Moa P. Blomqvist virkar för livet: ”Jag lever, äter och andas virkning”

Efter reklamen: Se också: 10 väskor du kan virka själv

Moa P. Blomqvist bär många hattar: butiksägare, influencer, hundmamma och författare är bara några exempel. Men det hon främst identifierar sig som är virkare.

– För mig är det här inte en kul liten hobby utan ett primärt konstmedium. Det är hela mitt liv, mitt jobb – jag lever, äter och andas virkning. Då tycker jag att det är viktigt att det kan få ta plats och vara på stort allvar, säger Moa P. Blomqvist.

Ett manifest över hur garnarbete kan rädda liv

Nyligen släppte hon boken Virka för livet och som titeln antyder är det inte din vanliga guide till mormorsrutor. Boken kan bäst beskrivas som ett manifest över hur garnarbete faktiskt kan rädda liv.

Varför ville du skriva den här boken?

– Jag hade aldrig ens tänkt tanken att skriva en bok. Jag skulle ju sälja garn och virka.

Men när bokförlaget Polaris hörde av sig blev Moa ändå nyfiken.

– Nu har jag förstått att jag ser annorlunda på handarbete än många andra gör. Det finns alltid en backstory till alla mönster jag släpper. Ibland är den superdjup och inspirerad av den här stora tunga svärtan som man bär på. Ibland är jag inspirerad av till exempel Bockstensmannen. Men det jag skapar handlar alltid om någonting.

Moa jobbar med virktekniker som inte är särskilt utbredda och ville introducera dem för allmänheten. Det var dock viktigt att boken inte blev en vanlig handarbetsguide.

– Jag ville skriva en bok även för dem som kanske inte handarbetar, som kanske inte ens vill lära sig. Men som vill få en djupare förståelse för vilken betydelse handarbete kan ha.

Moa P. Blomqvists startskott på karriären som virkinfluencer: tröjan The Matriarch

Men allt började med Moas mormor Inger. Det var hon som lärde Moa att virka, och hennes hem blev som en fristad när det var tufft i skolan. I Virka för livet beskriver Moa sig själv som en fyrkantig kloss i samhällets obarmhärtigt runda hål.

relationerEwas stickcafé bryter ensamheten – och ger massor av skaparinspiration

– Jag har alltid varit annorlunda. Det är det lättaste sättet att beskriva det på utan att vi ska sitta här och ha ett 48 timmar långt terapisamtal.

Moa var högintelligent, extremt social men hade svårt att anpassa sig till barnen runt omkring henne. När hon var sex år diagnostiserades hon med depression och tvångssyndrom.

– I min familj såg man psykiska problem som riktiga problem. Det var inte självklart på 90-talet i Borås. Min mamma har slagits så mycket för att jag skulle få rätt resurser, det är jag otroligt tacksam över.

Värst var Moas ångest över att hennes mamma skulle dö ifrån henne. Moa drömde hemska mardrömmar varje natt och på dagarna gick hon runt och tänkte att om hon bara gjorde allting rätt och fattade rätt beslut i rätt tid, så skulle det inte hända.

– Det kunde vara att jag skulle äta min mat i rätt ordning. Det fanns ingen logik i det.

För att Moa skulle kunna somna på kvällarna kom en terapeut på en lösning. Med garn.

– När jag låg i sängen på övervåningen och mamma satt i soffan en trappa ner hade vi en lång bit garn mellan oss som vi båda höll i. Jag ryckte i den när jag blev orolig och då ryckte hon tillbaka. Då visste jag att hon levde och så där höll vi på.

Fick du hjälp med din ångest?

– Tvångssyndrom är en diagnos du inte riktigt blir av med, på samma sätt som depression. Det ligger latent. Nu yttrar det sig på andra sätt, som att jag tvångsmässigt börjar dubbelkolla allt. Men jag har en mycket större självacceptans nu än förr och bara det hjälper mycket. Jag har gått i terapi i 20 år och medicinerar och har hittat ett sätt att fungera på.

relationerLena sätter färg på tillvaron med peruker: ”Numera känns det helt okej att inte ha hår”

Var det självklart för dig att vara så självutlämnande som du är i boken?

– Det var självklart för mig. Jag var bara rädd att det inte skulle vara självklart för alla andra.

Förlaget menar du?

– Precis, redaktören och alla jag jobbade med. Det här låter hemskt men jag är så van vid att folk säger åt mig att dämpa mig, att jag inte tar så illa upp. Jag tycker inte om när det händer såklart, men jag är beredd på det. Så jag skrev det jag ville skriva. Sen fick min redaktör moderera om det blev för utlämnande. Men hon sa bara: Vi kör!

