Moa Herngren vet hur man undviker skilsmässa: ”Jag och min man flyttade isär”

Ett lugn infinner sig när man lämnar bruset på Hornsgatans ”puckel”, där många av huvudstadens kreativa själar håller till, och kommer in på bakgården. En stentrappa leder upp till Moa Herngrens arbetsplats – en mysig vindsvåning med snedtak. Det är här magin sker.

– Ja, det är skönt att ha en plats att åka till. Hemma jobbar jag mest de veckor som bonusbarnen är hos sin mamma, säger Moa när vi slår oss ner med varsin kopp te.

Hon är aktuell med sin nionde roman Skilsmässan. Trots att hon skriver mer eller mindre konstant på manus till tv-serier eller böcker, menar hon att det snarare blir svårare än lättare med åren. Hon tycker fortfarande att hon har en hel del kvar att lära.

– Den här boken var en utmaning mest på grund av att jag till en början inte fick grepp om karaktärerna. Jag är så van att utgå från en huvudperson, men nu ville jag skildra två personer och få läsarna att känna sympatier med dem båda.

Karaktärerna i denna fiktiva berättelse, Niklas och Bea, har varit gifta i 30 år och har två barn tillsammans. Efter ett gräl sticker Niklas hemifrån, men Bea tar för givet att han snart kommer hem igen. Allt ställs på sin spets när det visar sig att Niklas träffat en annan och vill skiljas.

Efter reklamen: Se också: Ekonomiska kvinnofällor att se upp för i skilsmässan

Sverige är ett skilsmässoland

Moa Herngren ger en rak blick på de mångfacetterade prismorna i nära relationer, och igenkänningsfaktorn är hög. Sverige är ett skilsmässoland där 50 procent av alla par skiljer sig, och att skriva om just en skilsmässa kändes som ett intressant ämne för Moa.

– Vad som leder till en skilsmässa kan verkligen vara allt eller inget. Jag som har pratat mycket med olika bonusfamiljer genom åren har verkligen fått en inblick i vad en skilsmässa kan innebära, säger Moa, som hävdar att vi inte skiljer oss för lätt.

– Nej, jag tror att de flesta par försöker undvika en skilsmässa så länge det går, inte minst om det finns barn inblandade. Däremot kanske många gifter sig för snabbt?

Ville ha kärnfamilj – fick bonusfamilj

Uppvuxen i en kärnfamilj och med föräldrar som fortfarande är lyckligt gifta drömde Moa länge om en egen kärnfamilj. Än i dag kan hon se det som ett misslyckande att hon inte fick den, men å andra sidan känner hon att hon fått så mycket annat tack vare sin bonusfamilj.

Det här är Moa Herngren

Ålder: 52 år.

Yrke: Författare, journalist och manusförfattare.

Bor: I Stockholm.

Familj: Tomas 50, sonen Max, 26, bonusbarnen Wille, 30, Nelly, 19, och Leia 15, samt barnbarnet Harry, 4.

Karriär i urval: Producent på TV4, chefredaktör på tidningen Elle, en av upphovsmännen till dramaserien Bonusfamiljen i SVT. Gav ut sin första roman 2007.

Aktuell: Med sin nionde roman, Skilsmässan (Norstedts förlag 7 april).

Moa var 26 år när hon blev gravid med en tio år äldre argentinsk konstnär. Hon beskriver relationen som en virvelvindsromans som snabbt blev destruktiv och hotfull, vilket gjorde att Moa lämnade mannen. Kort därefter flyttade han utomlands för gott och tappade kontakten med sin son.

Tiden som följde blev tuff, men mor och son skapade en fin tvåsamhet – en relation som alltid varit tajt. Moa berättar att hon och Max alltid har kunnat prata med varandra. Men ganska länge fortsatte hon att leta efter en slags fadersgestalt till sin son, och gav aldrig upp hoppet om att skapa en familj.

Mötte kärleken sent i livet

Så kom Tomas in i bilden 2009.

– Vi blev tokkära och flyttade ihop direkt. Han hade tre barn sedan tidigare. Men att leva som bonusfamilj var svårare än vi trodde. Första året var lite av en smekmånad, och Tomas och Max hittade en slags kompisrelation. Men så småningom började det skava mellan dem och det blev bara en allmänt dålig stämning. Vi levde i ett dagis-race parallellt med tonårsstrul. Tomas kom själv från en jättestor bonusfamilj, befriad från det romantiska skimret av en kärnfamilj som jag själv bar på. Dessutom tyckte nog Tomas att jag och Max var i vår egna lilla bubbla, säger Moa.

För att inte hamna i en skilsmässa, kände de att de behövde göra något drastiskt.

