Monica fanns vid dottern Malins sida ända till slutet
Att Monica spenderade mycket tid med sin dotter på slutet har hjälpt henne genom sorgen.
– Vi fick mycket tid tillsammans. Vi hann prata och ha det fint ihop. För mig var det självklart att flytta in till Malin när hon blev sjuk. Det fanns inget alternativ. Jag fanns hos henne hela vägen ända till slutet. Jag är så tacksam för det. Det är ovärderligt. Det är en skatt som jag bär med mig och som har hjälpt mig i sorgearbetet, berättar Monica Carlsson, 58.
Vi träffas i tvårummaren på Hisingen i Göteborg. På ett bord i vardagsrummet brinner två ljus bredvid en ängel i keramik och ett foto på Malin. Monica ärvde lägenheten efter sin dotter och bestämde sig för att behålla den. Det är samma lägenhet som hon flyttade in i när Malin blev sjuk och inredde ett hörn i vardagsrummet som sitt eget. Det känns bra att bo här, tycker hon. Här känns Malin närvarande.
Monica är annorlunda idag. Hon har varit med om saker som hon aldrig trodde att hon skulle behöva vara med om. Som att hjälpa sitt eget barn genom oro och ångest och säga till henne ”det är okej, släpp taget, du kan gå”. Det är en stark livsberättelse som rymmer mycket sorg men också hopp och förtröstan om att livet fortsätter även när det värsta har hänt.
Det var 2013 som Monica satte sitt liv på paus. Malin och Monica var på semester när Malin klagade över smärtor i underlivet.
Vi fick mycket tid tillsammans. Vi hann prata och ha det fint ihop
– Jag har en knöl. Ska det vara så, frågade hon mig. Tidigare hade hon gjort ett cellprov och då hade det blött och gjort ont och hon skulle kolla upp det. Efter flera prover fick vi beskedet att hon hade livmoderhalscancer.
För Monica var det ett chockbesked.
– Malin sa till mig innan att hon trodde att hon var allvarligt sjuk, att hon hade cancer men jag trodde att det var ofarligt. Hon var så ung. Unga människor får väl inte cancer, tänkte jag.
– Jag kunde inte ta in beskedet. Jag fick upprepa det för mig själv. Det var så overkligt.
Cancern hade spridit sig
På sin födelsedag i augusti påbörjade Malin en cellgiftsbehandling. Då visste de att cancern hade spridigt sig till lymfkörtlarna och att prognosen var dålig. Samma dag som Malin fick cancerbeskedet flyttade Monica in till sin dotter. Hon pekar mot ett hörn där sängen stod.
– Först bäddade jag på soffan. Jag tänkte att det skulle ta några dagar och sen skulle allt vara normalt igen. Men en kompis frågade om jag inte skulle låna en säng av henne, det kunde ju ta längre tid. Jag bodde här i 16 månader.
Att flytta in till Malin och pausa sitt eget liv var självklart för Monica.
– Malin var rädd att vara ensam. Hon hade aldrig klarat det psykiskt. Jag lade allt åt sidan och gick ner i arbetstid. Det fanns inte på kartan att jag skulle lämna henne ensam. Hon var mitt barn. Hon skulle inte gå igenom det här själv.
Malin behövde stöd och ha någon vid sin sida när ångesten och rädslan satte in. Malin hade det jobbigt och blev emellanåt arg på sin livssituation.
– Malin hatade peruken. Vi tvättade och fönade den men hon avskydde den ändå. Det blev alltid fel. Dör jag så får inte peruken följa med i kistan, sa hon. Jag förstår hennes förtvivlan.
Det var hemskt när jag fick mens men inte hon. Jag vågade knappt säga något
Hennes kompisar reste och började bilda familj. Själv var hon svårt sjuk och hade opererat bort livmodern. Hon orkade inte heller så mycket så det blev mycket hon och jag.
Det blev en vardag men för Monica var det svårt att se sin dotter så svårt sjuk.
