Mobbningen tog vår dotters liv

Vi fick inte veta sanningen förrän det var för sent

Under fjorton års tid bar Maria på sin hemlighet. Sista dagen i sitt liv delade hon med sig av den. Skam och skuldkänslor fick henne att lida i det tysta men när hon lättat på sin börda orkade hon inte mer. Hon begick självmord en februaridag för tre år sedan och blev 23 år.

– Mobbningen tog vår dotters liv, men vi förstod aldrig att hon utsattes större delen av sin grundskoletid. Hade vi vetat det kanske vi kunde ha räddat henne, säger Ulla.

Hon plockar fram bilder på sin dotter. De visar en blond flicka med klarblåa ögon. Mor och dotter stod varandra nära och kunde prata om det mesta. Men ändå inte riktigt allt, för Ulla fick aldrig veta hur Maria verkligen mådde. Trots att Maria var glad och pigg när hon var hemma var hon ledsen i skolan. Där blev hon mobbad i stort sett varje dag.

Det började redan när hon var nio år. Hon fick ta emot glåpord och blev ibland slagen och sparkad på rasterna. Ingen lärare reagerade. Maria sa inget när hon kom hem. Hon tog på sig skulden för att hon blev retad, och ville kanske inte heller oroa sina föräldrar, tror Ulla.

– När jag frågade hur skoldagen varit svarade hon alltid med ett leende att den varit bra, och jag litade på det. Vad jag inte visste var att hon gick in i sitt rum och grät, berättar Ulla.

Ångest på nätterna

Hon minns att dottern ibland vaknade om nätterna och hade ångest, men sa att det berodde på oro inför morgondagens prov. Maria var den duktiga flickan som ställde höga krav på sig själv, så Ulla tänkte att det var prestationsångest som höll dottern sömnlös. Hon kunde inte ana att det var mobbande barn som skrämde Maria.

– Tänk om jag hade förstått vad som dolde sig bakom hennes svar, säger Ulla.

Hon försöker, för att orka leva vidare, att inte klandra sig själv för mycket. Men hon ångrar att hon la så mycket tid och engagemang på sitt arbete i stället för att ägna sig mer åt sin dotter och samtalen med henne. Ulla arbetade då som säljare och på fritiden försökte hon umgås med sina två barn och man. Men hon var inte närvarande fullt ut.

– Jag var trött och hade svårt för att koncentrera mig. Stressen åt upp mig.

Ulla öppnar försiktigt dörren till det som en gång var hennes dotters rum. Nästan allt står orört kvar, som det var då Maria flyttade hemifrån.

– Jag hade inte tänkt ha det så hur länge som helst, men nu är jag glad över att jag inte rörde något. Nu kan jag stänga in mig i rummet i timmar och gråta, men också få utlopp för den ilska jag stundtals känner, säger Ulla.

Gick inte klart skolan

Hennes blick är sorgsen. Minnena gör sig påminda. Hon sätter sig i fåtöljen i vardagsrummet och försöker samla sig när hon ska berätta om andra tecken på att allt inte stod rätt till under dotterns skoltid, tecken som Ulla kunnat se först i efterhand.

Maria, som alltid varit glad för sina studier, klarade plötsligt inte av att gå klart sin gymnasieutbildning. Hon fick svårt att slappna av och att koncentrera sig. Maria hade tidigare varit utåtriktad, men ville nu mest vara hemma och umgås med sina föräldrar.

– Hon verkade inte ledsen över det, utan tyckte det var skönt, så det var nog därför som vi inte såg varningssignalerna, suckar Ulla.

Det var när dottern bestämde sig för att ta en paus från studierna och söka jobb som Ulla tyckte att dottern verkade må bättre. När Maria skaffade egen lägenhet var hon glad och full av tillförsikt. Hon ville stå på egna ben och hade fått jobb i en klädaffär, och hon var kär i sin pojkvän.

– Äntligen var hon sig själv igen, kändes det som. Tillvaron var harmonisk och vi gladde oss åt hennes drömmar om att en dag utbilda sig till veterinär, berättar Ulla.

Hon såg hur dotterns självkänsla stärktes. Maria var åter energisk och ambitiös. Men ibland kunde hon sjunka in i sig själv och blev då svår att nå. Ulla tänkte att det var för att Maria var trött och behövde utrymme. I dag kan Ulla se den verkliga anledningen. Mobbningen hade påverkat Marias självkänsla och tillit till andra människor. Men det förstod inte Ulla då, trots att hon och dottern hade regelbunden kontakt.

– Vi träffades flera gånger i veckan, fikade och pratade om livet. Hon hoppades på att förhållandet med killen skulle vara länge och att hon hade fått trevliga arbetskamrater.