– Vi insåg att om det skulle fortsätta så här skulle inte vår relation stå pall. Lösningen blev att flytta isär men fortsätta vara tillsammans och gifta. Olyckskorpar trodde nog att vi skulle separera, men vi delade på oss just för att vi ville hålla ihop och för att rädda vår bonusfamilj och äktenskapet. Och framför allt kände jag att den här lösningen var viktig för Max skull. Jag ville inte att Max sista år hemma innan han flyttade hemifrån skulle vara dåliga.

Pratar och skrattar mycket tillsammans

Moa ser det som en fördel för relationen att hon och Tomas träffades lite senare i livet.

– Människor förändras över tid och vi formar varandra, de roller man har för varandra när man träffas kanske inte är de roller man trivs med efter 30 år tillsammans. Lär man känna varandra senare i livet har man ofta kommit till en punkt då man vet mer vad man vill och vem man är. Jag tror inte heller att man förändras lika mycket efter 40 som efter 20.

relationerEmma Hamberg: ”Medelåldern är fantastisk”

Kärnan i relationen handlar enligt Moa om det pågående samtalet.

– Jag och Tomas pratar väldigt mycket hela tiden, om hur vi mår och känner. Vi kan vara likvärdiga med varandra. Ibland är jag den mest sårbara och ibland är det han. Men vi växelverkar när det kommer till att bära upp varandra.

Humorn och garvet är en annan viktig ingrediens menar Moa.

– Vi skrattar ihop och så tycker vi om att hänga med varandra. Tomas är den person som jag tycker mest om att vara med. Visst går vi igenom jobbiga perioder som alla andra par, men jag har hela tiden tänkt att Tomas är mannen i mitt liv. Så visst har det varit en läskig tanke om vi en dag skulle skilja oss.

För vissa är skilsmässa ett livstrauma

Moa har upplevt sin research med boken som just känslomässigt skrämmande. För även om många par är eniga när de går skilda vägar verkar det vara lika vanligt att det för ena parten komma som en blixt från en klarblå himmel när den andra parten kommer hem en dag och vill lämna relationen.

– Jag blev nyfiken på hur man hamnar där. Det är en sådan hård brytning, från att ha varit ett team och känna att ”det är vi mot hela världen”, till att inte kunna prata med varandra. Det är ju för de flesta väldigt uppslitande. Vissa tar det bra, medan det för några blir ett livstrauma som man aldrig återhämtar sig ifrån.

Moa menar att livet pågår och ett förhållande oundvikligen utsätts för saker.

– Ett äktenskap är pågående, inget statiskt och det är svårt att lova en annan person evig kärlek eftersom man hela tiden utvecklas och förändras som människa.

"Mina barn och dina ungar”

Efter sitt ”misslyckande” med kärnfamiljen kände Moa att hon även hade misslyckats med sin bonusfamilj. Det tog henne ganska lång tid innan hon accepterade situationen och insåg att det som först kändes som ett misslyckande snarare lett till något väldigt bra.

– En bonusfamilj består av helt andra byggstenar än en kärnfamilj, det är en helt annan konstruktion där bara två personer har valt varandra, resten får varandra på köpet.

Moa erkänner att hon generaliserar, men att det ligger något i uttrycket ”mina barn och dina ungar”.

– Det är lättare att ha tålamod med sin egen asjobbiga tvååring än med någon annans. Man försöker och vill älska den andres barn lika förbehållslöst, men bland alla bonusfamiljer som jag träffar och som kämpar med detta upplever jag att det är tabubelagt att prata om hur svårt det här kan vara.

Stor kärlek för sitt barnbarn

Från att Moa varit den viktigaste personen i Max liv, har han nu sin egen familj. Detta har inneburit tudelade känslor för Moa.

– Självklart vill man att ens barn ska bli självständig och lycklig och skapa sin egen familj och vuxenliv, men det har samtidigt inneburit en process för mig att inse att jag nu inte är lika viktig längre. Det är precis som det ska vara, men det är säkert en omställning för de flesta när ens barn flyttar hemifrån. ”Shit, vad snabbt det gick” liksom, säger Moa och skrattar till och konstaterar att det är en tid som är förbi och som aldrig kommer igen.

Att få bli farmor till Harry, i dag fyra år, blev en starkare känsla än Moa någonsin kunnat drömma om.

– Det är verkligen livets både förrätt, middag och efterrätt! Eftersom Max fick honom när han var 21 hade jag inte hunnit börja längta efter barnbarn, men jag är verkligen förvånad över denna enorma kärlek jag känner för detta lilla barn. Jag blev fullständigt tokig i honom redan från dag ett. Det var lika stort och häftigt att se min son bli pappa.

Att vara farmor innebär, enligt Moa, att hitta en balans där man inte tränger sig på för mycket.

– Att ha vuxna barn är en relation som man inte kan ta lika för given som att ha små barn. Det är lätt att man vill hjälpa till lite för mycket, och man får bita sig i tungan och akta sig för att lägga sig i.

