågats av den mediala uppmärksamheten kring mördaren. Hans bakgrund, briljans, väntade läkarutbildning, militära äventyr, hans egna beskrivningar av sina komplicerade psykiska kollapser.
Framställningarna har andats sensation och fascination. Medan hans offer legat kvar som blodiga livlösa bylten på botten av stenbrottet.
”Fokus ligger på gärningen, på mörkret och döden. Han ges utrymme som om han vore betydelsefull”, skriver Lina i sin text. Och vidare:
”Bredvid, tysta och traumatiserade står en familj. Vi – de som är kvar – vi som ska fortsätta leva.”
Hon beskriver hur hon själv faller, utan att fångas. ”Det finns inget skyddsnät, ingen upparbetad rutin för att stötta oss i nöden.”
Jag är inte skör, men inte heller stark
Familjen erbjuds stöd inom primärvården. Lina upplever det mest som tafatta kontakter för att så ska vara. Hon söker sig till Brottsofferjouren och där får hon både ett äkta välkomnande och professionell hjälp.
– Jag är otroligt tacksam för deras insatser. De ordnade en terapeut som sakta fick upp mig över vattenytan och såg till att jag började kunna ta mig fram, steg för steg. Det är något jag aldrig själv haft råd med.
– Jouren och deras filialer runt om i landet gör ett enormt arbete för utsatta människor, som samhället inte når eller bryr sig om, säger hon.
Brottsofferjouren är en rakt igenom ideell organisation.
Lina tycker det är en oförlåtlig brist att myndigheternas egna institutioner och stödinrättningar inte har bättre rutiner och mer omsorg för anhöriga till mördade människor och till många andra i akuta och plågsamma nödsituationer.
– Jag tror att det är kunskap och engagemang som fattas. Inte överallt, men på för många håll inom det känsliga och bräckliga kontaktområdet med brottsoffer, säger Lina.
– Den offentliga vården, socialtjänsten och rättsapparaten borde ha bättre samordning och beredskap för att möta de traumatiserade människor som råkat ut för dödligt våld i sina familjer.
Vi träffas i Linas och hennes dotters trivsamma lägenhet i Lidköping, den anrika, vackra staden vid Vänerns strand.
Vi bryter för kaffe och semlor, men samtalet stannar kvar i livet efter Emma. Och alla de brottsoffer och anhöriga som i sin sorg famlar och kämpar med ett oupplösligt trassel av svårhanterliga känslor och reaktioner – aggressivitet, förvirring, apati, självmordstankar.
Det saknas kompetens att reda ut den här livssituationen för de drabbade, konstaterar vi utifrån egna olika erfarenheter av ondskan, döden och dess offer.
– Det är ansvarslöst, näst intill föraktfullt av politiker och andra makthavare att inte bättre styra upp det här djupt mänskliga samhällsbehovet, tycker Lina.
En annan människa nu
Det har gått mer än fyra år. För Lina finns Emma med varje dag. Systern var ”hennes andra hälft”, förklarar hon.
Ibland blir känslorna för närgångna och för olycksbådande. Hon hamnar i en svacka som hon måste dra sig undan för att bearbeta.
Lina har ett självständigt jobb och förstående arbetsgivare som vid behov låter henne sköta ärendena från bostaden i Lidköping.
– Jag är inte skör, men inte heller stark, säger hon.
– Jag får hela tiden hushålla med resurserna och välja mina tankar. Den första tiden åt jag mycket mediciner men det är nedtrappat nu. Jag försöker vara den jag är och leva fullt ut.
– Det är inte lätt. Och helt går det ju inte, inte utan min andra hälft. Men jag har en tioårig dotter. Det betyder allt. Moster Emma var hennes stora idol.
Vi vill ju inte fastna i det mörka. Inte älta och låta ”honom” diktera vårt mående
Lina inser att hon uppfattas och faktiskt är en annan människa i dag än före Emmas död. Mer inbunden, lågmäld och med sviktande tillit för andra människor.Men hon har många nära vänner. Hon strävar efter att leva ett normalt socialt liv.Så löste polisen dubbelmordet i MantorpLäs mer
Hon har flera fritidsintressen, bland annat skrivandet. Vid en skrivarkurs blev hon mycket uppskattad för sina texter och uppmuntrades att fortsätta och söka publicera sig.
