Mobbarna fick svar på tal: Jag fick äntligen upprättelse

Annica Poring i Skövde blev inte speciellt glad när hon via Facebook fick en inbjudan till återföre­ningsfest, 20 år efter att hon slutat grundskolan.

Medan hennes gamla klasskamrater skrev käcka kommentarer om hur roligt de haft och hur kul det skulle bli att ses igen väcktes det ena olustiga minnet efter det andra till liv hos Annica.

Hade hennes gamla klasskamrater förträngt hur det hade varit? Eller var deras bild av högstadieåren i Stockholm så annorlunda gentemot hennes?

Klassens clown

I sin nyutkomna bok Kära klasskamrater beskriver Annica sig själv som en flicka som vägrade ha klänning, klättrade i träd, sa vad hon tyckte och tänkte och fick mer skäll av andras föräldrar än av sina egna.

Att många av de vuxna som störde sig på henne också hade andra problem kan hon se i dag. Då var det inte lika lätt.I skolan blev hon klassens clown och fick smeknamnet ”Ankan”. Det hade hon inte så mycket att invända emot på lågstadiet, men på mellanstadiets disko var det inte lika roligt. Få killar ville dansa tryckare med Ankan.

Inför högstadiet skulle klassen splittras. Alla elever fick skriva ner namnen på dem de önskade gå tillsammans med. Annica valde några tjejer som hon nyss lärt känna och som hon då upplevde som bra kompisar. Men med facit i hand undrar hon om hon inte borde ha hållit fast vid kärngänget från årskurs 1 istället.

– Sammansättningen av elever i den nya klassen blev förödande för mig. Där var ett gäng stökiga killar som ingen riktigt vågade sätta sig upp emot och ett tjejgäng som bestämde vilka som fick vara med och vilka som skulle hållas utanför. Vi blev som en stor dysfunktionell familj.

Budskapet fastnade

Annica var inte i närheten av att få huvudet nertryckt i toalettstolen, men hon påpekar att den psykiska mobbningen kan vara väl så tung att bära, i synnerhet i den där känsliga åldern.

En av de första gångerna som killgänget knuffade en annan pojke in i skolskåpen ifrågasatte Annica högljutt vad de höll på med. Det uppskattades inte.

– Det spelade ingen roll vad jag sa eller gjorde efter det. Jag var paria. Plötsligt ville ingen sitta bredvid mig i skolsalen eller på bussen hem. Utbytet av blickar, fnissandet, utfrysningen, allt sa en och samma sak: Jag var ingen man skulle räkna med.

Det värsta av allt, anser An­nica, var att det budskapet fastnade, de fick henne att tro att hon var mindre värd än de andra.

Sa inget hemma

Annica hade så ont i magen att hon periodvis knappt kunde gå upprätt. Hos skolsköterskan hade hon en fristad. Där fick hon alvedon och vila på britsen.

Annica kände att skolsköterskan var snäll, men hon hade inte kraft att ta tag i roten till det onda. Det hade inte lärarna heller.

– Hemma sa jag ingenting, jag skämdes. Min älskade mormor blev arg på sig själv när hon läste min bok. Hon tyckte att hon borde ha märkt hur dåligt jag mådde på den tiden.

Nu gör den 95-åriga mormodern en stor insats för att få så många som möjligt att läsa Annicas bok Kära klasskamrater, som är insiktsfull och inne­håller flera viktiga budskap.

I början av nian såg Annicas mamma slutligen till att hennes dotter fick byta klass.

– Efter det började några från klassen jag lämnat att heja på mig igen. Och i den nya fick jag vara i fred. Men där var jag som en fluga på väggen. Jag var livrädd varje gång jag tvingades öppna munnen.

Betygen blev naturligtvis lidande. Hennes lättare depressioner kan Annica se som grundlagda vid den tiden. Det har krävts psykologhjälp för att nå dit där hon befinner sig i dag.

Ingen illvilja

Hur gjorde hon då med inbjudan till återträffen? Jo, hon skrev ett inlägg på Facebook i vilket hon förklarade att högstadieåren varit de värsta i hennes liv och att hon inte tänkte komma.

När hon postat den kommentaren slog det henne: Vad har jag gjort? Tänk om de ger sig på mig igen? Tänk om de hävdar att jag inbillat mig alltihop?

Några evighetslånga timmar följde. Annica var långtifrån säker på att hon gjort rätt. Sedan kom den ena ursäkten efter den andra. Alla kommentarer var välvilliga och de bekräftade hennes verklighetsuppfattning. Nå­gon illvilja kunde hon inte upptäcka hos någon som tog del i diskussionen.

– Det kändes som om jag fick upprättelse efter alla dessa år. Några insisterade på att jag skulle komma på festen, men jag skänkte hellre en slant till antimobbningorganisationen Fri­ends. Om klasskamraterna inte ville lära känna mig då kan det kvitta nu!

Men Annica ruvar inte på hämnd. Tvärtom.

– Jag har förlåtit mina gamla klasskamrater. Det är svårare att förlåta sig själv. Jag undrar ofta: Hur kunde jag låta dem komma åt mig och påverka mig så mycket? När deras mobbarröster tystnade tog jag själv över mobbningen.

Tillägnad döttrarna

Boken Kära klasskamrater är tillägnad döttrarna He­lena, 7, och Sandra, 3 år. Låt ingen annan definiera vem du är, det är Annicas huvudbudskap till dem.

– Det gäller att ge barnen en så stark självkänsla som möjligt redan från början. Själv fick jag ofta höra att jag var söt. Det gav mig inte så mycket skinn på näsan.

Fotnot: Boken Kära Klasskamrater kan köpas via nätbokhandlar och Facebooksidan ”Kära Klasskamrater”. Den finns även som ljudbok.

”Kära klass 9C”

Så här löd Annicas modiga inlägg på Facebook, ett brev som har översatts och spridits världen över:

”Tack för inbjudan till 20-årsjubileet. Tänk att det var så länge sedan vi slutade högstadiet. Ibland känns det fortfarande som i går. Vad kul att ni kan se tillbaka på de åren med så fina minnen. För mig var det den mörkaste perioden i mitt liv. Ni kanske minns att jag bytte klass i åttan?

Det var för att slippa den där plötsliga tystnaden som kunde lägga sig när jag gick förbi i korridoren, de hånfulla skratten bakom ryggen och de kyliga blickarna i klassrummen. Det några av er i klassen ägnade er åt kallas nämligen för mobbning.

Det olustiga med mobbning är att den aldrig riktigt försvinner. Inte ens efter 20 år. Jag kan än i dag höra den där pikande rösten i huvudet som säger att jag är värdelös, fast jag logiskt sett vet att det inte stämmer. Men, ni är säkert bra människor i dag. Kanske har några av er barn. I så fall hoppas jag att de slipper vakna med en stor klump i magen varje morgon som de ska till skolan. För det förtjänar faktiskt ingen.

PS. I stället för att lägga pengar på en resa till Stockholm och återträffen har jag skänkt 2 000 kronor till Friends.”

Läs också: Mobbade Victor fick tillbaka sin självkänsla: ”Indianernas hemlighet blev min räddning”

Text: Mats Å Johansson
Foto: Leif Boström