Löptränar för att minska oro och stress

Oron för sitt barn kommer aldrig försvinna oavsett hur gammalt barnet blir, menar Moa, som berättar att oroandet ligger i hennes personlighet.

– Det känns som att ju äldre jag blir desto oroligare blir jag. Det kommer väl med insikten om att livet är skört och den sorgliga verkligheten att man går på allt fler begravningar. Det mest skrämmande som skulle kunna hända är såklart att död eller sjukdom skulle drabba någon familjemedlem. Men att tillbringa tid med sitt barnbarn kan stilla den där malande oroskänslan. Jag känner att jag kan vara i nuet med Harry på ett helt annat sätt än vad jag var med Max. Då var jag ensamstående mamma och försökte få livet med jobb och vardagslogistik att gå ihop – man stod mitt i lekparken och puttade gungan samtidigt som man var tvungen att jonglera jobbsamtal.

Hav, kärlek och att springa är det som gör Moa som mest lycklig. Löpning har alltid varit Moas sätt att varva ner från både oro och stress. Länge sprang hon olika maraton och sällan kortare sträckor än en mil. Numera blir det kanske en halv mil ett par gånger i veckan.

– Jag drabbades av höftartros för ett par år sedan och det har såklart varit jättetufft. Jag som älskar att springa har ibland hamnat i sådana skov av värk att jag knappt kunnat ta på mig byxorna själv. På sikt kommer jag att behöva en operation, men eftersom dessa löprundor alltid varit en viktig ventil för mig har det här har tagit på psyket, absolut.

Skriver manus med brorsan Felix Herngren

Annat Moa och Tomas sysslar med när de vill varva ner och bara vara lediga är att läsa eller kolla på serier och filmer. I Gröndal, där de bor, har de även en båt som de ger sig ut med så ofta de kan. Men Moa erkänner att hon sällan känner sig helt ledig. Relationer är hennes arbetsområde och kreativiteten verkar ständigt vara igång.

I jul kommer långfilmen Länge leve Bonusfamiljen!, som hon skrivit och skapat ihop med brorsan Felix Herngren och hans fru Clara. Trion ligger även bakom tv-serien Bonusfamiljen på SVT.

Att jobba tätt ihop med sin bror har främst fördelar, tycker Moa.

– Vi är ganska duktiga på att hålla isär våra yrkesroller och vårt syskonskap. Vi tar på oss vår jobbkostym och försöker behålla respekten för varandra. Jag finner det väldigt givande att jobba både med Clara och Felix. Rent jobbmässigt har vi samma visioner och jag är trygg med dem. Det finns ingen prestige alls, vilket är otroligt skönt.

Att frilansa har sina fördelar, men Moa känner att ju äldre hon blir orkar hon inte jobba i det tempo hon hittills gjort. Den senaste tiden har hon känt sig mer känslig och haft mer humörsvängningar, inte varit lika stresstålig och haft en konstant trötthet.

– Det är svårt att säga vad som är efterdyningar av covid, klimakteriet och stress, men jag har känt mig ganska utmattad ett bra tag nu. Jag har nästan kunnat längta efter att bara få dra ner rullgardinen. Men jag har levt som frilansare och ensamstående mamma så länge att det finns något inbyggt i mitt dna som ständigt skriker ”kör!”. Jag är väldigt luthersk på så vis – även om jag har hög feber ligger jag med datorn i sängen och arbetar. Men jag försöker inse att jag inte är 35 längre och jobbar väldigt mycket med ordet ”acceptans”, säger hon och skrattar.

Ser fram emot tvåsamhet

Moa räknar upp en rad saker som blivit sämre med åldern, inte minst synen och orken. Men samtidigt känner hon sig tryggare än någonsin med sig själv och beskriver ett helt nytt lugn – och kanske en förväntan och nyfikenhet på det som ligger framför henne. Framöver vill Moa fortsätta att utforska livet på ett nyfiket sätt och den stora drömmen är att få fortsätta som nu, att växelverka mellan tv och bokskrivande. Relationer verkar hon inte tröttna på att skriva om.

– Relationer kan vara väldigt tuffa, men de är också meningen med livet. Det är därför jag gärna grottar ner mig i dem, menar Moa, och förklarar att medan författarskapet är en solitär process, så är manusskrivandet ett grupparbete som är mindre ensamt och stimulerande på ett annat sätt.

Rent privat tycker Moa Herngren att det känns lockande med tvåsamheten som hon och Tomas har framför sig när alla barnen har flyttat ut.

– Att få lov att bli lite egoistisk igen, på ett sätt man inte har kunnat vara sedan man blev förälder. Jag har många äldre vänner och jag tycker det är inspirerande att se hur de tar emot åldrandet på ett värdigt sätt. Att acceptera det nya och ta hand om din kropp.