Det har blivit en bok, som självutlämnande skildrar det första året efter mordet på systern.
Den är inte utgiven, och hon undrar om hon någonsin kommer att låta den bli det. Av hänsyn till hela familjens integritet.
– Vi vill ju inte fastna i det mörka. Inte älta och låta ”honom” diktera vårt mående. Vi kan se ljus och hopp. Vi kan umgås och glädjas åt många saker, förklarar Lina.
– Vi försöker verkligen leva ett liv som gör Emma stolt.
Ur ett annat perspektiv – här skriver Emmas syster Lina själv om upplevelsen
Det är dryga fyra år sedan min syster och systerdotter drog sina sista andetag och försökte klamra sig kvar vid livet. Frågan varför har ställts mig otaliga gånger under denna tid; av poliser och jurister som sökt orsaker och samband, av medmänniskor som letat efter något att hålla fast vid och förstå, av medias nyfikenhet och pockande grävande.
I sorgens förvirring har jag svarat med frågande ögon och stram mun. Varför har aldrig varit av värde för mig. Döden är definitiv – tom och tyst. När döden väl har trasat sönder hjärtat, då är varför föga intressant. Varför fyller ingen mening, frågan leder ingenstans, och den vänder inte tiden.
Jag kippar efter andetag och hjärtslag, men faller utan att fångas. Det finns inget skyddsnät, ingen upparbetad rutin för att stötta oss i nöden.
Den man som stal min systers och systerdotters liv är för mig ett ingenting. I kvällstidningar och tv-program vältrar man sig i hans dåd, de ena orden flottigare än de andra. Han ges utrymme, tid och intresse – uppmärksamhet – som om han vore betydelsefull. Fokus ligger här på gärningen, på mörkret och döden. Det är som att han nästintill hyllas i skrift och tal, så stort utrymmes ges han. Man ställer även honom frågan varför, och tycks förvänta sig ett äkta svar ur lögnerna och ondskan.
Bredvid, tysta och traumatiserade, står en familj. Vi – de som är kvar – vi som ska fortsätta leva.
Jag kippar efter andetag och hjärtslag, men faller utan att fångas. Det finns inget skyddsnät, ingen upparbetad rutin för att stötta oss i nöden. Vi hänvisas till primärvården, sjukvårdspersonal som med bleka ansikten beklagar förlusterna. Jag kontaktar Brottsofferjouren, kvinnorna där är vänliga och skapar värdefulla kontakter. Vi tilldelas en jurist och tar oss mödosamt igenom de långa juridiska förhandlingarna. Jag jagas trött av media och måste stänga av min telefon och låta bli att öppna min post. Jag letar febrilt efter stödgrupper, finner inga, men hittar en anhöriggrupp för dem vars närstående mördat en annan människa.
Mina medmänniskor kommer med kaffe och kakor, med mat och närhet. De sitter tysta intill i soffan och andas ut smärtan. De håller om och håller i, några klappar min vita kind. Andra viker av, glider långsamt undan för det råa och ofattbara. Jag klamrar mig fast vid de vänner som stannar. Tacksamhet och kärlek växer inuti sorgen.
Det går två år och en journalist ringer och berättar försiktigt att gärningsmannen har haft permissioner under bevakning, från anstalten där han vistas bara några få mil från vår hemort. Vi förargas och undrar hur det kommer sig att vi inte får några besked om hans permissioner, en chef på anstalten dikterar torrt att praxis följs.
Sedan kommer det ett brev, ytterligare en permission kommer att ske, under morgondagen, i närområdet.
Det är för mig obegripligt hur man kan välja att placera honom så nära oss geografiskt, och dessutom godkänna permissioner, och vi förklarar tydligt vår ståndpunkt, men våra önskemål och känslor inför detta betyder blott ingenting, vi är således till besvär.