Du har virkat sedan du var liten men hur kom det sig att du blev virkinfluencer?

– Det var tröjan The Matriarch, som är en hyllning till min mormor, som startade allt. Jag hade visat kläder jag skapat förut, men augusti 2020 var första gången jag lade upp ett mönster på Instagram och det blev en succé.

Så föddes Moa P. Blomqvists företag Honse design

Vid den här tiden jobbade Moa som optikerassistent, men det tog inte många månader innan hon tjänade mer på sina virkmönster än på sitt vanliga jobb. I samband med att hennes visstidsanställning tog slut blev en butikslokal ledig i Varberg och nu gick det fort.

Mindre än ett halvår efter att hon hade släppt sitt första mönster hade Moa skrivit på kontraktet för butikslokalen. Honse design var fött.

Varför tror du att dina mönster tilltalar så många?

– När jag började så var jag rätt ensam om den lite mer moderna och clowniga estetiken som jag har. I alla fall i Sverige. Det är mycket färg och spex. Det ska vara kul.

Då var det vanligare med en mer naturnära stil, det klassiskt skandinaviska och dämpade färger. Mycket hade också en väldigt handgjord känsla – tänk bohemiskt 70-tal, stora mormorsrutor, långa fransar och små bikinitoppar.

Så för Moa handlade det om att skapa kläder hon själv kunde tänka sig att bära, vilket råkade sammanfalla med vad andra också efterfrågade.

Men att vara duktig på att virka är inte samma sak som att kunna skriva mönster som andra kan följa. Moa lärde sig genom att följa andras mönster, testa och göra om igen och igen.

– Jag gör ju saker tvärtom som man ska göra egentligen. Läser böcker från fel håll och sånt där. Så först senare förstod jag att jag skriver virkmönster som andra skriver stickmönster. Vanligtvis jobbar virkare med diagram och symboler. Så har jag aldrig har gjort. Jag har rena textbeskrivningar. Min bok är lite som en kokbok.

Moa är också en duktig stickare även om det är virkning hjärtat klappar extra för.

– Det skulle inte gå annars i och med att jag driver en garnbutik och nästan 90 procent av kunderna kommer in för att de vill ha stickmönster. Då måste man vara så pass bra att man kan hjälpa dem med de avancerade sakerna.

Ibland blir det dock för svårt till och med för Moa, då kommer Eva-Maria, som jobbar i butiken, till undsättning.

– Hon har ju stickat längre än vad jag har levt och är en mycket mer kompetent, erfaren stickare än vad jag är. Så är det någonting som är riktigt svårt säger jag: ”Kom på måndag eller tisdag för då är Eva-Maria här”.

Din mormor lärde dig virka och tröjan The Matriarch var det första mönstret du släppte. Vad har hon betytt för dig?

– Mormor var min bästis när jag var liten, och det var en sån här grej som jag trodde var helt normalt. Jag gick inte på fritids utan var alltid hemma hos mormor och morfar och vi målade, arrangerade blommor och handarbetade. Morfar var intellektuell och läste enormt mycket. Men de kom från en generation där man inte kunde satsa på kreativa yrken, han var slaktare liksom.

Moas mormor fick aggressiv alzheimer

Tyvärr drabbades Moas mormor tidigt av svår alzheimer. De sista tio åren av sitt liv bodde hon på ett boende och varje fredag hälsade Moa på.

I boken finns en bild på dem ihop från boendet och Moas mamma reagerade på bildvalet. Det var inte så hon ville minnas sin mamma.

– Men de flesta minnena jag har av mormor är ju från det där hemmet när hon var sjuk. Och jag älskade ju henne exakt lika mycket då, säger Moa och stryker bort tårarna som faller.

Att hennes mormor inte fick leva klart sitt liv gör att Moa känner att hon måste maxa sitt eget och ta vara på varje stund.

– Det är generationer av liv som fört mig hit och då kan jag inte bara låta mitt liv gå till spillo. Särskilt mormor och morfar som gav så mycket av sig själva till mig.

– När jag sitter här och gråter är det inte för att jag är ledsen och vill avbryta intervjun, utan för att det fanns så mycket kärlek mellan oss.

Det är väl just det sorg är – kärlek.

– Ja så är det ju. Min mormor har spelat en så stor roll i allt det här, att jag är där jag är nu...