Blev deprimerad

Men för tre år sedan förändrades allt. Ulla fick ett samtal sent en kväll där dottern skrek panikartat. Pojkvännen hade gjort slut.

– Jag lugnade henne och sov över i hennes lägenhet hela veckan. Sedan ville hon vara för sig själv, berättar Ulla.

Bara en månad senare kom nästa motgång. Maria miste jobbet och hade svårt att hantera arbetslösheten. Hon blev deprimerad, men sökte aldrig hjälp, utan ville reda ut det själv.

– Jag försökte uppmuntra henne till att söka nya jobb och att anmäla sig till dejtingsajter. Men jag kunde aldrig föreställa mig att hon mådde så dåligt på grund av långvarig mobbning, förklarar Ulla och blir tårögd.

Sanningen kom fram när Maria en dag ville träffa sina föräldrar på en restaurang. När Ulla och hennes man Jan kom dit var dottern nedstämd. De hade aldrig sett henne i ett sådant skick; hon som alltid annars var fin i håret och välsminkad. Nu var Maria tärd och blek och tittade mest rakt ut i luften. De hann inte beställa in mat förrän hon började prata om sin skoltid. På en timme hade hon berättat allt.

– Det var nog en otrolig lättnad för henne. Jag kunde knappt få fram ett ord de första minuterna och jag har aldrig varit så chockad och förkrossad, utbrister Ulla.

Hon var så upprörd att hon skakade. Men Ulla insåg samtidigt att hon måste vara stark för dotterns skull och höll henne i sin famn en lång stund. De grät. Ingen av dem kunde äta. I stället bestämde de sig för att träffas senare på kvällen.

Dök aldrig upp

Ulla och Jan åkte hem och lagade dotterns favoriträtt, köttbullar med potatismos. De skulle ha en kväll där de verkligen kunde gå igenom vad som hänt och sedan kontakta skolan, trots att det gått några år sedan Maria slutat. När Ulla satte sig ner och tänkte på åren som gått föll pusselbitarna på plats, en efter en.

Men Ulla fick aldrig någon chans att prata med sin dotter om mobbningen. Maria dök inte upp. Allteftersom klockan gick började oron växa. Hade hon trillat omkull på cykeln eller hade hon kanske somnat, utmattad efter det känsloladdade mötet, undrade Ulla.

– Jag var så nervös att det hade hänt henne något, så vi körde hem till hennes lägenhet, säger Ulla med darrande röst.

Under bilfärden dit sa de inte ett ord. Det var som att båda visste att något hemskt hade hänt. Väl framme öppnade ingen dörren, trots flertalet påringningar och knackningar. Ulla och Jan ringde polisen – som ville avvakta innan de ingrep.

Det kommande dygnet var det värsta i Ullas och hennes makes liv. Ingen av dem kunde sova, om telefonen skulle ringa. Mitt i natten kom Jan på att han hade extranyckel till Marias lägenhet. De åkte dit tidigt på morgonen och gjorde en upptäckt som är svår att beskriva. Maria hade hängt sig i ett rep och det var Ulla som hittade henne.

– Jag kan knappt prata om det, för då blir jag så illamående att jag vill kräkas, säger Ulla och tar en paus.

Hon går ut i köket och dricker vatten, tar fram en näsduk och snyter sig.

Kommer aldrig förlåta

Tillvaron har aldrig blivit sig lik efter dotterns död. Ulla har inte sovit en natt på tre år. Hon var sjukskriven under lång tid och går fortfarande i terapi. Hon kommer aldrig förlåta dem som mobbade hennes dotter.

– Mobbning är aldrig acceptabelt och det är den som mobbar som ska skämmas. Psykiska eller fysiska kränkningar är inget man ska behöva tåla, säger Ulla.

Mobbningens konsekvenser handlar om hur det upplevs av den drabbade och kan inte bedömas utifrån. Andra kan tycka att ”det var väl inte så farligt”, men det kan orsaka oerhörda skador, särskilt hos unga människor som upplever att de inte kan ta sig ur situationen och inte får någon hjälp av vänner eller vuxna.

Ulla önskar att skolan hade upptäckt mobbningen. Då hade hennes dotter levt, det är Ulla helt övertygad om.

Hon är i dag förtidspensionär och använder sin tid åt att vara en bra farmor åt sitt barnbarn, som hon är mycket engagerad i.

– När jag ser någon vara ledsen på mina barnbarns skola går jag fram och småpratar för att kolla läget. Jag och andra måste vara mer uppmärksamma på barn som mår dåligt. Med min berättelse vill jag visa hur det gick för vår dotter. Kanske kan det hjälpa någon i samma situation. Då har Marias död inte varit förgäves.

Av Therése Weber Cedergren
Foto: Shutterstock (Bilden är arrangerad)