Efter tre år betalas delar av skadeståndet ut till oss i familjen.
Ett människoliv är värt 50 000 kronor – ett schablonbelopp – enligt rådande lagstiftning. Mördar du två människor vid samma tidpunkt får du total rabatt, då är liv nummer två värderat till 0 kronor, ”förlust av två anhöriga berättigar inte ett högre belopp” står det att läsa i Tingsrättens dom. Skadestånd för min systerdotter är det därmed aldrig tal om, och hon anses heller inte vara oss ”särskilt nära” i juridisk mening.
Skadeståndet ska täcka upp för våra inkomstförluster och vårt själsliga lidande, sägs det, men jag har sedan länge helt återgått i min tjänst för att kunna försörja min familj. Min mor kommer dock aldrig åter till sitt arbete.
Tiden nöter sina dagar, och efter nästan fyra år, och efter oändliga juristkontakter, fördelas arvet efter min syster. Resterande skadestånd betalas även ut i samband med att arvet fördelas.
Hälften av min systers tillgångar hamnar hos förövarens föräldrar, för att regelverket inte gör undantag, och för att förövarens föräldrar anser att detta är ”det rätta”. Detta förfarande, och denna konsekvens av gällande regelverk, är en galenskap i sig – ytterst ovärdigt och moraliskt solkigt.
Vår livstid är just dock livstid. Jag kommer aldrig att få möta min systers rosiga ansikte och pigga ögon igen
Särskilt om man betänker att förövarens fars uttalade avsikt är att betala skadestånden med min systers arv. Det är en skymf av min syster – smutsigt och orimligt – detta utfall är inte ”rätt”.
Det gryr över tid en oro, när såpass lång tid passerat att jag till slut kan andas djupa andetag och finna förtröstan. Livstid. Livstid i Sverige är inte det samma som livet ut. Livstid är snarare en mängd år, oklart antal, beroende på gärningsmannens beteende och psykiska status. Så om ett oklart antal år kommer kanske just denne man att vandra på våra gator.
Han kommer att möta dig, din son, din dotter eller din mor/far på trottoaren, i affären, i bilen – i friheten. Kanske snudda din arm, kasta en blick åt ditt håll, och du kan aldrig veta vad han tänker där och då…
Vår livstid är just dock livstid. Jag kommer aldrig att få möta min systers rosiga ansikte och pigga ögon igen.
Här blir vi kvar – sargade för livet – med en livslång saknad. Och min syster och systerdotter har ingen livstid kvar, för dem är allt redan uttömt. Om man medvetet stjäl livet från en annan människa; borde man inte då, i samma stund, ha förverkat sin rättighet att få leva fritt – för resterande tid av sitt liv?
Hon var kvinnan som lät sin starka röst kvittra och som gav av sina åsikter. Hon vandrade sin egen väg med snabba steg.
Min syster levde i 34 år. Jag bär i min själ 34 år av minnen, fina minnen som jag vårdar varmt. Hon dog en dag, en fuktig vardagsnatt i december, de andra 12 410 dagarna levde hon. Jag fokuserar på de 12 410 dagarna hon fanns tätt intill, de är dessa dagar som förblir min mittpunkt, min ständiga källa till glädje och framtidstro.Min syster var en urkraft – en vårvind – en virvelvind. Med stadiga kliv stegade hon sig genom livet med tåga och nyfikenhet. Klok – välutbildad – intelligent, en sprakande kapsel av kärlek och livslust.Mördaren trodde han kommit undan – i 17 årLäs mer
Det är ovärdigt att minnas henne för den enda dag då svärtan lade sig över den skånska landsbygden och tömde henne på andetag. För hon stod aldrig under någon annan, hon var kvinnan som lät sin starka röst kvittra och som gav av sina åsikter. Hon vandrade sin egen väg med snabba steg.
Livet är för mig och min familj för all tid förändrat. Att hantera den pulserade saknaden är i stunder ogörligt, att leva halv med en saknad som inte kan stillas är smärtsamt och svårt.
