Elisabeths uppväxt var tuff: Grannarna i vita huset räddade mitt liv

På en enkel gravsten på Boo kyrkogård i Nacka finns tre namn inristade. Tre namn som förändrade Elisabeth Källman Sundvalls liv i grunden. Trots att de inte är hennes släkt kommer hon hit när hon kan. Tar bort fallna löv, tänder ett ljus och håller fint.

– De som vilar här gjorde en stor skillnad i mitt liv och jag glömmer dem aldrig, säger Elisabeth och hukar sig ner vid graven.

Det var här i närheten som hon växte upp på 70-talet. I dag är området välbärgat och urbaniserat, men då var det ett sommarstugeområde där rika innerstadsbor hade sina lantställen. Elisabeths familj fick möjlighet att köpa ett hus med punschveranda, men i stället för att använda det som ett sommarhus blev det ett åretruntboende – dock utan de faciliteter ett sådant ska ha. Man hade ett torrdass och på vintrarna eldades det i en kamin och med elelement.

– Jag frös för jämnan på vintern för huset var oisolerat. Det var fårskinnstofflor och tjocka koftor som gällde. Men jag funderade aldrig över standarden, det var bara så det var. Det här var ju 70-tal, lite flower-power och fri uppfostran. Ingen tyckte att det var konstigt, säger Elisabeth med ett leende.

Elisabeths pappa var alkoholist och mamman blev slagen

Utåt sett saknade hon inget och på somrarna, när området fylldes med lediga barnfamiljer, gick hon från hus till hus och var ute och lekte med kompisar tills det blev mörkt. En sorglös, ja, nästan idyllisk barndom kan tyckas. Men bakom fasaden dolde sig en annan verklighet. Den som ingen utomstående orkade se.

– Säkert märkte många vuxna hur jag hade det hemma och därför öppnade de upp sina hem, men utan att ställa några frågor. Man la sig inte i hur andra levde. Min pappa var alkoholist, han var oberäknelig och elak och fick raseriutbrott för minsta lilla. Jag och mamma gick på tå hemma för att inte misshaga honom. Mamma fick inte umgås med någon, inte ens med sin egen dotter, utan att smyga. Kontrollen var total. Hon blev ofta slagen, men för mig var det där normalt… jag trodde att alla hade det så.

Elisabeth berättar att hon tidigt sökte sig hemifrån i en slags självbevarelsedrift. Hon hängde ofta hos kamrater och blev kvar både till middag och sen kväll. Föräldrarna frågade inte efter henne och hon hade inga tider att förhålla sig till. Och eftersom familjen var känd av polisen, förstod grannarna att allt inte stod rätt till.

– Jag behövde andra vuxna och på helgerna var jag aldrig hemma. En av mina bästa kompisar hade tre yngre systrar, det var full fart där, och för hennes föräldrar spelade ett barn till vid matbordet ingen roll. Deras hem blev en fristad, jag blev en i gänget och ingen ställde några jobbiga frågor, säger Elisabeth, som tyckte det var skönt att slippa känna sig utpekad och annorlunda.

Polisen gjorde ingenting

Hon tror att hon i dag hade fått frågor om hur hon hade det hemma – och kanske hade det varit bra att få öppna upp sig för en utomstående.

– Hade detta hänt nu så hade jag nog blivit omhändertagen av socialen. Det var så mycket som var skevt. Polisen ryckte ut när det blev för bråkigt, men de tog aldrig in pappa. De klappade honom bara på axeln och sa att han skulle lugna ner sig och låta ”tjejerna” vara ifred. Obegripligt att de inte agerade, det blev ju aldrig bättre och jag for helt uppenbart illa. Men sådan var kanske tidsandan, det fanns en tystnadskultur kring mäns våld mot kvinnor, funderar Elisabeth.

En dag när hon var 8-9 år kom hon i samspråk med mamman i familjen som bodde i det vita huset mittöver gatan. I Elisabeths barnaögon var huset som ett slott, stort och vackert. Här bodde också pappa Nils och småttingarna Tanja och Tomas.

– Mamma Kit gick med käpp och var lite ostadig på grund av sin ms och i perioder satt hon även i rullstol. Det var nog det som gjorde att jag tillbringade mer och mer tid hos dem. Jag kände mig behövd och gjorde nytta genom att hjälpa till med barnen som var 5 och 7 år yngre än jag. Kit hade tiden och tålamodet att lyssna och prata. Hon var ursprungligen från Finland och hade en fantastisk dialekt med en bruten finska som jag alltid kan höra om jag blundar och vill minnas henne, berättar Elisabeth och tillägger leende att familjen kom att bli hennes räddning – på mer än ett sätt.

