Mona: Jag får inte träffa mina barnbarn
Jag har en dotter som bodde hos mig tills hon var 18 år. Hon bodde även hos sin far, min exman, växelvis. Jag var ensamstående och arbetade heltid.
Min dotter var ganska följsam tills hon var 14 år. I skolan delades det då ut kondomer och hon ville börja ta hem killar för övernattning. Det sa jag nej till med motivering att hon var för ung för sex.
Då gick hon hem till sin far, där hade hon inga ramar för vad som var okej eller inte.
Fick diagnosen bipolär/borderline
När det var dags för vidare studier i en annan stad hjälpte vi henne att flytta. Så mycket till studier blev det dock inte. Desto mer handlade det om dåliga relationer till en rad pojkvänner som var bästisar med varandra.
Hennes beteende sa mig att något inte var som det skulle och hon fick diagnosen bipolär/borderline.
På grund av sjukdomen har jag accepterat hennes humörsvängningar under de senaste tio åren. Utan anledning kunde hon knuffa mig eller slänga ett glas i huvudet på mig. Jag ogillade beteendet men hade medkänsla för jag föreställde mig hur jobbigt hon hade det.
Anklagad för misshandel
Nu när min dotter är 29 år, gift och har två barn, anklagar hon mig plötsligt för fysisk och psykisk misshandel under hennes uppväxt. Något jag fick veta via en polisanmälan. Dessutom begärde hon kontaktförbud.
Jag hade aldrig tidigare hört ordet misshandel innan polisanmälan kom per brev. Min dotter har aldrig tidigare nämnt något om misshandel.
Jag är oskyldig till min dotters anklagelse! Jag har inte misshandlat någon. Anklagelsen är förtal! Det har inte funnits någon anmärkning vare sig från dagis- och skolpersonal eller vänner och bekanta som vi träffade ofta under alla dessa år.
Min dotter anser att hon är frisk från bipolär sjukdom, trots att det är allmänt känt att bipolär förblir man.
Fientlig svärson
Av hänsyn till hennes två små barn har jag erbjudit henne ett klargörande samtal, vilket hon avböjt. Via samtal med hennes man erbjöd jag mig att betala för samtalsterapi, så att vi skulle kunna reda ut situationen som uppstått. Hennes man sa blankt nej till mitt förslag.
Han är fientlig mot mig och har slängt ur sig otrevligheter via sms som : ”Du ska betala för vad du gjort.” Jag fattade noll och undrade: vad menar han?
För att inte hamna i djupare tjafs med honom teg jag. Troligtvis tog han det som att jag kände mig skyldig.
Han förbjöd mig via sms att kontakta min dotter och blev rasande när jag svarade: ”Det är inte för dig att avgöra när jag och min dotter ska träffas.” Sedan förbjöd han mig att kontakta hans mor, som jag försökte lära känna i vår egenskap av farmor och mormor.
Tråkigt nog slutade hans mor tvärt att svara på mina kontaktförsök. Det tycker jag var ett svek mot barnen.
Får inte ha kontakt
Om det hade varit någon annan än min egen dotter som falskt anklagat mig hade jag nog gjort en anmälan för förtal.
Trots att jag är oskyldig, fallet lades ner eftersom det inte fanns några bevis på misshandel, bestraffas jag: jag får inte ha kontakt med min dotter och inte heller med mina barnbarn.
Det äldsta barnbarnet som är två år träffade jag tidigare varannan månad i samförstånd med min dotter.
Nu sätter sig min dotter och hennes man på tvären och tycker att det inte är bra för barnet att träffa mig så sällan, för jag blir främmande för henne vid varje umgängestillfälle. Det andra barnbarnet är fem månader och henne har jag inte fått träffa alls.
Myndigheterna motarbetar
Det låter inte klokt, men inget nytt förslag för umgänge gavs utan meningen var att peta bort mig.
Socialen och Familjerätten gör det enkelt för sig och står på min dotters sida. Hennes falska anklagelse ifrågasätts inte av de sociala myndigheterna.
Hur mår min dotter av att anklaga mig för något som inte har hänt? Hur kommer det sig att det i världens ensammaste land inte finns intresse för att läka icke fungerande relationer?
En ansvarsfull social myndighet borde reda ut situationen, men i stället petar de bara bort en nära släkting ur ekvationen.
Hur löser man denna beklagliga situation utan att prata med varandra?