Fast ändå – mitt i sorgen andas så mycket kärlek – den kärlek som min syster och systerdotter gav och den från våra nära medmänniskor – och att sörja blir till att älska. Kärleken och de ljusa minnena går just ingenstans – kärleken lever kvar.
/Lina
Kommentar till Lina Svenssons text – Ur ett annat perspektiv
- Vi har varit i kontakt med Jonas Runnemarks pappa för att få föräldrarnas syn på arvet efter svärdottern och barnbarnet, som deras son mördade. Jonas Runnemarks pappa vill i efterhand göra ett förtydligande angående arvsfrågan. Han avstod från att ge några som helst kommentarer före publiceringen.Nu vill han klarlägga följande: ”Jonas betalade skadeståndet i januari 2018 och arvet från vårt barnbarn betalades ut i september samma år, till oss, farmor och farfar. Alltså inget samband där”.
- Kriminalvården har regler för att målsäganden i ett mordfall och även andra grova våldsbrott, ska upplysas om när gärningsmannen får permission under sitt fängelsestraff. ”När så anses behövligt.” I detta fall, med hemorten för offrets anhöriga (Lidköping, Skara, Skövde) bara några mil från mördarens anstalt (Tidaholm), är den informationen i allra högsta grad uppenbart behövlig, medger Kriminalvården. Har så inte skett är det en olycklig miss, som inte ska upprepas, lovar ansvariga på kommunikationsavdelningen.
- Lina Svensson har publicerat sin text – Ur ett annat perspektiv – med godkännande och stöd av sina och Emmas föräldrar och av deras yngre bror.
Dom: Livstids fängelse för Jonas Runnemark
Utåt framstod allt som perfekt. Parets nyfödda dotter, som Jonas Runnemark under hösten tog ut en del av sin pappaledighet för.
Hans egen högt meriterade militära karriär, med bland annat tjänstgöringar i Kosovo och Afghanistan. Så sent som några veckor före mordet hade han fått högsta betyg vid en utvärdering av ledningen på P7 i Revingehed, där han tjänstgjorde.
Han hade också kommit in på läkarlinjen genom att skriva så gott som full poäng på högskoleprovet. En ny attraktiv yrkesbana hägrade.
Hustrun var omtyckt, utåtriktad och framgångsrik forskare i Lund.
Äktenskapet betraktades av alla i omgivningen som lyckligt.
Det fanns inga tecken på de förvridna krafter och sjuka tankar som härjade i Jonas Runnemarks huvud.
Efter noggranna rättspsykiatriska undersökningar fastställde ändå både tingsrätten och hovrätten senare att ”gärningen, som den genomförts, varit planerad under lång tid och i detalj”.
Vidare: ”Det går inte heller att bortse ifrån det faktum att Jonas Runnemark tecknat livförsäkring på sin fru med stora belopp.”
Domen blev livstids fängelse. Högsta domstolen avslog hans överklagande.
Berättade själv om morden
I tingsrätten berättade Jonas Runnemark själv om hela det fasansfulla förloppet den 9–10 december 2014.
Vi väljer här att direktcitera domen. Ett längre utdrag från hans eget vittnesmål om morden på sin hustru och deras dotter:
”Jonas Runnemark har bekräftat vad åklagaren påstått och lagt till följande:
Han sade till Emma att han hade en överraskning till henne, sade till henne att dra ned en mössa för ögonen, låste in hundarna på toaletten och slog henne i huvudet med den spetsiga delen av en slägghammare, som han hade köpt för ändamålet. Hon föll ned på golvet men rörde sig, så han slog flera slag som träffade i huvudet.
Mössan föll av. Han trädde sopsäckar över henne och bar ut henne till bilen.
Därefter gick han tillbaka in i huset, rullade ihop den blodiga vardagsrumsmattan och torkade av det värsta blodet. Det var inte särskilt mycket blod på soffan, men mycket på mattan och en del blodstänk på väggarna. Mattan och mössan lade han i en säck. Han försökte återställa huset som det var före händelsen. Sedan hämtade han dottern på övervåningen, klädde på henne, satte henne i bilbarnstolen och körde till Dalby stenbrott.