– Det var hemskt när jag fick mens men inte hon. Jag vågade knappt säga något. Och att behöva se hennes oro och det enorma lidande som hon gick igenom var fruktansvärt. Som mamma önskade jag ju att jag kunde ha bytt plats med henne. Ta mig istället. Hon var ju för ung. Hon hade ju hela livet framför sig och hade så många drömmar kvar.
Led av svåra smärtor
Malin svarade bra på behandlingen. Efter 16 månader var hon cancerfri och det såg ljust ut. Monica flyttade hem till sig och Malin började planera för framtiden. Hon började utbilda sig till häktesvakt men så fick hon plötsligt svåra smärtor i ryggen och benen. Två dagar före julafton 2016 fick Malin veta att hon hade fått ett återfall. Monica tittar på fotot på bordet. Tårarna rinner ner för hennes kinder när hon talar till Malin.
– Du ser så glad ut men vad tänkte du egentligen. Du visste att du var sjuk igen…
Malin påbörjade en ny cellgiftsbehandling och Monica lade allt åt sidan och flyttade in till Malin.
– Det fladdrade i magen. Jag hade en dålig känsla att hon inte skulle klara det. Det var en ständig oro i hela kroppen.
Knappt ett år senare fick de veta att det inte fanns något mer att göra för Malin.
– Då försvann oron. Jag hade tänkt mycket innan på hur jag skulle reagera om det beskedet kom och hur jag skulle lotsa Malin genom ångesten och rädslan. Det var fruktansvärt ledsamt men inte lika svårt som jag trodde. Det kom liksom av sig själv.
Monica skötte Malin på egen hand. Men ju sämre Malin blev desto svårare blev det. När det blev för tungt för Monica trädde ASIH (avancerad sjukdom i hemmet) in. Det var det bästa som hände just då. Monica berättar hur fantastiska de var, hur alla i familjen blev sedda och om saknaden efter dem när Malin var borta. Malin ville dö hemma. Så blev det också. Malin tog sitt sista andetag i april förra året.
Tiden med dottern har hjälpt i sorgen
För sin egen skull är Monica glad för tiden tiden hon fick med sin dotter men för Malin hade det varit bäst att få somna in tidigare. Sista månaderna i livet hade hon ont och kunde inte röra sig och satt i rullstol de korta stunder hon orkade vara uppe. Cancern hade då tagit över stora delar av hennes lilla kropp. En morgon var hon inte kontaktbar. Det var en torsdag och tisdagen veckan därpå dog Malin. Monica gick då igenom sitt livs värsta stund men ändå blev det inte riktigt så som hon hade fruktat.
– Jag satt hos Malin de sista dagarna och höll henne i handen och klappade på henne. Jag hade varit så orolig för hur jag skulle kunna lotsa henne och hjälpa henne över på andra sidan.
Men det bara kom. ”Det är okej, släpp taget, du kan gå”, sa jag…
Monica återkommer till det ovärderliga i att få vara nära sin dotter hennes sista tid i livet. Det har hjälpt henne vidare i livet och i sorgearbetet.
Jag pratar med henne varje kväll och säger god natt mitt hjärta, jag älskar dig
– Jag slog på livet igen när Malin var död. Redan efter några dagar gick jag på bio. Jag älskar att gå på bio men när Malin var sjuk kom jag aldrig iväg. Att jag fick så mycket tid med Malin har gjort att det är lite lättare att leva vidare, tror jag. Det har gjort att jag aldrig blivit förlamad av sorg.
Det ringer på dörren. Det är Monicas barnbarn som hälsar på. Dottern Helena bor i lägenheten ovanpå med sin familj. De blir en påminnelse om att livet går vidare även om en plats vid högtider och familjesammankomster alltid kommer att vara tom. Saknaden kommer hon alltid att leva med.
– Den kommer jag aldrig ifrån. Jag kommer alltid att längta efter Malin. Jag pratar med henne varje kväll och säger god natt mitt hjärta, jag älskar dig. Det känns fint.
Text: Mathias Pernheim
Foto: Magnus Gothander, Anna Edlund, privata