Elisabeth gick som barn i grannhuset

– De visade hur en helt normal familj lever. Nils var en lite tråkig kontorstyp och honom lärde jag aldrig känna, men Kit var jätterolig och varm. Visst kunde de gräla, men det blåste över snabbt. Mina föräldrar bråkade i dagar. Jag hängde jämt i det vita huset och gjorde mig oumbärlig. För någonstans i bakhuvudet kände jag att jag måste återgälda deras godhet genom att vara duktig och hjälpa till.

Elisabeth gick som barn i huset, hon var där alla helger och efter skolan. Hon fick också följa med på en semesterresa till Kanarieöarna när hon var 13.

– Det var fint av dem att bjuda med mig och jag gjorde allt för att inte vara en börda. Dessvärre drabbades jag av en allergisk reaktion, vilket innebar att de behövde ta hand om mig en hel dag. Hjälp, vilket dåligt samvete jag hade! Jag tyckte att jag hade förstört deras semester.

Elisabeth skrattar till åt minnet. Trots sitt tunga bagage har hon ett ljust sinne och en remarkabel förmåga att landa på fötterna. Hon är en hel människa i dag – och det tackar hon till stor del familjen i det vita huset för.

– Utan dem hade jag kanske inte suttit här i dag. Barn som lever i den utsatthet jag gjorde hamnar ofta snett i livet och blir utnyttjade. Men jag hade tur som träffade bra människor.

Pappan kastade en ljusmarschall i huvudet på henne

Det värsta hade ännu inte hänt när hon glad i hågen återvände hem efter semesterresan. Att nyårsaftonen 1984 skulle innebära en – bokstavligen – nära döden-upplevelse anade hon inte då.

Som vanligt hade Elisabeths pappa druckit sig full och med fyllan kom grälsjukan. Han muckade gräl med sin dotter, som den här gången sa ifrån i stället för att huka.

– Då kastade han en ljusmarschall i mitt huvud. Jag blev jättearg och kastade mig över honom, det var som att allt bara brast. I tumultet fick jag en snyting, lyckades ta mig loss och sprang ut i köket där jag tog en kniv för att skydda mig. Men den vred pappa ur min hand. Jag försökte komma undan men han kom ifatt, slet tag i mig och tog ett strupgrepp. Jag trodde att han skulle döda mig, men släppte till sist taget innan allt blev svart. Jag segnade ner på golvet, chockad och skräckslagen.

Polis tillkallades, men inte heller denna gång greps pappan. Polisen gjorde ingenting, men rekommenderade Elisabeth att gå upp på sitt rum tills allt lugnade sig.

Hon skakar sakta på huvudet.

– Jag var jätterädd och ville inte vara kvar hemma en sekund till. Jag trodde att pappa skulle slå ihjäl mig och jag misstänker att om jag hade stannat kvar så hade det slutat så. Jag flydde hem till familjen mitt emot och blev kvar där i en vecka. Jag berättade allt för dem, de såg de svartblå märkena runt min hals och förfasades. Med deras hjälp polisanmälde jag min far, säger hon.

Efter anmälan fick Elisabeths mamma en hyreslägenhet av socialen och efter några månader flyttade hon och dottern in.

– Jag tänkte att äntligen är det över! Men efter en tid flyttade pappa in hos oss och allt började om. Då gav jag upp. Man får inte göra så mot ett barn. Ändå gjorde mina föräldrar det och det har jag svårt att förstå.

Hon var otrygg och gifte sig tidigt

Elisabeth började tillbringa så mycket tid som möjligt borta, att komma hemifrån snabbt var prio ett. När hon var 19 träffade hon den kille som några år senare skulle bli pappa till hennes son. De gifte sig, skaffade lägenhet och barn. Hon tror att en viktig anledning till att hon hade så bråttom med familjebildning var den otrygga uppväxten.

Sedan dess har hon skilt sig och haft andra relationer, de flesta mer eller mindre destruktiva. Sonen har alltid varit hennes fokus, men hon känner skuld över att inte fullt ut ha lyckats ge honom den stabilitet hon själv hade önskat.

– Jag har alltid satt honom i första rummet. Men jag har känt mig rotlös och vi flyttade tyvärr runt mycket, vi levde i kappsäck. Först nu har jag landat i ett hem som känns rätt och som jag trivs i, säger hon och flikar in att den man hon lever med i dag är helt vanlig och normal och att det känns skönt.

Elisabeths mamma lever fortfarande, och de håller sporadisk kontakt, men hennes pappa är död. Hon säger med eftertryck att hon aldrig har kunnat förlåta honom eller det han gjorde. Vissa saker går bara inte att förlåta.

Efter att Elisabeth fått barn besökte hon Kit och visade upp den lille, men kontakten ebbade ut. 2008 dog Kit och 2012 gick dottern Tanja bort. Nu ligger också Nils i graven som Elisabeth vårdar ömt.

Se också: Assistanshunden förändrade livet för Anna-Maria

Efter reklamen: Assistanshunden förändrade livet för Anna-Maria

– Det är det minsta jag kan göra för dem. De räddade mitt liv och gav mig ett egenvärde.