Han bar Emma över axeln till en klippavsats och kastade ned henne från kanten. Därefter gick han tillbaka och hämtade dottern, bar henne till samma avsats och släppte ned henne där. Han såg henne falla. När dottern landat såg det ut som om Emma rörde sig. Han klättrade därför ned till de båda, tog tag i Emmas hår och dunkade hennes huvud två gånger mot en sten. Eftersom han dunkat Emmas huvud mot en sten måste han också dunka dotterns huvud mot en sten två gånger.
Därefter lämnade han platsen, tog sopsäckarna ur bilen och sprang hem. Han trodde att hustrun och dottern var döda. När han kom hem slängde han sopsäcken och ringde till Emmas telefon för första gången. Han kan inte förklara varför. Han ringde ytterligare ett telefonsamtal till hennes telefon efter några minuter. Han lastade in hundarna i familjens andra bil och återvände till stenbrottet. Då hade han bestämt sig för att säga att Emma och dottern råkat ut för en olycka.
Han tvättade av den första bilen med spolarvätska för att få bort blodspår och hällde också spolarvätska på en sten, som Emma slagit i när han tog henne ur bilen.
Därefter gick han samma väg till avsatsen som han tidigare gått samtidigt som han sparkade igen de värsta blodspåren. Han gick ned för trappan till platsen där de låg och märkte då att de fortfarande verkade leva. Han fick någon form av sammanbrott och letade efter en mobiltelefon. Han fick tag i en telefon och ringde 112. Under samtalet berättade han att hustrun och dottern råkat ut för en olycka.”
Hävdade att det var en olycka
Jonas Runnemark satt kvar på botten av stenbrottet när polis och räddningstjänst anlände. Både hustrun och dottern levde fortfarande, men deras tillstånd var livshotande. Läkarna kunde inget göra och på morgonen dödförklarades de.
Hela tiden höll Runnemark fast vid att det varit en olycka, men efter husrannsakan anhölls han misstänkt för mord.
Något dygn senare gav han upp försöken att förneka brottet och började i stället måla upp bilden av alla demoner och tvångstankar som förföljt honom sedan dottern föddes. Hur de inre rösterna blivit allt skarpare i sina uppmaningar att döda hustrun. Det var också därför han förfalskat hennes livförsäkring för att dottern och hustruns anhöriga skulle vara väl ekonomiskt sörjda om krafterna till sist skulle tvinga honom till den mordiska handlingen. Påstod han i förhören. Han sökte driva fram en rättsprocess som slutade med psykiatrisk vård i stället för fängelsestraff.
Att han inte sökt hjälp för sina allvarliga psykiska störningar, vanföreställningar och självmordstankar, förklarade han med att det vore skamfullt. I stället hade han självmedicinerat med alkohol och preparat som han beställt på internet.
Läkarexpertisen som utredde Runnemark konstaterade att han visserligen begått gärningarna under påverkan av en psykisk störning, men att det inte finns någon psykossjukdom eller tecken ”till störd verklighetsuppfattning med psykotiska symptom”.
”Gärningsbeteendet präglas av varaktighet och många beslut”, enades expertisen om och menade att ”Jonas Runnemark har en mycket god funktionsnivå och bedöms, oavsett graden av störning, ha haft förmåga att förstå den situation han befann sig i vid gärningen och anpassa sitt handlande efter den förståelsen”.
Hovrätten delade tingsrättens uppfattning om Runnemarks psykiska tillstånd: ”Han får utan tvekan anses ha varit så medveten att han ska anses ha haft uppsåt till sitt handlande på det sätt som krävs för straffrättsligt ansvar.”
Jonas Runnemark avtjänar för närvarande sin livstidsdom på Tidaholmsanstalten.
Av Lars Klint
Foto: Christian Örnberg, Försvarsmakten, Krister Hansson/TT, Johan Nilsson/TT, Patrick Persson/TT, Erland Vinberg/TT och privat