Mona förlorade två söner inom loppet av fem veckor
Knappt ett år av sorg och saknad har gått även om Monas kamp började långt tidigare, redan när pojkarna var små. Sönerna Jesper och Anton var båda bokstavsbarn och blev föremål för många och långa utredningar. Anton var hyperaktiv som liten och fick så småningom diagnoserna ADD och autistiskt syndrom. Och hans skoltid var mycket tuff, han pratade hemma men inte i skolan. Där sa han inget utan kröp ihop och gömde sig under bänkarna.
– Jesper var mer lättsam, han var både glad och envis, säger Mona. Men också han hade problem i skolan och for väldigt illa, eftersom det sociala inte fungerade.
Men det var inget fel på hans inlärningsförmåga. När han var nio klarade han av matten som 16-åringarna läste. Han blev en främmande fågel i klassrummet. Även han utreddes och fick diagnoserna atypisk autism och ADD.
Läs också: Familjens sorg efter sonen Max överdos: ”Han var så rädd för att såra oss”
Pojkarna mådde dåligt och det påverkade hela familjen. Mona var då var gift med pojkarnas pappa. De fick hjälp av pedagoger och familjeterapeuter, och själv var hon hemma med vårdbidrag.
Att de skulle gå i förskola eller på fritids var aldrig aktuellt, det hade inte fungerat. Hon drog ett mycket tungt lass och i hemmet fann sönerna lugn och ro. Båda två var mycket musikaliska och spelade gitarr och sjöng.
– De gånger jag hörde sång och musik från tonårsrummen kunde hon koppla av. Då mådde de bra.
Hade ångest
Båda pojkarna hade dock svårt att passa in i samhället, fick mamma Mona erfara. Jesper hade stora problem med ångest, men ju äldre han blev desto lättare hade han för att få vänner. Anton var ensamvargen som inte trivdes i större sammanhang. Och han dolde sin diagnos genom självskadebeteende, då han stack sig och skar sig när orosmolnen växte inombords. Därför kunde han också – åtminstone till en början – dölja sitt missbruk som började i nian. På något vis fick han tag i droger och Mona såg sticksåren i armen, liksom hans stora pupiller. Men Anton viftade bort det.
– ”Du vet väl att jag skär mig när jag är arg”, sa han. ”Och stora pupiller har jag alltid haft, det kan du se på gamla foton”.
Grät varje dag
Hon trodde honom och faktum är att hon upptäckte Jespers problem före Antons. Och det var hennes största rädsla att pojkarna skulle börja med droger, hur det kunde te sig hade hon sett på nära håll. Men när hon tvingades inse att så var fallet, rasade hennes värld fullkomligt.
– Jag grät dag och natt i ett halvår, och det slutade med att jag fick gå till doktorn för att få hjälp med medicin.
Sedan började hennes livs hårdaste match, då familjeenheten på socialen kopplades in. Pojkarna fick vård enligt LVU och LVM och tiderna på behandlingshem avlöste varandra. Jesper vårdades också på psykiatrisk klinik för sin ångest, och där fick han hjälp. Men så fort han var hemma föll han tillbaka i drogandet. Och hon tvingades ensam bära ansvaret för sönerna, då äktenskapet var över sedan länge.
– Det är hemskt att ha narkomaner i huset. De kunde vara vakna dygnet runt, eller så låg de och grät i soffan.
Hon var mamman som var ute och letade på nätterna och som fann en smula ro då killarna var på behandlingshem eller på sjukhus. Det fanns inte en drog som de inte hade testat och hon gick omkring med ständig oro. Och mer än en gång hörde hon sönerna säga att de inte ville leva längre. Men för drygt ett år sedan kunde hon skönja ett litet, litet ljus. Jesper skulle få komma till ett stödboende i Norrköping, och han ville själv dit. Han ville börja om. Men det blev inte så.
Den 5 december förra året ringde telefonen. Han hade hittats livlös på morgonen, och på frågan om han skulle klara sig fick hon inget svar. Hon gick som en osalig ande och framåt kvällen kom polisen: Jesper var död och dödsorsaken var loperamidförgiftning, ett receptfritt läkemedel som används mot diarré och som han kommit över och svalt i stor mängd.
– Han hade ingen annan drog eller alkohol i kroppen.
”Helt avstängd”
Tillvaron rämnade och istället för att förbereda julfirandet fick hon planera begravningen för sin yngste son. Familjen ville ha det gjort innan jul och nyår och den 21 december 2017 jordfästes han.
– Jag var helt avstängd, det kom varken tårar eller känslor, men desto mer känslor visade Anton. Han ropade högt på sin älskade bror och försökte nästan kasta sig ner i graven.
En grav som de snart skulle få dela, men det visste varken han eller Mona då.
Den 12 januari i år kom tre poliser och en präst och ringde på dörren medan Mona satt och chattade med sin äldste son Michael, 35. Tidigare på dagen hade hon haft sms-kontakt med Anton, och han skrev då att han var sjuk. Sedan hörde hon inget mer. Polisen som ringt på hennes dörr kom för att berätta att Anton hade avlidit av metadonförgiftning.
– Det blev tyngre och tyngre, nu var även han borta för alltid. Jag gick tillbaka till chatten och orkade bara göra en ledsen gubbe. Men Michael fattade direkt, nu var också Anton död. Allt kändes ofattbart, jag trodde att jag drömde och det fick inte plats mer i kroppen. Och på begravningen den första februari kom alla känslor fram. Jag skakade och grät, och tårarna ville aldrig sluta rinna.
Fick ett brev
Årsdagarna närmar sig, och minnena kommer ifatt. Det blir tunga dagar att ta sig igenom, men hon tänker gå till graven och minnas sina söner som de var – precis som hon gjorde på deras födelsedagar som också passerat. Hon kan bara inte förstå att det snart gått ett år, och att hon aldrig mer får höra deras röster. Men hon är lycklig för den tid de fick tillsammans, och hon är glad över att ha fått lära känna dessa känslosamma killar.
– Jag fick ett brev av Anton en tid innan han gick bort. Där skrev han hur mycket han älskade mig och att jag var världens bästa mamma. Han lovade också att köra mig i rollator när jag blev gammal.
– Nu blir det inte så, nu blir det någon annan som får köra den, säger hon med ett litet leende.
Mona har sina äldsta söner Michael, 35 och Carl, 28, kvar i livet.
– De har inga missbruksproblem och det är för deras skull jag orkar fortsätta. Jag fortsätter min kamp – jag önskar ingen annan att behöva uppleva det jag tvingats gå igenom.
Text: Anna Lindau Backlund